jookmook

En timme försenad kliver Chris Cornell upp på scenen med sitt band. Det känns nonchalant och inte alls som en särskilt snygg entré för en biljett man betalat dyra pengar för. Det är ju trots allt en soloartist det handlar om, och inte längre de stora rockbanden Soundgarden eller Audioslave. Dessutom fanns det inget förband tillhanda. Därför borde priset, enligt mig, ha bantats ner något mer än vad prislappen utvisade.

Det tar dock bara två låtar för mig innan allt det där struntpratet om förseningar är glömt och förlåtet. Jag drar mig till ro med det tama argumentet att fina gäster ska komma sent. Chris väljer att köra fler låtar från Audioslavetiden än vad jag hade väntat mig. Det är helt klart en positiv överraskning då de lite tyngre riffen blandat med Chris skönsång ger intensitet till konserten. Med låtar som "Chochise" och "Doesnt remind me" blir man inte missnöjd som rockälskare. Och när den senare först spelas med akustisk gitarr för att ungefär halvvägs ta vid till sin ursprungliga grund visar bandet prov på konstruktivitet.

Om man fortsätter på det akustiska spåret så spelar Chris Cornell en handfull låtar då han själv på scen, endast beväpnad med en gitarr och sin röst, smälter publikens hjärtan. Covern på "Billy Jean" är riktigt bra, men så även de akustiska versionerna på låtarna från Soundgarden och Audioslave.  

Det är inte många i publiken som är under arton. För att behålla nostalgin avstår förvånande nog Chris Cornell från att spela särskilt många låtar från hans soloalbum. Utan han låter istället hans band få smaka på känslan utav att få vara med i ett av de stora rockbanden. Även om det inte är detsamma utan originalmedlemmarna, och även om allting har moderniserats, så är det inte särskilt svårt för mig att falla tillbaka till år 1992.

Och visst är det inte heller alltid fel att modernisera? Bandet som Chris Cornell har med sig har ingenting att skämmas för. Med ett par häpnadsväckande trumsolon, ett väl utfört basspel av bandets svensk, och gitarrsolon som sitter nästintill perfekt är det ett band som självaste Chris Cornell kan vara stolt över.

Sist ska det tilläggas att jag ångrar det jag sade i början, fyrahundra kronor är billiga pengar för att se Chris Cornell live, men kanske var det ändå lite billigare år 1992?

Bilderna i recensionerna tas alltid av mig, och inte av någon proffsfotograf.