jookmook

Esteternas tredje årskull på Östra Real var värdar för musikaltolkningen av filmen Moulin Rouge som slagit igenom stort på bioduken. Omskriven och översatt till svenska tar musikalen sin form i och med inledningsscenen där författaren Christian, spelad av Chistoffer Hultin, sitter och är allmänt beklaglig över sitt fattiga liv. När allt ser som mörkast ut instormar plötsligen ett gäng försupna varelser som försöker rycka upp den nedstämda stämningen genom att ta med Christian till en bordell. Väl där finns den bedårande vackra Satine, spelad av Emma Nordgren, och den pengagalne bordellägaren (Niklas Eisen). Christian blir blixtförälskad i Satine, speciellt efter ett intimt möte vilkets egentliga syfte var poesiuppläsning, och Satine tycks hysa samma känslor för Chistian. Det finns bara ett problem, Satine måste få hertigen (Marcus Ljunggren) att fatta tycke för henne för att kunna lyckas nå berömmelse och därav också kunna lämna det smutsiga livet som prostituerad.

Man observerar tydligt att det lagts ner en hel del pengar på musikalen, då kostymerna, micksystemet, uppbyggnaden av scenen och ljuset ser proffsigt ut. Att omskrivningen av pjäsen också skett nästintill smärtfritt är befriande att se. Då pjäsen ska locka betalande utomstående publik är det förvisso föga förvånande, men det är kul som gratisbesökare att se att treorna verkligen ansträngt sig för att bjuda på en lyckad föreställning. Historien om dramat på Moulin Rouge berättas slagkraftigt och tydligt med bra skådespeleri från många håll, även om det är huvudrollsinnehavarna som syns mest. Dessvärre är sångkvalitén ojämn. Det blandas och ges från huvudrollsinnehavarna samtidigt som det är svårt att höra texterna ibland, då sången allt för ofta överröstas av det uppbackande bandet. Då är det positivt att bandet är så pass skickliga som dem är; de övertygar stort med sin musikaliska utfyllnad.

Under några låtar tänder det till rejält, som under pampiga "The show must go on" där alla deltagare är med och körar. Det blir så pass maffigt att jag är nära till tårar. Även under "Roxanne" är det otroligt stämningsfullt, trots långt ifrån fläckfri sång, men det är sådant drag att det är svårt att inte fatta tycke. I de avslutande scenerna når skådespelarna sin klimax och det bjuds på både förträffligt skådespeleri och klatschig sång.

Det här initiativet med en musikal, eller en stor dramasatsning (vilket för tankarna tillbaka till utmärkta Döda poeters sällskap), är verkligen något som borde instiftas som en tradition på skolan. Föreställningen behöver inte uppnå perfektion, så länge den blir av och framförs av ambitionsbenägna elever kan inte resultatet bli något annat än lyckat. Det är ett stort lyft i katedersundervisningens vardag.