jookmook

Det är inte helt fel att se Sonic Syndicate live. De ger verkligen hundra procent i varenda låt. De två sjungande bröderna headbangar hårt i takt till gitarristernas minst lika tunga riff medan publiken gillande ser på. Den totala inlevelsen bland alla bandets medlemmar imponerar. Det är ren spelglädje. Och när man ser att ett band ha kul på scen dras man gärna med i ruset.

Sonic Syndicate har vi stora förhoppningar på i Sverige. Vi vill gärna att de ska bli vår nya stora metalexport då det har varit ganska tunt på den punkten en längre tid. Visst håller de mer än bra klass när det gäller att röja live, och visst förefaller låtarna bra på platta. Dessutom är Sonic Syndicate inte dåliga på att få fram hitlåtar, det är en lättillgänglig musik som de spelar. Det enda som egentligen brister är brödernas sång, de verkar inte tillräckligt samspelta. Annars är det en mycket fin marknadsidé som de snokat fram med två sångare och en tjej som bassist (som är coolare än de flesta andra bassister). Bara det konceptet räcker ända bort till Amerika.

När Dark Tranquillity kliver upp på scen råder det ett jubel fyllt av efterlängtan. Det var ett och ett halvt år sedan deras förra besök i huvudstaden. Med tanke på att Dark Tranquillity hållit på i mer än 15 år och att de har nio album i baken är det förvånande att de inte har börjat mättas på musiken än. Det måste bevisa en annan sorts spelglädje, en spelglädje som är svår att finna i dagens musikvärld. I och med det nya albumsläppet Fiction visar dem att de fortfarande har mer att bevisa i musikväg. Det finns många godbitar att hämta därifrån, ta till exempel inledningsspåret Nothing To No One, radiohiten Misery's Crown eller den första singeln Ipicher.

De är inte några gamla gubbar på scen för den delen heller. Dark Tranquillty vet hur man får igång en publik. Med snygga dansmoves på scen och med en otroligt rivig röst överväldigar vokalisten Mikael allt och alla. Att han inte skadat rösten under alla dessa år är ett stort frågetecken i en bransch där fler vokalister growlat sönder sin röst än vad som borde anses rimligt. Han har rutin, och så har även resten utav bandet. De vet hur man spelar musik.

Dark Tranquillity gör en parad genom deras egen musikhistoria. Det måste vara svårt att göra ett urval bland den drös av låtar som de verkligen har; Lethe, My Negation, Out Of Nothing, The Wonders at Your Feet (för att nämna några). De blandar gammalt material med nytt och tungt med mindre tungt. Och dem gör det bra. Det blir bara tråkigt en kort sekund, för att sedan ta fart igen.

Sonic Syndicate i all ära, men Dark Tranquillity är ändå - och kommer nog att vara det ett bra tag till - vår stora metalexport. Gamla gubbar håller än.

Bilderna i recensionerna tas alltid av mig, och inte utav någon proffsfotograf.