jookmook

Uppe på den kala scenen är det något som utviker sig från allt vad musik handlar om. Det står nämligen ett par motorcyklar inträngda i ett av scenkantens hörn.  Motorcyklarna förbryllar liksom gör en nyfiken, man vill se vad dessa vidunder kan ha för en funktion på en rockscen.

Förbandet Sparzanza drar igång utan en tanke på motorcyklarna och kör sina låtar i ett rasande tempo. Det går nästan lite för fort för att man ska kunna hänga med, det hela är slut innan det knappt hinner börja. På sina fjuttiga tjugo minuter på scen hinner de ändå framföra deras stora hit "Before my blackened eyes" samt en hel del andra godbitar.

Man börjar ana att något stort är på gång när man ser att motorcyklarna bytt plats till varsin sida om trumsetet. Och visst är det något stort som väntar, med maffiga riffs till inledningsspåret på det senaste albumsläppet, Latests version of the truth, sprakar Mustasch igång. Den svarta duken framför scenen som döljer bandmedlemmarna till hälften flyger ned och festen kan ta sin början. Mustasch verkar taggade till tusen, Ralfs sång är högklassig samtidigt som solona i låtarna sitter fläckfritt.

I intervjuerna innan konserten var det tal om att Mustasch skulle skära ned på alkoholen. Det märks dock inte denna kväll då öl liksom whisky verkar vara en populär dryck i bandet. Det är svårt att undgå att imponeras av Mustaschs solon, solona infinner sig i varje låt och trots det är inget solo likt det andra. Allt låter förbannat bra, men Mustasch är risk för att bli tråkiga då de fokuserar allt för mycket på att få musiken att låta perfekt. Idag hittar de glädjande nog ett sorts mellanting och blandar skön rock med roliga skämt i mellansnacken.

När konserten närmar sig sitt slut så får man svaret på mysteriet med motorcyklarna. Mustaschs bodyguards kommer in på scenen och låter monstren få vråla av sig lite. Och visst är Mustasch som ett coolt vrålåk på en bjässe till motorcykel?