jookmook

Den norska björnen finns att finna i Turbonegro. Jag talar förstås om vokalisten, den såkallade Hank von Helvete, i norska Turbonegro. Han är stor, vild och allmänt galen. De första låtarna som bandet framför är dock inget extraordinärt och det märks tydligt att publiken är på Hovet för att få se Manson och inte ett gäng norska veteraner.

Om man gillar Manson är det inte självklart att man gillar Turbonegro. Skillnad är stor, även om Turbonegro för kvällen verkar vilja annonsera sig som goth. Att kalla Turbonegro för goth känns dock helt fel, något som skulle passa in bättre på deras musik vore i så fall garagerock, då låtarna till stor del består av snygga gitarriffs. Det svänger faktiskt till och blir riktigt roligt ibland, men tyvärr bara när bandet tar fram sitt yttersta material, med låtar som Do you, do you dig destuction och The age of pamparius. Annars är det mest tråkigt.

Marilyn Manson valde att spela in sin live-DVD i Stockholm. Det kan låta konstigt då Hovet, eller för den delen Stockholm i allmänhet, inte brukar vara den mest åtråvärda inspelningsplatsen för sådana videos. Landet är helt enkelt för litet eller för svårt att placera på kartan för andra fans än just de svenska. Att Manson valde just Sverige kom dock inte som någon större chock, hans svenska bandpartner Tim Sköld har säkerligen haft ett finger med i spelet. På konserten tackar Manson också sin svenska kollega och säger att det är han som har gjort Manson till den han är. Det är inte så konstigt då Sköld står för både elgitarr och bas på den senaste skivan Eat me, drink me. Live står han dock med elgitarren i handen och framför de snygga, men korta, solona i Mansons låtar.

På grund av att Manson spelar in sin live-DVD så är allting väldigt påkostat på scen. Bandmedlemmarna är som alltid väldigt sminkade, men kvällen till ära så har de kanske tagit i lite mer. De vet om att det är en viktig kväll, allting måste klaffa. När showen drar igång med If I was your vampire är det inte svårt att ryckas med av alla snygga detaljer som finns med. Manson kliver in med sin speciella Manson-gång med en mikrofon som har en kniv i ändan. Allt är brutalt, precis som Manson ska vara.

Showen fortsätter med häftiga detaljer, som när Manson bokstavligt leker med sig själv uppå en jättestol. Han slår kulibyttor och är som ett litet barn. Senare lyfts han även upp i luften av en liten pelare samtidigt som han framför en av sina bättre låtar ovanför en jublande publik.

Det blir dock mycket väntan mellan låtarna då scenografin måste ändras samtidigt som Manson gör flera klädbyten. Detta gör att publiken under vissa stunder lessnar till och kanske inte är den där perfekta publiken som Manson hade hoppats på. För rent musikaliskt har Manson gått förbi sitt bäst-före datum för länge sedan. Det visste man redan innan konserten, men det blir än mer tydligt under akten. Något som man dock inte kan ta ifrån honom är hans oerhörda karisma, en karisma som måste vara bland de bättre som går att hitta, för visst är han övertygande som rollen Marilyn Manson.

Den senaste plattan Eat me, drink me är också ett guldkorn. Live låter det däremot inte alls som det gjorde för tio år sedan. Egentligen glänser han inte till musikaliskt någon gång, men han räddas snyggt av sin publik som glatt sjunger med under hans med kända låtar som Sweet dreams och Heart-shaped glasses.

Att han inte presterar till hundra procent rent sångmässigt tänker man dock inte på när man blir bländad av alla snygga detaljer och allt showande hela tiden. Fast det är väl egentligen det som Manson levt på under hela sin karriär ändå - så varför sluta nu?

Alla bilderna i recensionerna tas alltid av mig, och inte utav någon proffsfotograf.