jookmook

På biljetten stod det att det skulle vara insläpp klockan åtta. Tur för mig att jag tänkte köa ett par timmar innan insläpp för att få hyfsade platser. För när jag kom dit vid klockan halv sex höll jag på att få en chock. De höll på att släppa in två och en halvtimme innan insläpp! Men jag klagade inte, jag var ju där i perfekt tid för att komma in och få en bra plats i publiken.

När vi väl var inne tog det som vanligt ungefär en timme innan allting drog igång. En sak ska dock inte glömmas, det första förbandet startade en och en halvtimme innan det egentligen stod att det var insläpp. Svagt, enligt mig. Det hela kan i och för sig försvaras med att folk inte har någon vidare lust med att se tre stycken förband. Men det negativa var att man inte hade en chans att få en bra plats om man ramlade in sådär vid åttasnåret.

Tre förband brukar vara en sömnig tillvaro. Men med relativt korta scenframträdanden och mycket varierande musik flöt faktiskt tiden på riktigt snabbt. Att blanda musiken mellan indiepop, lite glad-rock och tyngre hardcore är väldigt skickligt. Det är ett koncept som fungerar om man nu vill ha tre förband. Men det sätter dock sina spår att vänta tre timmar på det band man i huvudsak betalat pengar för. Vissa hade väntat ännu längre, det var ju walesarnas första visit i Sverige.

Om publiken verkade sömning när förbanden gjorde sitt så blev det rena motsatsen när Funeral for a Friend klev upp på scen. Det hoppades och skreks otroligt när de väl inledde med den stora hiten från det senaste ablumsläppet "Tales dont tell themselves", Into oblivion. De fortsatte sedan inledningen på konserten starkt med många säkra kort från plattorna Hours och "Casually dressed and deep in cover".

Men i mitten någonstans tappades fokusen totalt. De valde att försöka sälja deras senaste albumsläpp istället för att fortsätta med de säkra korten. Det är ju trots alls deras första Sverigebesök, då borde de vara villiga att dela med sig av alla deras godbitar. Funeral for a Friend har ju hunnit med att släppa fyra stycken plattor, och då majoriteten av låtarna i princip kommer från det senaste albumsläppet blir man som publik förbannad. Vad hände till exempel med History, Bullet Theory och Art of American Football? Dessutom ska det tilläggas att det senaste albumet inte håller samma klass som de andra.

Den där lilla extra glöden som är så viktig saknas den med. Man kan skymta gnistan i Matts ögon mot slutet, men det kanske är för att han snart får åka hem? För efter fjuttiga femtio minuters spelning så blir det inte ens några extranummer. Svagt, Funeral for a Friend.


Bilderna i recensionerna tas alltid av mig, och inte utav någon proffsfotograf

Det är inte helt fel att se Sonic Syndicate live. De ger verkligen hundra procent i varenda låt. De två sjungande bröderna headbangar hårt i takt till gitarristernas minst lika tunga riff medan publiken gillande ser på. Den totala inlevelsen bland alla bandets medlemmar imponerar. Det är ren spelglädje. Och när man ser att ett band ha kul på scen dras man gärna med i ruset.

Sonic Syndicate har vi stora förhoppningar på i Sverige. Vi vill gärna att de ska bli vår nya stora metalexport då det har varit ganska tunt på den punkten en längre tid. Visst håller de mer än bra klass när det gäller att röja live, och visst förefaller låtarna bra på platta. Dessutom är Sonic Syndicate inte dåliga på att få fram hitlåtar, det är en lättillgänglig musik som de spelar. Det enda som egentligen brister är brödernas sång, de verkar inte tillräckligt samspelta. Annars är det en mycket fin marknadsidé som de snokat fram med två sångare och en tjej som bassist (som är coolare än de flesta andra bassister). Bara det konceptet räcker ända bort till Amerika.

När Dark Tranquillity kliver upp på scen råder det ett jubel fyllt av efterlängtan. Det var ett och ett halvt år sedan deras förra besök i huvudstaden. Med tanke på att Dark Tranquillity hållit på i mer än 15 år och att de har nio album i baken är det förvånande att de inte har börjat mättas på musiken än. Det måste bevisa en annan sorts spelglädje, en spelglädje som är svår att finna i dagens musikvärld. I och med det nya albumsläppet Fiction visar dem att de fortfarande har mer att bevisa i musikväg. Det finns många godbitar att hämta därifrån, ta till exempel inledningsspåret Nothing To No One, radiohiten Misery's Crown eller den första singeln Ipicher.

De är inte några gamla gubbar på scen för den delen heller. Dark Tranquillty vet hur man får igång en publik. Med snygga dansmoves på scen och med en otroligt rivig röst överväldigar vokalisten Mikael allt och alla. Att han inte skadat rösten under alla dessa år är ett stort frågetecken i en bransch där fler vokalister growlat sönder sin röst än vad som borde anses rimligt. Han har rutin, och så har även resten utav bandet. De vet hur man spelar musik.

Dark Tranquillity gör en parad genom deras egen musikhistoria. Det måste vara svårt att göra ett urval bland den drös av låtar som de verkligen har; Lethe, My Negation, Out Of Nothing, The Wonders at Your Feet (för att nämna några). De blandar gammalt material med nytt och tungt med mindre tungt. Och dem gör det bra. Det blir bara tråkigt en kort sekund, för att sedan ta fart igen.

Sonic Syndicate i all ära, men Dark Tranquillity är ändå - och kommer nog att vara det ett bra tag till - vår stora metalexport. Gamla gubbar håller än.

Bilderna i recensionerna tas alltid av mig, och inte utav någon proffsfotograf.

En timme försenad kliver Chris Cornell upp på scenen med sitt band. Det känns nonchalant och inte alls som en särskilt snygg entré för en biljett man betalat dyra pengar för. Det är ju trots allt en soloartist det handlar om, och inte längre de stora rockbanden Soundgarden eller Audioslave. Dessutom fanns det inget förband tillhanda. Därför borde priset, enligt mig, ha bantats ner något mer än vad prislappen utvisade.

Det tar dock bara två låtar för mig innan allt det där struntpratet om förseningar är glömt och förlåtet. Jag drar mig till ro med det tama argumentet att fina gäster ska komma sent. Chris väljer att köra fler låtar från Audioslavetiden än vad jag hade väntat mig. Det är helt klart en positiv överraskning då de lite tyngre riffen blandat med Chris skönsång ger intensitet till konserten. Med låtar som "Chochise" och "Doesnt remind me" blir man inte missnöjd som rockälskare. Och när den senare först spelas med akustisk gitarr för att ungefär halvvägs ta vid till sin ursprungliga grund visar bandet prov på konstruktivitet.

Om man fortsätter på det akustiska spåret så spelar Chris Cornell en handfull låtar då han själv på scen, endast beväpnad med en gitarr och sin röst, smälter publikens hjärtan. Covern på "Billy Jean" är riktigt bra, men så även de akustiska versionerna på låtarna från Soundgarden och Audioslave.  

Det är inte många i publiken som är under arton. För att behålla nostalgin avstår förvånande nog Chris Cornell från att spela särskilt många låtar från hans soloalbum. Utan han låter istället hans band få smaka på känslan utav att få vara med i ett av de stora rockbanden. Även om det inte är detsamma utan originalmedlemmarna, och även om allting har moderniserats, så är det inte särskilt svårt för mig att falla tillbaka till år 1992.

Och visst är det inte heller alltid fel att modernisera? Bandet som Chris Cornell har med sig har ingenting att skämmas för. Med ett par häpnadsväckande trumsolon, ett väl utfört basspel av bandets svensk, och gitarrsolon som sitter nästintill perfekt är det ett band som självaste Chris Cornell kan vara stolt över.

Sist ska det tilläggas att jag ångrar det jag sade i början, fyrahundra kronor är billiga pengar för att se Chris Cornell live, men kanske var det ändå lite billigare år 1992?

Bilderna i recensionerna tas alltid av mig, och inte av någon proffsfotograf.

Britrock. Detta fenomen blev allt mer populärt i Sverige sedan ett gäng pojkvasker från Sheffield slog igenom med dansdyngan "I Bet You Look Good on the Dancefloor". Tacka Myspace för det. Folk fick upp ögonen (öronen) för de unga britterna samtidigt som Myspace öppnade en helt ny värld fylld av musik på Internet. Där har ni Arctic Monkeys saga. Sedan dess har de levt lyckliga på scener runt om i världen. 

Arctic Monkeys spelar britrock när den är som bäst. Det är omöjligt att inte falla för Alex Turners härliga accent. När den dessutom kombineras med sylvassa riffs och en kramgo trummis rör sig benen och armarna per automatik. För de lite mer skygga varelserna som inte vågar vifta på höfterna har Arctic Monkeys kombinerat alternativ. Man kan antingen dansa som en toker, hoppa som en galning eller sjunga som en Gud, eller varför inte alla tre samtidigt? För i bandets låtar fungerar allt - utom att stå still.

Arctic Monkeys hör till, enligt mig, ett av de bättre livebanden som går att se år 2007. Men även de bästa felar, och felet som aporna gör är att ha två förband. Jag är själv starkt emot två förband. Publiken blir bara irriterad och trötta av att vänta på sina favoriter i vad som känns en evighet. Och så blir det även denna kväll, publiken är sömnig och med rödsprängda ögon är de nära ett sammanbrott. De väcks dock i sista sekunden av sina hjältar och förblir yrvakna konserten ut.

Publiktrycket skulle ha kunnat vara bättre, hyllningarna är snudd på pinsamma. Men utrymmet för hyllningar finns egentligen inte, britterna kör på i ett rasande tempo och man får inte andas ut en ynka sekund. Det håller dock konserten och intensiteten i liv. Det som tynger ner festen något är att många av bandets låtar går i samma stil, men vad gör det när man får dansa med en sprudlande glad publik till den bästa av britrock framför ett av världens bästa liveband? Det är synd att klaga när man har det i åtanke.

OBS: Tråkigt att det inte gick att lägga upp två bilder bredvid varandra. Det har jag nämligen tidigare gjort i word. Nu ser det inte alls lika proffsigt ut (i mina ögon), då bildtexten blir väldigt speciell. Bildtexten lämnas, av den anledningen, med sin frånvaro. Jag ber om ursäkt.


Bilderna i recensionera tas alltid av mig, och inte av någon proffsfotograf.

Psykiskt störda? Man kan verkligen fråga sig om killarna i Aiden har en skruv lös. Förklaringen kan vara droger eller kan svaret vara så enkelt att de bjuder på sig själva på ett mycket förträffligt sätt? För visst kan dessa snubbar skrämma en som få genom deras mörka streck kring ögonen, deras mörka riff och mörka texter som sedan toppas med utflippade skratt från frontmannen Wills sida när man som minst anar det. Låttitlar som "See you in hell" och "The last sunrise" kanske ger er en hint av oro?

Å andra sidan kan man inte motstå att imponeras på sättet som Aiden framför sin musik. Det är total inlevelse från bandets alla medlemmar från första stund. Will springer runt som en galning på scenen och publiken älskar honom för det, han kan verkligen konsten att få igång en publik. Och alla övriga bandmedlemmar bjuder ut sig till fullo även dem, gitarristerna är på lekhumör samtidigt som bassisten viker ut sig som en fotomodell mest hela tiden. Den enda besvikelsen är väl egentligen att Wills sång hörs dåligt, micken borde ha höjts markant då man redan av förbandet att döma hörde att micken var på tok för lågt inställd.

Det som man minns mest måste nog ändå vara när Will ville leka en lek med sin publik. Han ställer sig och kollar flinande ut mot publiken och ber ett överlyckligt Aidenfan att skingra publiken för att få till en stor ring. Alla står som på nålar, alla vet nu vad som väntar. Och så drar musik igång och alla som står närmast cirkelns omkrets springer med full fart mot varandra för att sedan hoppa mot en av de många i ringen och efter det jaga efter sitt nästa offer. Detta kallas för mush-pit på konsertspråk.

Aiden är ju också som en mush-pit. De är helt galna när musiken väl är i gång och hoppar runt som om de skulle ha haft en skruv lös. Men visst fan är det kul, det är kul som sällan förr!

OBS: Tråkigt att det inte gick att lägga upp två bilder bredvid varandra. Det har jag nämligen tidigare gjort i word. Nu ser det inte alls lika proffsigt ut (i mina ögon), då bildtexten blir väldigt speciell. Bildtexten lämnas, av den anledningen, med sin frånvaro. Jag ber om ursäkt.


Bilderna i recensionera tas alltid av mig, och inte av någon proffsfotograf.

Papa Roach har inte hamnat i en lätt sits från första stund. De spelar långt ifrån samma sorts musik som Mötley Crüe och när de nämnda dessutom är ett gäng legender blir saken inte direkt lättare. Papa Roach ska alltså försöka förföra en publik som är så pass kräsna att de endast lyssnar på den finaste av rock och som inte tillåter något annat är gnisslande solon, tunga trumkomp, en lågt inställd bas och en sångröst så ljus att den med lätthet skulle kunna spräcka en spegel. Papa Roach är flera mil ifrån den sortens musik. De rappar i vissa låtar, de skiter i princip fullständigt i gitarrsolona, basen är inställd till max och sångaren Jacoby Shaddix har en röst som bör kategoriseras som bas. Det är alltså den typ av musik som den större delen av publiken hatar. Jag, däremot, älskar det, och det finns några klickar i publiken som verkar hålla med mig.

Skönheten med Papa Roach är att de har trallvänliga låtar med lite text vilket gör det väldigt roligt ? och lätt ? att sjunga med. Trots det står de flesta i publiken och försöker att sänka bandet genom bisarra gester. Mitt konserthjärta fullkomligt blöder när jag ser detta, jag blir rent utav förbannad att folk inte vet bättre. Går man på konserter är man förhoppningsvis tillräckligt intresserad av musik att man inte är så dum att man buar och gör nedlåtande gester bara för att man inte gillar den musik som spelas. Man borde vid det laget vara väl medveten om att alla har olika smak och därav respektera de övriga i publiken som kanske gillar musiken som spelas.

Ingen i Papa Roach verkar dock ta åt sig, de har varit i branschen för länge för det (14 år). Utan Jacoby & Co sköter sig alldeles förträffligt på scen utan att få någon respons för det. Och det gör ju dem nästan bättre, för hur svårt är det inte att övertyga på en scen när man har en fullsatt Globen som stämmer in i varenda textrad och jublar till varenda danssteg man tar? Nej, utan Papa Roach gör som de alltid har gjort; de kör sitt eget race och skiter i vad alla andra tycker.

Mötley Crüe kliver in på scen med eld i baken - bokstavligt talat. Flammor sprutas upp i takt till Tommy Lees trumkomp. Publiken är i extas, de får äntligen en glimt av sina hjältar. Och publiken gör verkligen allt för att prisa sina hjältar. De stämmer in i varenda textrad och jublar över vartenda ord som sägs mellan låtarna. Vince Neils sång är långt ifrån hundraprocentig då han hellre försvinner in i publikens stämmor än sköter sången på egen hand. Han gör verkligen inte mer än han behöver och ser måttligt road ut. Först när han får in en lättklädd brud på scen lyfter han på mungiporna.

De som lyfter hela konserten är Tommy Lee och Mick Mars. De skulle kunna vara där på egen hand och framföra en minst lika bra show som kvartetten tillsammans mäktar med. Denna evige Tommy Lee som aldrig verkar tom på energi. Denna evige Mick Mars som trots sin sjukdom får sina solon att låta bättre live än på skiva. Båda de nämnda får även agera underhållare och gör det utomordentligt. Å ena sidan Tommy Lee med sina peptalks där han säger fler svordomar än vad ett helt kvarter skulle mäkta med på en dag. Å andra sidan Mick Mars där han trollbinder alla med sina fantastiska riffs som är så grymma att allt de efterlämnar är chockade skratt.

Om man bortser från dessa två giganter är det tomt på underhållning och bra rockmusik. Vince Neil gör som tidigare nämnt inte mer än vad han behöver. Bassisten Nikki Sixx har förvisso ett väldigt häftigt namn, men han övertygar inte alls denna kväll. Han försöker kanske mer än vad Vince gör, vad vet jag, basen är ju så pass lågt inställd att man inte hör den i en ynka låt. Särskilt cool på scen är han då inte.

Mötley Crüe kan inte vara mer än på sin höjd femtioprocentiga, men är man ett gäng rocklegender så räcker det gott och väl för att publiken ska älska en. Jag kan inte göra annat än tänka tillbaka på stackars Papa Roach som nästintill var hundraprocentiga och trots det fick de noll respons av publiken. Världen är bra orättvis ibland.

OBS: Tråkigt att det inte gick att lägga upp två bilder bredvid varandra. Det har jag nämligen tidigare gjort i word. Nu ser det inte alls lika proffsigt ut (i mina ögon), då bildtexten blir väldigt speciell. Bildtexten lämnas, av den anledningen, med sin frånvaro. Jag ber om ursäkt.


Bilderna i recensionera tas alltid av mig, och inte av någon proffsfotograf.

Uppe på den kala scenen är det något som utviker sig från allt vad musik handlar om. Det står nämligen ett par motorcyklar inträngda i ett av scenkantens hörn.  Motorcyklarna förbryllar liksom gör en nyfiken, man vill se vad dessa vidunder kan ha för en funktion på en rockscen.

Förbandet Sparzanza drar igång utan en tanke på motorcyklarna och kör sina låtar i ett rasande tempo. Det går nästan lite för fort för att man ska kunna hänga med, det hela är slut innan det knappt hinner börja. På sina fjuttiga tjugo minuter på scen hinner de ändå framföra deras stora hit "Before my blackened eyes" samt en hel del andra godbitar.

Man börjar ana att något stort är på gång när man ser att motorcyklarna bytt plats till varsin sida om trumsetet. Och visst är det något stort som väntar, med maffiga riffs till inledningsspåret på det senaste albumsläppet, Latests version of the truth, sprakar Mustasch igång. Den svarta duken framför scenen som döljer bandmedlemmarna till hälften flyger ned och festen kan ta sin början. Mustasch verkar taggade till tusen, Ralfs sång är högklassig samtidigt som solona i låtarna sitter fläckfritt.

I intervjuerna innan konserten var det tal om att Mustasch skulle skära ned på alkoholen. Det märks dock inte denna kväll då öl liksom whisky verkar vara en populär dryck i bandet. Det är svårt att undgå att imponeras av Mustaschs solon, solona infinner sig i varje låt och trots det är inget solo likt det andra. Allt låter förbannat bra, men Mustasch är risk för att bli tråkiga då de fokuserar allt för mycket på att få musiken att låta perfekt. Idag hittar de glädjande nog ett sorts mellanting och blandar skön rock med roliga skämt i mellansnacken.

När konserten närmar sig sitt slut så får man svaret på mysteriet med motorcyklarna. Mustaschs bodyguards kommer in på scenen och låter monstren få vråla av sig lite. Och visst är Mustasch som ett coolt vrålåk på en bjässe till motorcykel?

Pojkband. Ett pojkband är vad Fall Out Boy är i mina öron. Jag skulle kunna jämföra dem med Backstreet Boys och finna flera likheter. Att de båda har ordet "boy" med i sitt bandnamn är en utav dem. Att det är mestadels tjejer som lyssnar på dem, är en annan. Visserligen skiljer det en hel del rent musikaliskt mellan dessa två band som nått en stor framgång världen över. Backstreet Boys försöker sjunga så pass smörigt som möjligt och sedan se så söta ut som bara dem kan. Fall Out Boy försöker sig på någon sorts rock, men det är rock med en himla massa smörsång inklämt. Visst, vissa av låtarna håller hög klass, det senaste albumet "Infinty On High" är till och med en riktig höjdare. Men de tidigare plattorna är mer ojämna och allt för ofta önskar man att man vore döv för att slippa höra eländet. Det håller helt enkelt inte med ett sådant ojämnt material. Inte på skiva, och absolut inte på en scen.

Scenen är självklart omringad av tonvis med tjejer även denna gång. Dessa får ur sig öronbedövande skrik, som låter högre än musiken som spelas, mest hela tiden. Den söta basisten som hela publiken verkar vara olyckligt kär i sköter sig alldeles förträffligt. Lika så sköter sig gitarristen och trummisen helt okej. De tre nämnda försöker om och om igen att göra denna konsert till något alldeles extra. Basisten byter bas i var och varannan låt samtidigt som han ler och vickar vackert på höfterna för att flörta än mer med publiken. Den felande länken i bandet är dock vokalisten. Han står still som ett fastvuxet träd under hela konserten och som råge på det hela försvinner hans röst i de flesta låtarna. Rösten är helt enkelt för tunn - och han är även för tunn för det här bandet. Med en annan vokalist skulle jag nog ha applåderat några gånger extra och njutit av en bra rockkonsert.

OBS: Tråkigt att det inte gick att lägga upp två bilder bredvid varandra. Det har jag nämligen tidigare gjort i word. Nu ser det inte alls lika proffsigt ut (i mina ögon), då bildtexten blir väldigt speciell. Bildtexten lämnas, av den anledningen, med sin frånvaro. Jag ber om ursäkt.


Bilderna i recensionera tas alltid av mig, och inte av någon proffsfotograf.

Det skulle bli mycket intressant att få se dessa två band som gjort en kometkarriär världen över stå på en liten scen utanför Stockholm. Någon danstillställning satte tydligen stopp för ett uppträdande på Fryshusets större scen, Arenan. Det var dock en häftig kontrast mellan de unga, ofta hårt målade, tonåringarna och de gråhåriga äldre som klätt upp sig för dans.

Tung rock avnjuter jag när Black Stone Cherry går på scen. Det är hårt mest hela tiden med deras riviga solon och deras ytterst energiska trummis. Trots att de hittills endast har släppt en platta och fortfarande är mycket orutinerade tror man att de har varit i hårdrockbranschen i minst tio år och åtminstone släppt tre studioalbum. Så bra är dem helt enkelt.

Innan Black Stone Cherry drar vidare till Bandit-festen, där de ska lira akustiskt och förmodligen äga skiten ur alla de andra banden som är bokade, leker de med sina gitarrer i fem minuter. Publiken är överväldiga och det är ingen som lämnas oberörd av denna grymma föreställning. Vi får hoppas på ett kärt återseende om tio år med tre nya album i bagaget. Enda skillnaden om tio år är nog att scenen förmodligen är större för dessa unga talanger och att de slipper agera förband.

Hinder får det extremt svårt att komma upp i samma standard som Black Stone Cherry. De försöker, men utan att briljera under någon tidpunkt alls egentligen. Solona som kändes tuffa på radio är nu som bortblåsta jämfört med de solona som man hörde en halvtimme tidigare. Trummisen saknar allt vad energi heter. Vokalisten försöker att lyfta konserten på egen hand, men det är inte "one man show" utan lagarbete som krävs i ett band.

Dessa nackdelar låter dock publiken passera och de sjunger glatt med till Hinders alla låtar. Och visst, Hinders låtar är väldigt trallvänliga och enkla rakt igenom. Det kan mycket väl vara en av de starkt bidragande orsakerna till bandets framgång. För man kan absolut inte förneka att bandet är grymma på att få fram hitlåtar. Fyra hitlåtar på en debutplatta får i alla fall mig att höja högt på ögonbrynen.

Ett särskilt moget intryck gör Hinder inte. BHs som hänger lite överallt är enbart groteskt och när man tar en närmare titt på bandets sångtexter inser man att de mestadels handlar om en sak; Sex. Hinder måste nog därför växa upp och få lite mer hår på skäggstubben innan de besöker Sverige nästa gång. För vi vill ha fokus på rockmusiken, inte på något uttjatat poptrams.
 
Tyvärr finns det inga bilder till förfogande. Det rådde nämligen kameraförbud.

Trivium - de nya Metallica? Det är frågan som många musiknördar världen över har gått och funderat över. Ska dessa fyra talangfulla ynglingar ta över de betydligt äldre, nästan avdankande, Metallicas storhet som rockband? Trivium har i alla fall gjort ett hedersamt försök då de kan drämma av solon som få (solon som i min mening är bättre än Metallicas) och de kan även charma en publik på ett alldeles förträffligt sätt.

För visst är det ingen tvekan om att Matthew & Co har stått på en scen förut och att de känner till de bra knepen hur man får en publik att gå från bitter till lyrisk. För efter att ha avlyssnat två förband som gått i samma stil är man inte direkt jättesugen på att höra mer musik. Förbanden är inte på något som helst sätt dåliga, men när det blir rock i samma tonart i två långa timmar så vill man inget hellre än att Trivium ska frälsa en genom att fullständigt äga scenen. Men frälsningen kommer dessvärre inte i och med att Trivium börjar inleda sina musiknummer. Utan det låter tvärtemot tråkigt när de drar iväg några låtar från det senaste albumet The Crusade. Nu blir det för mig än mer tydligt att The Crusade är svagare än deras två tidigare album.

Frälsningen kommer dock genom singeln Rain från bandets genombrottsalbum, Ascendancy. På grund av att Matthew delvis skrek sönder sin röst, samtidigt som bandet ville nå en bredare rockpublik genom att ta bort growlandet helt och hållet, sköter numera andragitarristen growlandet i låtarna från de tidigare albumen Ascendancy och Ember to Inferno. I vissa av låtarna har även Trivium bytt ut growlandet mot Matthews, enligt mig, ganska klena sångröst. Det må låta bra på skiva, med live låter den inte alls lika bra. Låtarna från Ascendancy- albumet får dock hela publiken att jubla. Det är headbang, en massa hoppande och någon mush-pit här och där. Trivium lyfts av publikens engagemang och ju längre konserten lider desto säkrare sitter solona och Matthews sång. Det låter nästintill perfekt när bandet spelar upp sina extranummer.

OBS: Tråkigt att det inte gick att lägga upp två bilder bredvid varandra. Det har jag nämligen tidigare gjort i word. Nu ser det inte alls lika proffsigt ut (i mina ögon), då bildtexten blir väldigt speciell. Bildtexten lämnas, av den anledningen, med sin frånvaro. Jag ber om ursäkt.


Bilderna i recensionera tas alltid av mig, och inte av någon proffsfotograf.

    


 
Att konserten blev flyttad från Klubben till Arenan säger en hel del om konserten. Publiktrycket var större än vad bandet, eller kanske till och med stockholmsborna själva, hade vågat tro. Det var dock inte enbart stockholmare som hade kommit för att se veteranerna AFI (A Fire Inside), utan flertalet personer från andra delar av landet hade också kämpat sig till Arenan.

Frågan är om man ska kalla kvartetten AFI för veteraner? Bandet tog nämligen inte början av sin musikkarriär särskilt seriös. Det var inte förrän deras sjätte studioalbum, Sing the Sorrow, som det stora genombrottet egentligen kom. Men sexton år på nacken säger ändå sig självt.

För visst märks det att AFI är veteraner då de sköter sig alldeles förträffligt från den första låten fram tills deras sista. Det finns egentligen ingenting att klaga på. Alla i bandet hoppar runt som galningar och bevisar att de är mästare i att stå på en scen. Musikvalen kan man inte heller vara annat än nöjd med, de väljer mestadels låtar från Sing the Sorrow och det senaste albumsläppet Decemberunderground. AFI gör precis som ett bra band ska göra, de hoppar över de något sämre låtarna och framför de allra bästa istället.

Publiken är inte mycket sämre än AFI. De har pluggat in texterna väl och tonerna av allsång fyller Arenan i så gott som varje låt. Blixtarna går tätt för att få den där perfekta bilden på det där oförglömliga ögonblicket. Ett av dessa ögonblick är när bassisten Vic firas på sin födelsedag genom att publiken för en liten stund agerar underhållare och ljuvt stämmer in i "Happy Birthday". Fast ljuvare är nog ändå AFI på egen hand då de överrumplar allt och alla genom deras tuffa framförande som gör denna kväll oförglömlig.

OBS: Tråkigt att det inte gick att lägga upp två bilder bredvid varandra. Det har jag nämligen tidigare gjort i word. Nu ser det inte alls lika proffsigt ut (i mina ögon), då bildtexten blir väldigt speciell. Bildtexten lämnas, av den anledningen, med sin frånvaro. Jag ber om ursäkt.

Bilderna i recensionera tas alltid av mig, och inte av någon proffsfotograf.