jookmook

Konserten sålde slut på en vecka, det säger något om Alter Bridges storhet i lilla Sverige. Förklaringen är självklart Creed, bandet som sålt över 30 miljoner album i enbart sitt hemland. Tre fjärdedelar av Creed lirar nu i Alter Bridge, endast vokalisten har bytts ut från Scott Stapps till Myles Kennedy. Många menar till det bättre med Myles klara röst, andra saknar Scotts mer riviga röst. Vad som är säkert är att det skiljer mycket rent musikaliskt mellan dessa två band.

Det publiktriggande medlet står Enjoy Destroy för. De spelar svängig och emotionell rock med höga toner av frontmannen Freddie. Här och var slängs det in syntljud som inte på något sätt känns äkta, men som ändå lyckas ta låtarna till högre höjder. Att basisten verkar tro att han lirar i Metallica spelar även det mindre roll då hela framträdandet är en enda lång kyss som får det att vattnas i munnen. I deras mer bekanta låtar, som Music to Love You to och And for What, ser bandet ut att stortrivas och när det börjar slängas in plektrum på scenen smittas den totala glädjen även av sig på hela publiken. Att bandet är stolt över att få vara förband till Alter Bridge går inte heller att missa när frontmannens mage är täckt av en t-shirt med bandets namn.

Alter Bridge startar tufft. De inleder med de blytunga riffen till Come to Life framför en dängandes headbangande publik. I verserna och under refrängen sprider sig allsången och Myles Kennedy och hans kollegor ser ut att vara mäkta imponerade utav publiken. Det är en av de stora skillnaderna mellan Alter Bridge och Creed. Creed hade aldrig de där riktigt tunga låtarna, även om det finns några få undantag. Båda banden är ju annars mästare på att får fram lugna - och dödande - låtar, något som även gett dem en bred publik.

En annan stor skillnad banden emellan är självfallet gitarrpartierna. Alter Bridge har gitarrerna som en ytterst betydande roll i deras låtar. Mark Tremonti, som räkas bland världens bästa gitarrister, såg inte ut att vara mycket till talang i Creed, men i Alter Bridge har han en desto mer framträdande roll. Att komma upp i samma standard som han gör på skiva med sina solon där han gnider och gnider och får ut sylvassa ljud ur sin distade gitarr är inget man kan begära. Men tydligen så kan man det utav denna gitarrgud. Han gör inte bort sig en enda gång, faktiskt så sköter sig både Myles och Mark alldeles förträffligt med sina gitarrer för dagen.

Annars är Myles mer känd för sin höga och klara stämma än hans gitarrspel. Han har dock problem för kvällen då han är sjuk och ber motvilligt publiken om hjälp i sångpartierna. I de mer kända låtarna som Ties That Bind, Rise Today, Open Your Eyes och Broken Wings uppfyller publiken hans önskningar, men under de mindre välbekanta låtarna får han klara sig på egen hand. Han bemästrar dock sången klart gott för kvällen med tanke på omständigheterna. Faktum är att han under bandets två lugna låtarna, Blackbird och Brand New Start, sköter sig alldeles galant. Brand New Start är dessutom kvällens höjdpunkt när Mark fläckfritt sätter det otroligt vackra gitarrsolot samtidigt som publiken inte är alltför bekant med låten, vilket ger låten en skön distans. Bandets längsta låt Blackbird är annars också ett guldkorn, men den är ju ett säkert kort vid det här laget.

Det bjuds på hela femton låtar där hårda låtar blandas med lugnare, nytt material blandas med gammalt. Att småtråkiga låtar som Broken Wings och Rise Today ska vara extranummer är dock bara onödigt. När Myles ensam levererar en blues-cover, Mudbone, blir det desto roligare och mer oväntat. Det numret skulle kunna vara en alldeles utmärkt avslutning på en magisk kväll, däremot förstörs kvällen något utav det avslutande valet Rise Today. Det är en handling som även bevisar skillnaden i storhet mellan Creed och Alter Bridge. Allting hänger på rätt låtval, oavsett låtkvaliteten.

Bilderna i recensionerna tas alltid av mig, och inte utav någon proffsfotograf.