jookmook

Papa Roach har inte hamnat i en lätt sits från första stund. De spelar långt ifrån samma sorts musik som Mötley Crüe och när de nämnda dessutom är ett gäng legender blir saken inte direkt lättare. Papa Roach ska alltså försöka förföra en publik som är så pass kräsna att de endast lyssnar på den finaste av rock och som inte tillåter något annat är gnisslande solon, tunga trumkomp, en lågt inställd bas och en sångröst så ljus att den med lätthet skulle kunna spräcka en spegel. Papa Roach är flera mil ifrån den sortens musik. De rappar i vissa låtar, de skiter i princip fullständigt i gitarrsolona, basen är inställd till max och sångaren Jacoby Shaddix har en röst som bör kategoriseras som bas. Det är alltså den typ av musik som den större delen av publiken hatar. Jag, däremot, älskar det, och det finns några klickar i publiken som verkar hålla med mig.

Skönheten med Papa Roach är att de har trallvänliga låtar med lite text vilket gör det väldigt roligt ? och lätt ? att sjunga med. Trots det står de flesta i publiken och försöker att sänka bandet genom bisarra gester. Mitt konserthjärta fullkomligt blöder när jag ser detta, jag blir rent utav förbannad att folk inte vet bättre. Går man på konserter är man förhoppningsvis tillräckligt intresserad av musik att man inte är så dum att man buar och gör nedlåtande gester bara för att man inte gillar den musik som spelas. Man borde vid det laget vara väl medveten om att alla har olika smak och därav respektera de övriga i publiken som kanske gillar musiken som spelas.

Ingen i Papa Roach verkar dock ta åt sig, de har varit i branschen för länge för det (14 år). Utan Jacoby & Co sköter sig alldeles förträffligt på scen utan att få någon respons för det. Och det gör ju dem nästan bättre, för hur svårt är det inte att övertyga på en scen när man har en fullsatt Globen som stämmer in i varenda textrad och jublar till varenda danssteg man tar? Nej, utan Papa Roach gör som de alltid har gjort; de kör sitt eget race och skiter i vad alla andra tycker.

Mötley Crüe kliver in på scen med eld i baken - bokstavligt talat. Flammor sprutas upp i takt till Tommy Lees trumkomp. Publiken är i extas, de får äntligen en glimt av sina hjältar. Och publiken gör verkligen allt för att prisa sina hjältar. De stämmer in i varenda textrad och jublar över vartenda ord som sägs mellan låtarna. Vince Neils sång är långt ifrån hundraprocentig då han hellre försvinner in i publikens stämmor än sköter sången på egen hand. Han gör verkligen inte mer än han behöver och ser måttligt road ut. Först när han får in en lättklädd brud på scen lyfter han på mungiporna.

De som lyfter hela konserten är Tommy Lee och Mick Mars. De skulle kunna vara där på egen hand och framföra en minst lika bra show som kvartetten tillsammans mäktar med. Denna evige Tommy Lee som aldrig verkar tom på energi. Denna evige Mick Mars som trots sin sjukdom får sina solon att låta bättre live än på skiva. Båda de nämnda får även agera underhållare och gör det utomordentligt. Å ena sidan Tommy Lee med sina peptalks där han säger fler svordomar än vad ett helt kvarter skulle mäkta med på en dag. Å andra sidan Mick Mars där han trollbinder alla med sina fantastiska riffs som är så grymma att allt de efterlämnar är chockade skratt.

Om man bortser från dessa två giganter är det tomt på underhållning och bra rockmusik. Vince Neil gör som tidigare nämnt inte mer än vad han behöver. Bassisten Nikki Sixx har förvisso ett väldigt häftigt namn, men han övertygar inte alls denna kväll. Han försöker kanske mer än vad Vince gör, vad vet jag, basen är ju så pass lågt inställd att man inte hör den i en ynka låt. Särskilt cool på scen är han då inte.

Mötley Crüe kan inte vara mer än på sin höjd femtioprocentiga, men är man ett gäng rocklegender så räcker det gott och väl för att publiken ska älska en. Jag kan inte göra annat än tänka tillbaka på stackars Papa Roach som nästintill var hundraprocentiga och trots det fick de noll respons av publiken. Världen är bra orättvis ibland.

OBS: Tråkigt att det inte gick att lägga upp två bilder bredvid varandra. Det har jag nämligen tidigare gjort i word. Nu ser det inte alls lika proffsigt ut (i mina ögon), då bildtexten blir väldigt speciell. Bildtexten lämnas, av den anledningen, med sin frånvaro. Jag ber om ursäkt.


Bilderna i recensionera tas alltid av mig, och inte av någon proffsfotograf.