Intervju med Danko Jones
Sjävklart har jag en egen priolista, men det är alltid värdefullt att lyssna på vad de andra har att säga. Sedan måste jag bara avslöja hur nervös jag är. Uppdraget känns skitläskigt.
Östra Real's musikalföreställning Moulin Rouge (förvänligad recension)
Esteternas tredje årskull på Östra Real var värdar för musikaltolkningen av filmen Moulin Rouge som slagit igenom stort på bioduken. Omskriven och översatt till svenska tar musikalen sin form i och med inledningsscenen där författaren Christian, spelad av Chistoffer Hultin, sitter och är allmänt beklaglig över sitt fattiga liv. När allt ser som mörkast ut instormar plötsligen ett gäng försupna varelser som försöker rycka upp den nedstämda stämningen genom att ta med Christian till en bordell. Väl där finns den bedårande vackra Satine, spelad av Emma Nordgren, och den pengagalne bordellägaren (Niklas Eisen). Christian blir blixtförälskad i Satine, speciellt efter ett intimt möte vilkets egentliga syfte var poesiuppläsning, och Satine tycks hysa samma känslor för Chistian. Det finns bara ett problem, Satine måste få hertigen (Marcus Ljunggren) att fatta tycke för henne för att kunna lyckas nå berömmelse och därav också kunna lämna det smutsiga livet som prostituerad.
Man observerar tydligt att det lagts ner en hel del pengar på musikalen, då kostymerna, micksystemet, uppbyggnaden av scenen och ljuset ser proffsigt ut. Att omskrivningen av pjäsen också skett nästintill smärtfritt är befriande att se. Då pjäsen ska locka betalande utomstående publik är det förvisso föga förvånande, men det är kul som gratisbesökare att se att treorna verkligen ansträngt sig för att bjuda på en lyckad föreställning. Historien om dramat på Moulin Rouge berättas slagkraftigt och tydligt med bra skådespeleri från många håll, även om det är huvudrollsinnehavarna som syns mest. Dessvärre är sångkvalitén ojämn. Det blandas och ges från huvudrollsinnehavarna samtidigt som det är svårt att höra texterna ibland, då sången allt för ofta överröstas av det uppbackande bandet. Då är det positivt att bandet är så pass skickliga som dem är; de övertygar stort med sin musikaliska utfyllnad.
Under några låtar tänder det till rejält, som under pampiga "The show must go on" där alla deltagare är med och körar. Det blir så pass maffigt att jag är nära till tårar. Även under "Roxanne" är det otroligt stämningsfullt, trots långt ifrån fläckfri sång, men det är sådant drag att det är svårt att inte fatta tycke. I de avslutande scenerna når skådespelarna sin klimax och det bjuds på både förträffligt skådespeleri och klatschig sång.
Det här initiativet med en musikal, eller en stor dramasatsning (vilket för tankarna tillbaka till utmärkta Döda poeters sällskap), är verkligen något som borde instiftas som en tradition på skolan. Föreställningen behöver inte uppnå perfektion, så länge den blir av och framförs av ambitionsbenägna elever kan inte resultatet bli något annat än lyckat. Det är ett stort lyft i katedersundervisningens vardag.
Jag bara måste till Download!
Kolla in line-upen själva; http://www.downloadfestival.co.uk/lineup/index.aspx
Smashing Pumkins (support: Moto Boy), Hovet 2008-03-01
Moto Boy
Smashing Pumpkins
Smashing Pumpkins är tillbaka på allvar. Den 12 augusti i fjol lirade de inför ett slutsålt Cirkus. När de nästan ett halvår senare återbesöker Sverige är det Hovet som ska erövras. Hovet känns mer rätt för Smashing Pumpkins då de är ett band som vill ta plats, Cirkus känns mer avskalat. Hovet är dock inte så rätt som det skulle kunna vara då publiken sviker. Det beror förmodligen på att det råder sportlov i Stockholm då flertalet andra konserter fått lida hårt av samma anledning.
Just att publiken sviker uppfattar Moto Boy på fem röda. Han kliver upp på scen och utbrister i ett enda stort "asså". Sedan skakar han på huvudet men sansar sig därefter och startar sitt framträdande. Man blir trollbunden redan vid första ton. Aldrig skulle man kunna tro att en transvestit skulle kunna sjunga så pass klart. Att kalla honom för transvestit är kanske att dra förhastade slutsatser, men när han själv står och pratar om att alla älskar att kolla på transvestiter och drar en jämförelse till sig själv får han skylla sig själv.
Om Hovet skulle stå för en mer storslagen scen än Cirkus blir man kluven när Moto Boy spelar. Att stå ensam på scen med endast en gitarr som uppbackande instrument känns inte särskilt upphaussat. Trots det övertygar han stort. Han bevisar en gång för alla att rösten verkligen är ett fantastiskt instrument i låtar som Young Love och Blue Motorbike, där hans höga toner får mig att bli tårögd. Det enda besvikelsen är att jag inte kan hans texter och kan hjälpa honom att sjunga med i låtarna. Då skulle jag börja storböla.
När Smashing Pumpkins kliver upp på scen har desto mer folk letat sig in bland sittplatserna. Bandet fortsätter på samma spår som Moto Boy, i och med att inleda med några av deras lugna låtar, men de övertygar inte alls lika stort. Till och med en så pass bra låt som Tonight Tonight gör dem riktigt dålig. Jag får allt mer intrycket av att Billy Corgan och hans musikgenier tappat intensiteten som de tidigare haft.
Det dröjer ända fram till det gått sisådär en tjugo minuter av konserten innan de verkligen börjar komma igång. Då lyfter de fram tyngre låtar, där Superchrist måste räknas som en utav de bättre. Men så fort de återgår till deras lugnare låtar blir det desto tråkigare, samtidigt som man märker hur pass kär Billy är i sin tyngre musik då han verkligen försöker att göra sina låtar tyngre genom att slå runt med sin gitarr, som för övrigt ser minimal ut i hans jättearmar. När man konstaterar detta kan man inte heller undgå att snegla på skillnaden mellan Billy Corgan och den nya basisten Ginger. Lilla Ginger är ungefär hälften till växten av store Billy. Däremot är hon knappast för liten för bandet då hon imponerar stort med sin sång och sitt basspelande. Mer än Ginger imponerar dock Jimmy Chamberlin, som får mig att bli allt mer övertygad om att han måste vara en utav världens bästa trummisar. Det är häftigt att se hans enorma vadmuskler när han, iklädd stödstrumpor, står tillsammans med Billy och framför en låt akustiskt.
Mot slutet får även Joeff Schroeder bevisa att han bemästrar sitt gitarrspel på bästa manér i låtar som Cash Car Star och The Everlasting Gaze. Det är även avslutningsvis som det blir riktigt bra och roligt, förutom när Billy Corgan förstör avslutningen som smått genom att helt omotiverat slänga iväg ett outhärdligt gitarrsolo på nästan tio minuter, där han nästan ser ut att brutalt våldta sin gitarr framför en triggande publik som skriker "smash it". Detta är ett ganska bra exempel på Billys flamsande på scen. Att han tappar texten i bandets kanske största hit 1979 är ett annat.
Utan flamsandet och med fler tyngre låtar, eller mindre lugna för den delen, skulle konserten ha kunnat bli riktigt bra. Bandet består ju av fem väldigt begåvade musiker, där keyboardisten kanske syns minst, som kan det här med musik. Det gäller bara att hålla ihop allt helt och hållet, även fast jag kan förstå att det är svårt när man håller på i över två timmar.
Det här kan vara en utav de sista konsertrecensionerna som läggs upp på bloggen då det mesta tyder på att jag kommit med i en redaktion för en riktig musiksajt. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om på bloggen i fortsättningen, men det visar väl sig. Passar även på att be om ursäkt för få bilder i denna recension, kameran var nästan död redan innan jag kom dit. Dessutom riktar jag ett stort tack till alla som kommenterar mina recensioner. Ni betyder.
Fenomenet förband
En person lämnade en kommentar i min recension om BFMV. Där stod det att personen inte gillade att jag kritiserade Tyrol för att de lät publiken lida genom att outhärdligt få vänta i nästan tre timmar på att konserten skulle börja. Om tolkaren skulle ha stannat där skulle jag förmodligen enbart låta kommentaren vara. Men tolkaren tillade även att jag torde vara en nybörjare i konsertsammanhang eftersom jag tror på något sådant dumt påhitt som att det är lokalens fel att det blev som det blev. Just den raden sved till ordenligt och fick mig även att vilja förklara min kritik. BFMV var ungefär min femtionde konsert i ordningen och då tycker jag personligen att man inte borde vara en konsertnybörjare. Visserligen är jag inte med i hundra-klubben än, kanske är det bara den som räknas?
Jag är mycket väl medveten om att det förekommer förseningar på konserter, kanske lite för mycket bör tilläggas. Men förseningar är ju även en del av spelningar. Fint folk kommer sent, berättar ju ordspårket. Att bandet i sig kan vara försenat har jag inget emot, men då en konsertlokal missköter sig visar jag ingen tolernas.
Efter insläpp brukar man vanligtvis få vänta en timme på att förbandet ska dra igång. På BFMV var det insläpp redan 17.30. Alltså ska förbandet börja klockan 18.30 för att det ska följa ett "konsertschema". I detta fall var det första förbandet som skulle börja, det var nämligen tänkt att det skulle vara hela tre förband innan BFMV. Bara idén med tre förband är ju för det första helt bisarr. Ingen - och då verkligen ingen - vill höra tre band innan det band som man egentligen kommit dit för att se. Allt fler än ett förband gör bara publiken fly förbannad, ibland räcker det till och med med endast ett förband för att utbryta denna mening. Sedan ska man inte förneka att förband kan vara bra, i vissa fall till och med bättre än huvudakten. Men trots att kanske alla de två (och ytterst ovanliga tre) förbanden är bra blir publiken ändå sur och bitter över att få vänta så pass länge på att få se sitt band. Det känns som att man endast står och trampar vatten utan att komma någon vart. Redan här gör Tyrol ett misstag.
Att sedan två utav förbanden tvingas ställa in är självklart olyckligt. I detta fall måste dock Tyrol antingen gå ut med information om att det kommer att bli senare insläpp på grund av inställda förband eller försöka kalla in nya förband. Dessa nyinkallade förband behöver inte vara något speciellt alls, det kan gärna vara ett lokalt band eller det kan till och med vara så att de enkla ljudteknikerna spelar någon trudilut. En publik vill inte bara stå still och göra ingenting när det betalat pengar för att se livemusik. Att Tyrol är halvdåliga på att informera visades tydligt redan innan, då inte många själar visste om att det skulle vara tre förband. Man kunde faktiskt inte ens hitta någon information om att det skulle vara något förband överhuvudtaget. Men en konsert utan ett förband existerar knappt. Däremot tycker jag att man ska förvarna om det kommer at vara tre förband, det är inte många personer som mäktar med fyra band på fyra timmar. Då det även är musik med inslag av mush-pit är det betydligt svårare att hålla sig fräsch (närvarande) konserten igenom.
Att en konsertlokal nästan pajar en konsert på egen hand är för mig ofattbart och otänkbart. Som jag tidigare skrev i recensionen är Tyrol bland de sämre lokalerna när det gäller att vara en värdig värd för sina musikstjärnor. De har gjort om liknande misstag ett antal gånger. Det kan visserligen förklaras genom att lokalen är ung och fortfarande på uppväxt när inom rockscenen. Men att lokalen bokat många stora namn under det kommande året är oroande. Det är tråkigt när band inte ens får en chans att bevisa vad de kan.
Buller for My Valentine, Tyrol (2008-02-20)
Insläpp 17.30, förbandet går på scen så pass sent som 20.15. Det är skandal av Tyrol att man låter fjortonåringar olidligt få vänta i nästan tre timmar på att festen ens ska ta sin början. Man hinner ju somna lagom till att konserten ka inledas. Det är inte första gången Tyrol gör detta misstag heller, det har varit en olycklig upprepning under flertalet gånger.
När så Still Remains kliver upp på scen är publiken redan klart irriterade. Den mesta av ilskan lyckas dock bandet avreagera genom sina låtar. Det bjuds på tunga riffs blandat med sköna synthslingor som levereras med klarsång och growl. När bandet även uppvisar sympati för sin publik, genom att berätta att vi är enastående som orkat vänta i hela tre timmar på dem och de nästkommande stjärnorna, börjar publiken svänga loss allt mer. Tacka dem för det, efter tre timmars ståkissande känns det befriande att flyga in i musikens värld. Flygs gör det även bokstavligen då mush-pittandet är i full gång. Det är precis ett sådant band som en publik behöver efter en jättemiss av en konsertlokal. Still Remains räddade helt klart Tyrols rykte denna kväll.
Efter ett sådant starkt förband som Still Remains har faktiskt ett så pass meriterat band som Bullet for My Valentine problem att överträffa sina kollegor. De inleder bara halvdant med två spår från den nya plattan, där just titelspåret Scream Aim Fire utmärker sig klart mest med dess sköna skrikpartier från "Jay" kontrat med sång av frontmannen Matthew Tuck. Sedan följer några starkare nummer från The Poison albumet, som måste räknas till det gamla, och nu även förgångna, Bullet for My Valentine. För visst är det uppenbart att bandet försöker tråckla sig ur sin skrikmusik som inte är alltför högt värderat inom musikkretsar. Matthew låter nu lite som sin namne Matthew i Trivium när han sjunger, faktiskt är det så att de båda två genomgått nästan likartade förändringar i sina två band. Bullet for My Valentine låter i övrigt rent musikaliskt nästan identiskt med tidigare, men genom att ta bort stora delar av skrikpartierna ändras själva utsidan av bandet. Utsidan känns nu polerad och trist och inte alls lika fräck och frän som tidigare.
Låtarna från det The Poison albumet står sig även bättre live än låtarna från Scream Aim Fire albumet. Visst finns det ljuspunkter i och med de mer stillsamma låtarna, som Say Goodnight och Hearts Bust into Fire, där Matthew även bevisar att han har en duglig sångröst. Annars har han problem med att få rösten att hålla konserten igenom efter hans tidigare röstoperation, åtminstone får man känslan utav det. Kanske är det så att han inte kan bättre?
Att "Jay" har en speciell ton när han skriker visste vi sedan tidigare, men denna ton blir i längden alldeles för enformig och tråkig att lyssna på live. Det är som att han har vuxit fast i rollen som rebellisk tonåring som argt skriker på sin mamma. På scen övertygar inte något sådant. Annars är det inga större fel på låtvalen då vi bjuds på de bästa lugna spåren från Scream Aim Fire vilket får publiken att stämma in i full allsång. Desto mer allsång följer dock under de mer hårda spåren från The Poison där texterna sitter som klistrade hos stora delar av publiken. Det är faktiskt mer en regel än ett undantag att publiken överröstar Matthews sång.
Bästa spåret för dagen kan vara Say Goodnight, även om jag personligen är väldigt svag för The End (som förvånande nog inte är sista nummer för kvällen), där "Padge" på gitarr får glänsa ytterligare med sina kunskaper. En kunskap som han behärskar alldeles utmärkt för kvällen, vilket även gör honom till den näst starkaste personen på Tyrol. Starkast för kvällen är självklart publiken som visar stor kärlek till sitt band trots att de inte är på topp. Att de dessutom har orken att från sovande läge gå över till att fullständigt rasera hela lokalen är förstummande. Det är storartat och kul att se. Vem var det egentligen som sa att det inte finns några hängivna fans nu för tiden?
Bilderna i recensionerna tas alltid av mig, och inte utav någon proffsfotograf. Passar även på att be om ursäkt för eventuella fel i texten. Jag skrev den när jag var trött.
Det här kan bli en riktigt kul fest
Resultaten för deltävling nummer två kändes uppenbar och självklar redan på förhand. Johnsson & Häggkvist och Sanna Nielsen skulle bara gå till final. Hur skulle det kunna sluta på något annat sätt?
Bidrag ett stod Ola för med sin popdänga Love in Stereo. Ola har sedan sitt tidigare Idol-tävlande fått många fans bakom sig. Med snygg dans och med hjälp av fyra körtjejer vacklar han på helt okej, men övertygar inte. Låten känns inte på något sätt speciell, utan låter som vilken annan poplåt som helst. Sedan var det kanske bara jag som lade märke till hans isande ögon? Jag ryckte till varje gång jag såg blicken, pojkvasken skrämde livet ur mig.
Sedan kom kvällens bästa nummer i mina ögon. Ett kul och annorlunda bidrag i och med Lasse Lindh får mig som ständig melodifestivaltittare att tjuta av glädje. Han levererar en indieinfluerad låt med förmodligen den starkaste text jag hört i dessa sammanhang. Rösten är också sådär härligt skrovlig som den ska vara. Detta gör honom till min favoritdeltagare på många år och jag vill se mer utav sådant här i melodifestivalen. Varför inte lite Timo och Håkan nästa år?
Kvällens låt som förmodligen skulle fungera bäst av alla kvällens bidrag i Eurovision är tjejen med det otroligt ogenomtänkta artistnamnet The Nicole. Att hon har en talang för språk upplyser hon i sin presentation, men hon uppvisar däremot ingen större talang för sång. Med en bättre sångröst skulle denna låt helt klart kunna slåss om topplaceringarna i Eurovision med sina slaviska toner. Så pass bra är låten, det är bara synd att den inte levererades av en bättre artist.
Kvällen fjärde bidrag är kvällens töntigaste. Jag sade med egna ord i presentationen av Alexander Schöld att han verkade vara en "skön snubbe". Jag ändrar mig direkt när jag hör den första tonen av hans låt. Det är det smörigaste, falskaste och fjolligaste jag hört på länge. Fast det borde jag väl redan ha listat ut när jag såg låttiteln?
Sedan bjuds det på rejäl show, det är till och med så mycket show att man undrar om man råkat ha hamnat på en cirkus. De två tvillingarna Rongedal, mer kända från Electric Banana Band, har alltid haft sinne för show, men har under senare år även bevisat att de besitter starka sångröster. Att de alltid arbetar tillsammans kan tyckas lite tråkigt, men detta har gjort dem extremt samspelta. De chockerar alla genom att leverera det roligaste, och kanske rentav det snyggaste, man sett i rutan på flera år.
Sedan väntar en av de stora favoriterna till finalplatsen i och med Sanna Nielsen. Hon inleder sittandes genom att få hela Västerås att falla pladask för hennes sång. När hon sedan reser sig upp och vandrar runt sjungandes är sången inte alls lika övertygande och låten känns dessutom mer och mer lik en av Céline Dions låtar ju längre det bär. Att Sanna Nielsen fastnat starkt för låtens text bevisas dock flera gånger då hon praktiskt taget gråter fram orden. Det är också det som får låten att övertyga.
Om jag tyckte bröderna Rongedal var det roligaste jag sett och Lasse Lindh det mest intressanta jag sett på år har jag totalt glömt bort Andra Generationen. De är en kombination av de två tidigare nämnda som leverera rolig och klart intresseväckande musik. Med sina brassinstrument bjuder de kanske inte på den mest seriösa texten man hört genom tidigare, men det är desto gladare och roligare vilket även brukar bära långt.
Sist ut för kvällen är de självklara vinnarna av hela Melodifestivalen 2008, Carola och Andreas Johnsson. Förra årets etta, respektive tvåa, står nu enade tillsammans för att köra över alla andra deltagare. Så fort jag hör låten håller jag dock på att sätta chipsen i halsen. De två artisternas unika röster fungerar inte alls ihop och det låter bara konstigt. Deras låt lyfter inte heller deras presentation då det skulle kunna vara vilken B-schlager som helst.
De fem bidragen som gick vidare för kvällen till den andra omgången var någorlunda uppenbara. Ola gick vidare på grund av hans beundrarskara, tvillingarna Rongedal för deras ultimata show, Sanna Nielsen för att hon var ensam om att sjunga powerballad, Andra Generation för deras fläktiga sångglädje och Johnsson & Häggkvist för deras namnkunnighet. Än så länge fanns det inga överraskningar i kvällen deltävling.
När Sanna Nielsen utannonserades som första klara finalist såg det även ut som om att det skulle gå enligt förväntningarna. Sanna grät ännu en skvätt när hon sjöng sin låt för andra gången, och det blir allt mer uppenbart att hon har en personlig relation till låten. Denna personliga relation kan räcka långt i globen, trots att själva låten är tämligen tam.
När sedan Ola skickades till Andra Chansen var fortfarande allt i sin ordning. Men när nästa bidrag utropades till Andra Chansen svimmade nog stora delar utav det svenska folket. Carola och Andreas Johnsson gick inte till final, de gick BARA till Andra Chansen. Man kunde skymta att Carola också höll på att få ett anfall, medan jag skrek av glädjefnatt i tevesoffan.
Då återstod Andra Generation och Rongedal i tävlingen. Båda satt som på nålar, ingen av dem hade väntat att de skulle gå till final. Man såg verkligen hur de båda banden gick från att vara kolugna till att skaka av nervositet. Tillslut valde det svenska folket Rongedal vilket måste ses som rättvist efter deras fantastiska show. När de sedan skulle spela sin låt en gång till gick det inte alls lika bra, det var brist på koncentration under stora delar av framträdandet. Men det är ju inte heller särskilt konstigt då de var utom sig av glädje, då är det svårt att leverera.
Både jag, Rongedal, Johnsson & Häggkvist och det svenska folket hade fått sig en ordentligt knockout. Plötsligt är Melodifestivalen 2008 vidöppen igen. Johnnson & Häggkvist är inte oslagbara. Det här kan bli en riktigt kul fest.
Alter Bridge (support: Enjoy Destroy), Klubben, 2008-02-11
Konserten sålde slut på en vecka, det säger något om Alter Bridges storhet i lilla Sverige. Förklaringen är självklart Creed, bandet som sålt över 30 miljoner album i enbart sitt hemland. Tre fjärdedelar av Creed lirar nu i Alter Bridge, endast vokalisten har bytts ut från Scott Stapps till Myles Kennedy. Många menar till det bättre med Myles klara röst, andra saknar Scotts mer riviga röst. Vad som är säkert är att det skiljer mycket rent musikaliskt mellan dessa två band.
Det publiktriggande medlet står Enjoy Destroy för. De spelar svängig och emotionell rock med höga toner av frontmannen Freddie. Här och var slängs det in syntljud som inte på något sätt känns äkta, men som ändå lyckas ta låtarna till högre höjder. Att basisten verkar tro att han lirar i Metallica spelar även det mindre roll då hela framträdandet är en enda lång kyss som får det att vattnas i munnen. I deras mer bekanta låtar, som Music to Love You to och And for What, ser bandet ut att stortrivas och när det börjar slängas in plektrum på scenen smittas den totala glädjen även av sig på hela publiken. Att bandet är stolt över att få vara förband till Alter Bridge går inte heller att missa när frontmannens mage är täckt av en t-shirt med bandets namn.
Alter Bridge startar tufft. De inleder med de blytunga riffen till Come to Life framför en dängandes headbangande publik. I verserna och under refrängen sprider sig allsången och Myles Kennedy och hans kollegor ser ut att vara mäkta imponerade utav publiken. Det är en av de stora skillnaderna mellan Alter Bridge och Creed. Creed hade aldrig de där riktigt tunga låtarna, även om det finns några få undantag. Båda banden är ju annars mästare på att får fram lugna - och dödande - låtar, något som även gett dem en bred publik.
En annan stor skillnad banden emellan är självfallet gitarrpartierna. Alter Bridge har gitarrerna som en ytterst betydande roll i deras låtar. Mark Tremonti, som räkas bland världens bästa gitarrister, såg inte ut att vara mycket till talang i Creed, men i Alter Bridge har han en desto mer framträdande roll. Att komma upp i samma standard som han gör på skiva med sina solon där han gnider och gnider och får ut sylvassa ljud ur sin distade gitarr är inget man kan begära. Men tydligen så kan man det utav denna gitarrgud. Han gör inte bort sig en enda gång, faktiskt så sköter sig både Myles och Mark alldeles förträffligt med sina gitarrer för dagen.
Annars är Myles mer känd för sin höga och klara stämma än hans gitarrspel. Han har dock problem för kvällen då han är sjuk och ber motvilligt publiken om hjälp i sångpartierna. I de mer kända låtarna som Ties That Bind, Rise Today, Open Your Eyes och Broken Wings uppfyller publiken hans önskningar, men under de mindre välbekanta låtarna får han klara sig på egen hand. Han bemästrar dock sången klart gott för kvällen med tanke på omständigheterna. Faktum är att han under bandets två lugna låtarna, Blackbird och Brand New Start, sköter sig alldeles galant. Brand New Start är dessutom kvällens höjdpunkt när Mark fläckfritt sätter det otroligt vackra gitarrsolot samtidigt som publiken inte är alltför bekant med låten, vilket ger låten en skön distans. Bandets längsta låt Blackbird är annars också ett guldkorn, men den är ju ett säkert kort vid det här laget.
Det bjuds på hela femton låtar där hårda låtar blandas med lugnare, nytt material blandas med gammalt. Att småtråkiga låtar som Broken Wings och Rise Today ska vara extranummer är dock bara onödigt. När Myles ensam levererar en blues-cover, Mudbone, blir det desto roligare och mer oväntat. Det numret skulle kunna vara en alldeles utmärkt avslutning på en magisk kväll, däremot förstörs kvällen något utav det avslutande valet Rise Today. Det är en handling som även bevisar skillnaden i storhet mellan Creed och Alter Bridge. Allting hänger på rätt låtval, oavsett låtkvaliteten.
Bilderna i recensionerna tas alltid av mig, och inte utav någon proffsfotograf.
Melodifestivalen deltävling 1 enligt Jookmook
Som musiknörd diggar man även Melodifestivalen hårt, även fast många personer skulle se mig som en rockälskare. Det kanske jag är, men jag är också extremt orolig för att rockvärlden ska finna sin plats i denna bransch. När band som Lordi, The Poodles, The Ark och Wig Wam syns i teverutan blir jag livrädd. Nog för att man ska tillåta alla sorts bidrag, men visst känns det ändå lite malplacerat med rockband inom en bransch där popbanden härjat under alla tider? Förutom under just de senaste åren vill säga... Rockvärlden är på väg in i Melodifestivalvärlden, min största fruktan är en snart en sanning.
"Rockbandet" The Poodles är med för andra året, bandet som just slog igenom i Melodifestivalen med sin trallvänliga låt "Night of Passion". Då det inte räckte ändra fram till seger den gången förstärker de uppsättningen med omåttligt populära E-type, som faktiskt sjunger under bidraget. Och han gör det till och med helt okej. Låten är dock tokigt dålig och får inte mig att bli övertygad någon gång. Försnacket om att E-type var rädd för att få sitt långa hår uppbränt var väl det som var mest spännande under numret, även om han knappt var i närheten av någon eld. En stor enda gäspning, helt enkelt.
Däremot vinner de tyvärr, som så många andra artister, på sin namnkunnighet. Något som också bär dem till "Andra Chansen", en möjlighet som säkert kan förvandlas till en bättre placering än de nådde med "Night of Passion" för två år sedan.
Det andra bidraget är fyra brudar som går under namnet Face-84. Klädseln är helgalen till deras lunga och dansvänliga låt. Jag skulle lätt kunna dra en tango till den här låten. Det är sött och vackert, men på tok för dålig sång. Sedan kan man undra hur de tänkte när de skrev texten, bara konstigt och onödigt. Jag tycker dock personligen att de orättvist kom sist.
Som tredje person kommer Velvet upp på scen med något som liknar en Abba-rock. Hon är rutinerad i dessa sammanhang trots att man aldrig sett henne som tävlande förut, hon har nämligen körat bakom flera bidrag. Hennes rutin märks även i bidraget då rösten är stadig och fungerar mycket bra under verserna, men fallerar dessvärre som smått under de höga partierna. Annars är låtens musik otroligt medryckande och modern, något som säkerligen den yngre generationen uppskattar. Fast det är inte så konstigt att resultat blev lyckat när det var hela fem personer som var med och skrev låten.
Jag får ett otroligt stort medlidande för Velvet när hon först, sprudlande glad, går vidare till andra röstomgången för att sedan vara det enda bidraget därifrån som inte kommer någonvart än ut ur tävlingen. Hårt och jobbigt.
Sedan väntar artonåringen med det otroligt fula namnet Brandur. Att ynglingen kan sjunga är det inget snack om, även om inledningen är trevande. Tjejerna som sitter bredvid mig slänger kommentarer över honom hur söt han är, och det brukar ju alltid vara ett stort plus. Låten är dock inget vidare bra komponerad utan är mer som ett sömnpiller, men det är ju inte så konstigt när den heter Lullaby heller.
Mannen som ska förklara vad kärlek är övertygar inte. Det är det tredje bidraget för kvällen som försöker vara smygrockiga. Michael Michaillof är inte tråkigt på scen, men låten känns överstämmande lik Andreas Johnssons bidrag förra året. Det drar ner helhetsintrycket även om denna sorts låtar gått hem i teve-soffan under de senaste åren.
Sprallig som bara Amy kan vara kliver hon upp på scen som storfavorit till en utav finalplatserna. Hon har till och med jämförts med Carola, en likhet som jag har otroligt svårt att se. Det kan bero på att de båda gjorde debut i Melodifestivalen vid samma ålder (15, som Amy råkar vara), men annars finns det absolut ingenting som liknar dessa två dundertalanger som nu nästan är lika folkkära. Carola som representerar det svenska folkets kristna sida medan Amy är allas kelgris. Amy vill dock inte vara kelgris för kvällen utan bjuder på en rivig låt med moderna inslag vilket inte alls verkar passa henens röst, men hon och dansarna rör sig snyggt på scen och själva låten lyfter upp henens sviktande röst.
När bidraget var slut kändes det som en självklar finaldeltagare, hon slog de flesta andra bidragen på händerna. Något som även bekräftads under kvällens sista minuter.
Sedan kommer den hyperdrogade Suzzie Tapper ut. Luuk presenterar bidraget genom att berätta att hon inte kunde ställa upp förra året på grund av Parkinson. Att hon måste vara starkt medicinerad när hon nu står på scen är svårt att missa, hon tappar flera toner på grund av att hon är helt borta, dessutom rullar hennes ögon som bollar.
Jag antar att hon måste ha fått sympatiröster, röster som även bidrog till att hon tog sig till Andra chansen, vilket var en jätteskräll. Är man drogad på scen ska man inte få kunna komma så långt, även om hon knappast kan ha njutit av framträdandet. Tråkigt att man ens låter henne ställa upp, även om det inte var några större fel på låten.
Sist ut för kvällen är Christer Sjögren som debuterar som en gammal man. Han är som vanligt påklistrad med sitt psykopatiska leende, ett leende som får mig att få de hemskaste mardrömmarna. Sedan hånar han sig själv när han sjunger om att han älskar Europa i något som mer liknar en julsång med sina bjällerklang-ljud. Låten är ett enda stort skämt vilket säkert de flesta håller med mig om, och just därför röstar även folk. Hur skulle annars Ukraina förra året och We are the Winners förrförra året lyckas komma högt i placeringslistorna? Alla tycks älska skämtlåtar och därför vinner de också. Det är nog faktiskt en större fruktan än att rockvärlden ska komma in i Melodifestivalen, att denna fest ska bli ett enda stort skämt. Jag har alltid älskat Melodifestivalen, men när skämtlåtar ständigt ligger i topp är det inte kul längre.
Värst för kvällen måste ändå ha varit i segerintervjun på Nöjesnytt där Amy och Christer visade upp obekanta sidor. Amy bad Christer lära henne något (förmodligen utan att syfta på något särskilt), och Christer svarade självfallet med sitt pedofiliska leende. Vad säger då inte den personen som intervjuar dem? "Ni kan gå iväg och pussas."
Megadeth (support: Evile, Avatar), Arenan 2008-02-06
Tre år sedan deras senaste Sverigebesök står trashkungarna Megadeth åter på Arenan. Lyckliga förband är Evile och Avatar. Evile som är ett av få spelande trash metalband från Storbritannien. De får ingenting gratis för kvällen och publiken verkar inte ett dugg intresserade från första gitarriff. De unga killarna tar inte detta bakslag som några män, utan de ser mer och mer panikartade ut för varje låt som de får noll respons för. Efter några låtar börjar dock publiken acceptera och till och med dyrka Evile, som låter lite som Slayer i sina låtar, och per automatik blir bandet desto säkrare. Sången, gitarrsolona och spelglädjen börjar träda fram, men dessvärre precis i takt med att dem ska kliva av.
Avatar kommer från Göteborg, eller "götet" som frontmannen förtydligar. De liknar även många andra band därifrån med sin melodiska death metal. Kvintetten verkar inte alls lika nervösa som Evile, utan de kör på sin melodi rakt på. Deras koncept fungerar dock inte alls för kvällen då vokalisten verkar ha en bulle fastvuxen i halsen, det är omöjligt att höra vad han försöker growla fram. Det låter mer som om han piper fram orden. Han är dock inte mindre kaxig för det, utan dricker något ur en bensindunk samtidigt som han säger åt sina bandmedlemmar att hålla käften. De som enligt honom ska hålla käften sköter sig dock mycket rejälare, och om någon skulle hålla käften skulle det just vara frontmannen, även om de sista låtarna i Raised Fist-anda blir riktigt njutningsfulla.
Megadeth inleder sylvasst med hårda trummor och starkt uppskruvad bas. När Dave Mustaine med sitt eldröda hår börjar klinga på sin gitarr med sina tidigare parasitfingrar får publiken hjärtinfarkt. Det är deras gud som står på scen.
Det dröjer inte länge innan de spelar upp hitlåten Wake up Dead som åtminstone får mig att få sympatibaksmälla. Det är dock svårt att agera bakfull till Megadeths svängiga gitarrer, man vill inte göra annat än att röra på sig.
Förvånande nog levereras nästan inget material från det senaste albumsläppet, Untided Abormations. Det bjuds egentligen bara på ett spår, Washington Next!, som presenteras genom att Dave berättar att den nyligen blev utsedd till årets låt i Japan. Han tillägger också att det är synd att det inte är några japaner där, vilket även är förståeligt då ingen i publiken verkar ha något större intresse. Japaner är bra konstiga.
Då är det bättre med de gamla godingarna, och dem snålas det inte på heller. Vi bjuds på kvällens tryckare Tout a la Monde, riviga Tornada of Souls och det självklara valet Hangar 18. Under Hangar 18 stöter dock Dave och hans gitarrkollega, Chris, på problem för första gången, de får inte riktigt till soundet. Annars sköter de sig mycket starkt rakt igenom. Däremot är ju sången som vanligt under all kritik, men sången har ju heller aldrig varit Megadeths flaggskepp, även om den med åren borde ha förbättrats något för att få godkänt. Man får istället inrikta sig på att lyssna på sköna gitarrer och musikhistoria, vilket vi även bjuds på.
Ett till stort avbräck är att det blir riktigt långtråkigt under vissa perioder. Saken blir dessutom inte bättre av att Megadeths låtar är snarlika varandra. Som tur är blir man upplyft av alla de starka låtarna som bandet har - och kan - lufta med, annars skulle det nog inte vara mycket till en konsert. De avslutande numren med Peace Sells och Holy Wars är ju riktiga klassiker vid det här laget. Det skulle jag nog inte kalla den här konserten för.
Bilderna i recensionera tas alltid utav mig, och inte av någon proffsotograf.
Jimmy Eat World (support: Sparkadia), Debaser Medis 2008-02-05
Artonårsgräns innebär att emo-kidsen fått stanna hemma och, i deras fall, dessvärre missat de pojkaktiga Jimmy Eat World. Vissa smarthuvuden har dock löst problemet genom att ta med sig sina föräldrar, för att sedan lämna dem i baren. Ändå är det häpnadsväckande att Jimmy Eat World överhuvudtaget vill spela på en konsert med artonårsgräns. De är precis inget band som drar till sig den äldre generationen, även om deras harmonifulla, men samtidigt energiska, musik lockar fler än en målgrupp.
För kvällen har jänkarna med sig Sparkadia, ett band som rest långa vägar - ända från Australien - för att spela på lilla Debaser Medis. Bandet spelar skön indie-pop med prima sång och härliga basslingor. Kvartetten ser dock lite udda och malplacerade ut med sin genuina utstyrsel, trummisen förnäm i sin rosa skjorta och den kvinnliga andragitarristen med sina enorma glasögon. De lyckas dock få till en skön gungande stämning i publiken och gör ett starkt framträdande. Innan de avtackas lovar de att komma tillbaka redan i maj/juni när de släppt sitt debutalbum, varifrån det bjuds på smakprov hela kvällen med svängiga låtar som Animals och Too Much to Do. Jag kommer med största sannolikhet att infinnas i publiken även då.
När Sparkadia går av scenen följer ridå. Alla tror sig se skuggorna av Jim eller någon annan i Jimmy Eat World i det röda tyget, det är spänd stämning bland publiken. När bandet väl kliver upp på scen utbryter stort jubel som inte direkt minskar när de inleder med Big Casino från det senast albumet, en låt som är snarlik Placebos medryckande verk. Utan avbrott gasar de vidare med starka, och mer hoppvänliga, Work som får mig att tro att detta kommer att bli en riktigt grym konsert. När bandet sedan stolt annonserar att det är deras första besök i Sverige ser det ut som att inget kan gå fel, detta kommer att bli ett guldkorn till konsert.
Men just när man tror att allting är i hamn blir man slagen på handen då flera sämre låtval presenteras. Det följer på tok för många bitar från det senaste albumet för att man som fan från långt tillbaka i tiden ska vara nöjd. Bandet har ju trots allt hållit på i 15 år, och om man fastnade för de tidigare albumen har man inte riktigt hängt med i bandets utveckling. Under Futures/Bleed American, eller Jimmy Eat World som den döptes om till efter WTC-attackerna, hade bandet sina rockigare år medan de nu gått tillbaka till sin mer lugnare sida. Att bandet försöker göra en blandning mellan dessa två delar av karriären går inta att förneka, men kombinationen blir inte särskilt lyckad.
De spelar upp kvällen vackraste låt i och med Gotta be Somebody's Blues, men lyckas nästan förstöra den genom att glida direkt över, utan en tanke på att publiken står och njuter blundandes, till en mer rockig låt. Detta kan visserligen förklaras med nervositeten i bandet, frontmannen Jim Adkins förklarar att pressen är stor och att de verkligen är jättenervösa för deras första Sverigespelning. Detta återses även i andra låtar, som i förmodligen deras bästa låt 23, där Jim spelar bort låten totalt, samtidigt som även publiken delvis förstör den genom onödiga försök att hålla takten med klappningar. Dessa klappningar är återkommande och otroligt irriterande då de ofta förekommer i de lugna partierna, vid ett tillfälle klappar publiken till och med i otakt vilket får bandet att börja hånflina.
Det är först i extranumren som Jimmy Eat World finner sitt sanna jag. De levererar akustisk såsom elektrisk med enväldigt starka låtar som sköna Dizzy, sockersöta Here You Me och deras snabbaste låt Pain som får hela publiken att gå bärsärkargång. Då bevisar dem att de är ett starkt liveband och jag hoppas att de kommer tillbaka snart igen för att reparera denna tämligen tama konsert.
Bilderna i recensionera tas alltid utav mig, och inte av någon proffsotograf.
Så jäkla inkompetent uselt svinaktigt dåligt
Ibland undrar jag om konsertarrangörer tänker överhuvudtaget. För det första är de så pass dumma att de bokar ungefär 15 konserter för samma målgrupp inom en månads ram (februari). Detta är ett stort misstag då ingen har plånbok för att gå på 15 konserter på en månad, eller orken för den delen. Sedan verkar arrangörerna inte haft med i beräkningarna att vi stockholmsbor har sportlov vecka 9. Under enbart vecka 9 har de nämligen bokat upp namn som Queens of the Stoneage, Panic at the Disco!, Eva Dahlgren (x 2), Hardcore Superstars och Smashing Pumpkins.
Till dessa konserter förlorar de säkert massor med besökare, främst tänker jag förstås på PATD!, Hardcore Superstars och Smashing Pumpkins, vilka har en yngre publik. Där kommer det inte bli många biljetter sålda. Eva Dahlgren och Smashing Pumpkins går det ingen nöd på då de har sina trogna äldre besökare som säkert ändå ska stanna hemma under lovet. Ungdomsgenerationen stannar ofta inte hemma, utan roar isg istället med skidåkning på annan ort vilket får många konsertälskare som mig att fälla tårar över band som man missar när man istället tvingas med av familjen ut i skidbacken.
Hardcore Superstars är inte ett band jag vill missa efter deras senaste bejublade album med flertalet grymma låtar. Att jag inte sett dem live tidigare får mig inte att gräma mig mindre över att jag missar chansen att få se trevlig rock n roll.
PATD! är det nya "babybandet", det som alla ungdomar lyssnar på. Eva Dahlgren-lyssnarna har väl ingen koll som vanligt på detta starkt kommande band som är otroligt inne att lyssna på. Deras medryckande synthlåtar har väl inte undgått någon i rockvärlden? Deras förra lilla spelning i Sverige missade jag dessvärre också. Man får väl inte så många fler chanser av ett band från USA?
Smashing Pumpkins är ett band som man måste se innan man dör. Jag ville inte se dem på Cirkus förra året då den scenen inte kändes rätt för dem. Hovet känns däremot helrätt och det här skulle även kunna vara den sista chansen att se dem live i Sverige, de lär ju inte hålla på i allt för många år till. Jag hoppas att jag hinner hem från skidsemestern innan det är för sent.
Queens of the Stoneage vill jag också grymt gärna se och jag hade även köpt biljetter till dem. Men när det visade sig att de skulle spela på Sportlovet gick drömmen i kras och det var bara att rikta in sig på att sälja den förvånandsvärt dyra biljetten. Det var dock inga problem att hitta köpare då konserten är slutsåld sedan en tid tillbaka. Jag är tydligen inte ensam om att vilja se detta exprimentiella band.
Jag får dock trösta mig med att jag har fyra bra spelningar att se fram emot den närmaste tiden.
Jimmy Eat World på tisdag och Megadeth på onsdag. Det förvånar mig starkt att de inte sålt slut än. Passa på och köp biljetter om ni vill gå!
Alter Bridge den 11 februari och Bullet for My Valentine den 20:onde. Till dessa två spelningar tog biljetterna slut på en vecka och jag är en av de få lyckliga personer som frå se dem live för denna gång. Jag finner de konstigt att de valde så pass små ställen för sina spelningar, fast det är ju de klantiga konsertarrangörernas misstag igen - inte bandens.
Marilyn Manson (support Turbonegro), Hovet 2007-12-15
Den norska björnen finns att finna i Turbonegro. Jag talar förstås om vokalisten, den såkallade Hank von Helvete, i norska Turbonegro. Han är stor, vild och allmänt galen. De första låtarna som bandet framför är dock inget extraordinärt och det märks tydligt att publiken är på Hovet för att få se Manson och inte ett gäng norska veteraner.
Om man gillar Manson är det inte självklart att man gillar Turbonegro. Skillnad är stor, även om Turbonegro för kvällen verkar vilja annonsera sig som goth. Att kalla Turbonegro för goth känns dock helt fel, något som skulle passa in bättre på deras musik vore i så fall garagerock, då låtarna till stor del består av snygga gitarriffs. Det svänger faktiskt till och blir riktigt roligt ibland, men tyvärr bara när bandet tar fram sitt yttersta material, med låtar som Do you, do you dig destuction och The age of pamparius. Annars är det mest tråkigt.
Marilyn Manson valde att spela in sin live-DVD i Stockholm. Det kan låta konstigt då Hovet, eller för den delen Stockholm i allmänhet, inte brukar vara den mest åtråvärda inspelningsplatsen för sådana videos. Landet är helt enkelt för litet eller för svårt att placera på kartan för andra fans än just de svenska. Att Manson valde just Sverige kom dock inte som någon större chock, hans svenska bandpartner Tim Sköld har säkerligen haft ett finger med i spelet. På konserten tackar Manson också sin svenska kollega och säger att det är han som har gjort Manson till den han är. Det är inte så konstigt då Sköld står för både elgitarr och bas på den senaste skivan Eat me, drink me. Live står han dock med elgitarren i handen och framför de snygga, men korta, solona i Mansons låtar.
På grund av att Manson spelar in sin live-DVD så är allting väldigt påkostat på scen. Bandmedlemmarna är som alltid väldigt sminkade, men kvällen till ära så har de kanske tagit i lite mer. De vet om att det är en viktig kväll, allting måste klaffa. När showen drar igång med If I was your vampire är det inte svårt att ryckas med av alla snygga detaljer som finns med. Manson kliver in med sin speciella Manson-gång med en mikrofon som har en kniv i ändan. Allt är brutalt, precis som Manson ska vara.
Showen fortsätter med häftiga detaljer, som när Manson bokstavligt leker med sig själv uppå en jättestol. Han slår kulibyttor och är som ett litet barn. Senare lyfts han även upp i luften av en liten pelare samtidigt som han framför en av sina bättre låtar ovanför en jublande publik.
Det blir dock mycket väntan mellan låtarna då scenografin måste ändras samtidigt som Manson gör flera klädbyten. Detta gör att publiken under vissa stunder lessnar till och kanske inte är den där perfekta publiken som Manson hade hoppats på. För rent musikaliskt har Manson gått förbi sitt bäst-före datum för länge sedan. Det visste man redan innan konserten, men det blir än mer tydligt under akten. Något som man dock inte kan ta ifrån honom är hans oerhörda karisma, en karisma som måste vara bland de bättre som går att hitta, för visst är han övertygande som rollen Marilyn Manson.
Den senaste plattan Eat me, drink me är också ett guldkorn. Live låter det däremot inte alls som det gjorde för tio år sedan. Egentligen glänser han inte till musikaliskt någon gång, men han räddas snyggt av sin publik som glatt sjunger med under hans med kända låtar som Sweet dreams och Heart-shaped glasses.
Att han inte presterar till hundra procent rent sångmässigt tänker man dock inte på när man blir bländad av alla snygga detaljer och allt showande hela tiden. Fast det är väl egentligen det som Manson levt på under hela sin karriär ändå - så varför sluta nu?
Alla bilderna i recensionerna tas alltid av mig, och inte utav någon proffsfotograf.
Silverstein (support Blessthefall), Klubben 2007-12-10
Samma dag som Nobelfesten och Bruce Springsteen, den 10 december. Ingetdera kunde stoppa Silverstein från att spela inför fulla läktare. Det imponerar i sig, även om man inte kan jämföra stora Globen (där Springsteen spelade) med lilla Klubben. Och visst kan man inte heller förneka att de båda två artisterna/banden har olika publik. Om de äldre gubbarna gick för att se Bruces tredje konsert i Sverige på kort tid så var det den yngre publiken som sökt sig till Klubben för att få lyssna på hård musik med drag i.
Med sig från andra sidan Atlanten hade Silverstein Blessthefall. Blessthefall är en uppstickare inom hardcorescenen som fått många yngre att stoppa öronpropparna ur öronen. På scenen saknar de dock för kvällen - hör och häpna - sin sångare. Men Blessthefall visar, trots sin ringa ålder och rutin, att de kan övervinna detta problem. Basisten Jared får nu istället ta över alla skrikpartier och lämna basen utanför. De sjungande partierna i låtarna ersätts av förstagitarristen Eric.
Att detta ska vara ett undantag, och något konstigt, märker man inte av. Om man inte sett Blessthefall live förut så tror man helt klart att det här är originaluppsättningen och att det är så här det ska låta. Basen saknas inte särskilt mycket och Jared visar verkligen upp att han kan skrika så det ryker - hans råa skrik låter perfekt hela akten igenom. Eric, som tidigare bara fått hoppa runt och lekt med sin gitarr på scenen, visar nu även han att han kan sjunga och då han låter skrämmande lik Craigs sångröst så är detta ett lyckat koncept. Blessthefall visar upp sina bästa sidor för publiken och bevisar att de kan leverera sin musik trots att de saknar en bandmedlem, vilket är tecken på storhet. Det är bara synd att i princip ingen i publiken vet om det.
Med ett så pass ösande och rivigt band som Blessthefall som förband får Silverstein inte det lätt att klargöra att det är dem som är kvällens huvudattraktion. Men så fort de går upp på scenen gör dem ingen besviken. Vokalisten Shane med hans härliga, men ändå så oförklarliga, accent är ljuv att lyssna på. Han bevisar på direkten att han inte tänker förlora ronden mellan honom och Jared från Blessthefall. Gitarristerna, basisten och trummisen vill inte vara sämre och det är fullt ös från första stund.
Silversteins fördel gentemot Blessthefall är att de fått några riktiga genombrottslåtar under sin relativt korta musikkarriär. Den nya plattan har däremot ännu inte hunnit slå igenom ordentligt, men bandet löser detta genom att varva nya låtar med desto mer bekanta dänger. Låtar som Smashed to Pieces och Defend You får publiken att starta de allra galnaste saker medan de lugnare låtarna fyller Klubben med vackra toner och allsång.
Låtarna från det nya albumet, Arrivals & Departures, känns på platta som ett steg åt ett mer lugnare Silverstein. Live känns dock musiken istället, precis som låtarna från de tidigare albumen, stenhård. Silverstein är verkligen mästare på att blanda ljuva toner med hårda skrik. Detta är kanske inte det lättaste att urskilja på skiva, men live blir det ett faktum.
När konserten når sin klimax med låtarna My Heroin och Smile in Your Sleep står tiden still. Just då finns det ingen bättre plats att befinna sig på än just Klubben. Och det nu välkända avslutningsnumret, Fire Bleeds no More, slutar helgalet. Hela publikmassan blir en enda stor mush-pit, och visst fasiken är det så en konsert med Silverstein ska avslutas på allra bästa sätt.
Bilderna i recensionerna tas alltid av mig, och inte utav någon proffsfotograf.
Musiken är på väg
Idag ska dock biljetter till Megadeth, Alter Bridge och Dropkick Murphys inhandlas. Det är tre konserter som jag verkligen ser fram emot. Det jobbiga är bara att praktiskt taget alla konserter är lagda i februari. Jag tror jag snart är uppe i tio inbokade konserter den månaden.
Dessa tre band ser jag fram emot på olika sätt. Megadeth för att de hållit på så pass länge och är ett band som man bara måste se. Dessutom kan man ju inte heller förneka att de kan sin musik. Jag gillar dem åtminstone skarpt.
Dropkick Murphys eftersom jag hört talas om deras energiska spelningar. Jag hoppas på grymt drag när de kommer tillbaka till Sverige. Jag missade ju dessvärre deras förra spelning, även om det främst var en 20-årsgräns som satte stopp för mig då.
Alter Bridge för att deras senaste albumsläpp Blackbird är sjukt bra. Helt klart den bästa plattan i år, enligt mig. Deras första fulldängare är ju inte dålig den heller och visst är det kul att få se 3/4 av gruppen Creed som man diggat en längre tid. Den fjärde medlemmen i bandet går dessutom inte av för hackor.
Sedan ska det förhoppningsvis komma upp ett inlägg om något album snart. Det är i alla fall min målsättning, men det är ju inte alltid mina mål uppnås (även om de uppnås med i skolans värld). Annars har ju nedräkningen till Silversteinkonserten redan börjat. Bara tre dagar kvar nu. Det kommer bli grymt!
Blessthefall - His Last Walk
Blessthefall är kanske inte det första bandet som folk kommer att tänka på när de hör ordet musik, och det var absolut ingen självklarhet att jag började lyssna på dem heller. Anledningen till att jag fick upp ögonen för dem var faktiskt så pass slumpartat att de skulle vara förband till Silverstein som jag ska se om några veckor. Självklart måste man som seriös konsertrecensent även kolla upp hur förbanden låter.
Jag slog deras namn på Youtube och hittade en alldeles förträfflig liveversion av en utav deras, enligt mig, starkaste låtar "Times Like These". Den var så pass bra att jag kände mig tvungen att få tag på deras skiva.
Deras debut, och hittills enda skivsläpp, His Last Walk släpptes faktiskt så pass tidigt som i april i år. Skivan har, trots det, inte fått något genomslag alls i Sverige vilket är konstigt då deras musikstil i mångt och mycket liknar band som just Silverstein och Bleeding Through, band som är desto mer bekanta i Sverige.
För de personer som lyssnar mer på "emomusik" är nog denna skiva desto mer bekant då folk som inte kan mycket om musik skulle kalla just Blessthefall för ett emoband. Jag är en sådan person som inte vill stämpla någon musik överhuvudtaget som emo då det har fått en sådan dålig klang. Emo är utdött som en musikstil helt enkelt, jag ser nuförtiden bara emo som en klädstil - något som jag egentligen alltid har gjort.
Skivan är en blandning av skrik och skönsång, precis som sina turnépartners Silverstein, men med andra tonarter och med mer finess och känsla. Det låter mer äkta och mer rent än vad Silverstein gjorde på sina första skivor, det verkar faktiskt som att grabbarna i Blessthefall besitter en större talang. Deras vokalist, Craigafer, har en väldigt unik ton samtidigt som han också kan konsten att skrika, det är man inte direkt bortskämda med. Sen så ska man inte glömma att tillägga att bandet också har skickliga musiker som fyller upp låtarna med snygga riffs och härliga bakgrundsskrik av basisten.
Det fantastiska med just den här skivan är att varje låt skulle kunna bli en hit. Varje låt är inte den andra lik och alla låtarna håller en jämn och väldigt hög klass rätt igenom. Jag tror faktiskt ärligt talat att Blessthefall kommer att slå Silverstein med hästlängder på konserten som går av stapeln om några veckor. Nedräkningen för fajten kan börja.
Timo Räisänen, Kafé 44, 2007-11-09
Publiken älskar Timo. På sättet han sjunger, på sättet han använder sin gitarr och på sättet som bara Timo kan vara. Denna älskvärda Timo med det stora hjärtat och de stora skämten, denna alltid halvförvirrade man med otrolig karisma. Hans kollegor är inte mycket sämre och bandet är väldigt inbitet på scen, man ser att de fem grabbarna har väldigt kul tillsammans.
Alla i bandet har nästan läskig inlevelse i musiken, det är det som man främst beundrar med fenomenet Timo Räisänen (+ band). När de sjunger skakar de och rör på sig som att de menar vartenda ord. Det bevisas även när Timo starkt berättar om att världen håller på att bli galen i och med allt våld för att sedan framföra budskapet med "Let's kill ourselves a son". När de sedan lirar de instrumentala bitarna av låtarna hoppar de bastant eller vrider på kroppen intensivt som om de vore galna och tomma av energi.
Låtmaterialet kunde dock ha varit bättre. Att den senaste skivan gått och blivit ett alldagligt indiealbum är jättetråkigt då jag hade hoppats att Timo skulle fortsätta förbli samma gamla "goa" Timo. För visst är den gamla Timo och de två första plattorna mycket bättre än den senaste. Det finns några godbitar på albumet, som inledande för kvällen My Valentine och "Sunday", men de flesta låtarna är dessvärre inget extra.
När jag ser min tredje konsert med Timo blir det även än mer tydligt hur pass beroende de är av sina lugna låtar. Samtidigt blir man dock förvånad över hur skickligt och bra de framförs. Som exempelvis alltid så fantastiska "Im Indian", som kanske är ännu lite bättre för kvällen. Det bästa och mest vågade de gör under kvällen är dock när de slowar ner annars hypersnabba "Don't let the devil ruin it all" till en vacker akustisk ballad endast framför av Timo på scen. Sen så ska man heller inte glömma bort klassiker som "Lovers are lonely" och helt otroliga avslutningsnumret "With a mask on". Man blir tårögd, även om jag har sett bättre, Timo.
Bilderna i recensionerna tas alltid av mig, och inte utav någon proffsfotograf
Avenged Sevenfold - Avenged Sevenfold
Avenged Sevenfold är inte som andra band. För det första väljer de konstigt nog att självbetitla deras fjärde studioalbum, inte det första som många andra band brukar göra. För det andra är att dem kanske det största hårdrocksbandet som finns i branschen just nu.
Varför Avenged Sevenfold är ett av de största rockbanden är förstås på grund av deras förra album, "City of Evil". Avenged Sevenfold gick i och med det albumsläppet från att vara stora till att bli ännu större, och från att spela metalcore till att gå till mer lättsmälta, men i detta fall bättre, hårdrock. Jag spådde vid den tidpunkten att de skulle bli de nya Guns N Roses.
Att komma upp i samma nivå som det förra albumet verkar dock femmannabandet ha problem med från första början. Visserligen håller låtarna en hög klass om man jämför med vad andra band presterar, men det räcker inte för att få mig nerflörtad eftersom mina förväntningar är skyhöga. Ska man bli nästa Guns N Roses, som jag fortfarande hävdar att de har potential till, så måste man först och främst anstränga sig mer än att endast göra tio låtar. Visserligen är det bättre att satsa på tio högkvalitativa låtar än femton av den sämre kalibern, men då inte många av låtarna ens överstiger fem minuter blir jag direkt missnöjd. De tidigare albumen har nämligen innehållit många långa, och mycket bra, låtar. Det är ju också just det som gör hårdrocken riktigt bra - långa, och mycket bra, låtar.
Med kortare låtar är det ganska uppenbart att gitarristerna som är riktigt, riktigt, bra inte får lika stor plast. Visserligen hörs deras gitarrer ordentligt när M.Shadows sjunger med sin karaktäristiska röst, men några längre solon är det inte tal om längre.
Det positiva är att bandet mer låter som ett band, de känns mer som en helhet istället för en grupp med flera individer. Samspelet fungerar bättre än tidigare album och det låter som att de nu börjat leva efter ordspråket "en för alla, alla för en". Att varje instrument inte får en del av låten som "tillhör" instrumentet längre är något man får överleva, att de valt att börja arbeta som en enhet är deras val. Fast jag måste ändå erkänna att jag gillade det gamla Avenged Sevenfold bättre.
Ett nytt Guns N Roses kanske det heller är tal om längre, då varje instrument får ett stort utrymme i deras låtar. Nej, utan vi får nog rikta in oss på att de får bli de nya Avenged Sevenfold istället, men det är väl i och för sig inte fy skam det heller?
Atreyu - Lead Sails Paper Anchor
Jag tänkte faktiskt ge mig på min första skivrecension nu. Ni får ha överseende att det är min första recension, men det kommer förhoppningsvis ramla in några till den närmaste tiden. Förslag som jag skriva om är:
Avenged Sevenfold - Avenged Sevenfold
Solwork - Sworn to a Great Devide
Against Me! - New Wave
Alterbridge - Blackbird
Submersed - Immortal Verses
Blessthefall - His Last Walk
Nuclear Blast Allstars - Into the Light
Det är bara att kommentera under detta inlägg vilken platta ni vill ha recension på sedan.
Med tre tidigare skivsläpp i bagaget fick jag nästan en chock när Atreyu skulle ge ut en "Best of Atreyu"-platta. Detta offentliggjordes i samband med att Atreyu skulle lämna skivbolaget Victory Records. Det bevisade att Atreyu är en av Victory Records större framgångar, jag har aldrig tidigare sett att Victory Records gett ut någon "Best of"-skiva när andra band lämnat skivbolaget. För visst har många band lämnat Victory Records, det är ett turbulent skivbolag.
Albumet Lead Sails Paper Anchor är alltså Atreyus första med det nya skivbolaget Roadrunner. Roadrunner är ett skivbolag som är känt för att ha mer kommersiella rockartister och det passar även Atreyu bra då de blivit mer och mer kommersiella för varje nytt skivsläpp. Denna trend bryts heller inte i och med det fjärde albumet. Nu har praktiskt taget skriken från ledvokalisten Alex Varkatzas övergetts helt och hållet. De förekommer nu endast på några få ställen eftersom Alex velat utforska sin "sjungande" röst allt mer. Att han inte alls har samma känsla för skönsång som skrik märker man redan vid första tonen. Men det funkar, det är ju rock, sången ska inte vara fläckfri.
Det är ändå tur att de har en av rockvärlden bästa körröster som täcker upp för Alex. Brandon Saller är i princip Atreyu och han har sedan uppstarten skött sånginsatsen i refrängerna samtidigt som han spelar något snyggt trumkomp. Och det låter inte dåligt, det låter till och med riktigt bra. I och med Lead Sails Paper Anchor har han fått ett ännu större ansvar då han sjunger desto mer i verserna och i princip lyfter sångpartierna på egen hand.
De två gitarristerna har även dem, som Brandon, fått ett större utrymme i och med varje nytt albumsläpp. Man kan tydligt skildra deras utvecklingsnivå, från att ha börjat från några enkla riffs utför de nu snabba solon under korta partier i låtarna. Det är visserligen inga femminuterssolon, men fingrarna rör sig snabbt och det är avancerat.
Atreyu imponerar på mig med det senaste Lead Sails Paper Anchor. Visserligen går de inte åt det håll musikaliskt som jag vill att dem ska gå. Men den musik som dem gör låter bra. De bevisar även med detta skivsläpp att de behärskar annan musik än skrikmusik. Det enda frågetecknet och det sorgliga som jag ser med det här albumet är Alex. Vad ska han nu tillföra till bandet då han får allt mindre plats? På det här albumet lyfts han nästan fram som omusikalisk vilket inte är rättvist. Han är trots allt en av grundarna av bandet, att överge en sådan person sätter sina spår.
Recensionen blev lite längre än vad jag hade tänkt mig, men kom gärna med synpunkter. Sådant uppskattar jag alltid.
Muse, Hovet 2007-10-21
Förbandet är förmodligen det värsta jag har sett live. Ni som inte lyssnat på Stalingrad Cowboys; Grattis, och låt det förbli så. Konceptet är faktiskt skrämmande likt Sahara Hotnights och musiken på skiva är också skrämmande lik Sahara Hotnights. Som tur är skiljer liveframträdandena en hel del mellan dessa två band. De tre unga finländskorna ber redan efter deras första låt om ursäkt för att de är så dåliga och förklarar sig genom att de alla varit sjuka. Där bröt de mot den gyllene regeln inom artistbranschen. Man ska inte dumförklara sig själv och om man mot förmodan är krasslig på scen så ska man låtsas som ingenting. Det har ju varenda kotte lärt sig från Idol. Okej, alla förutom dessa brudar då.
Efter att ha hört ett så kasst förband tycker man nästan allt som kommer därefter är bra. Men Muse inleder verkligen starkt. Med toner till avslutningsspåret, Knights of Cydonia, på den senaste plattan "Black Holes and Revelations" ackompanjeras de snyggt av en monitor som visar upp texten till låten om man som publik råkat glömma bort orden. Det är en maffig inledning och det är en maffig text. Budskapet ligger verkligen och gräver bakom Matthew Bellamys sång.
Det är avskalat på scen och Muse känns nästan fjuttigt små på den relativt stora scenen Hovet. Men för den delen låter det inte fjuttigt musikaliskt och varje instrument får ett stort utrymme i sig. Matthew verkar dock vara lite för kär i sin egen moderna gitarr då han drämmer iväg meningslösa psykedeliska solon på de mest konstiga platser. Det är bra till en början, men sedan blir det en lite för stor dos av det goda. Matthews sång är dock fantastisk kvällen ut och visst blir det extra maffigt när flygeln kommer fram för att framföra tre av Muse många lugna låtar.
För visst är Muse lite av mästare i att göra lugna låtar som en svärmor skulle falla pladask för. Och därför är det inte alltid som Christopher på elbas och Dominic på trummor kommer till sin fulla rätt, även om de behärskar sina instrument alldeles utmärkt. Men det finns också några hårdare låtar, som till exempel fantastiska Hysteria för kvällen, där alla i bandet får visa upp sina bästa sidor och då svänger det även till rejält i Hovet.
Ber om ursäkt att det tog en vecka för recensionen att komma upp. Jag har haft fullt upp.
Bilderna i recensionerna tas alltid av mig, och inte av någon proffsfotograf.
