jookmook

Samma dag som Nobelfesten och Bruce Springsteen, den 10 december. Ingetdera kunde stoppa Silverstein från att spela inför fulla läktare. Det imponerar i sig, även om man inte kan jämföra stora Globen (där Springsteen spelade) med lilla Klubben. Och visst kan man inte heller förneka att de båda två artisterna/banden har olika publik. Om de äldre gubbarna gick för att se Bruces tredje konsert i Sverige på kort tid så var det den yngre publiken som sökt sig till Klubben för att få lyssna på hård musik med drag i.

Med sig från andra sidan Atlanten hade Silverstein Blessthefall. Blessthefall är en uppstickare inom hardcorescenen som fått många yngre att stoppa öronpropparna ur öronen. På scenen saknar de dock för kvällen - hör och häpna - sin sångare. Men Blessthefall visar, trots sin ringa ålder och rutin, att de kan övervinna detta problem. Basisten Jared får nu istället ta över alla skrikpartier och lämna basen utanför. De sjungande partierna i låtarna ersätts av förstagitarristen Eric.

Att detta ska vara ett undantag, och något konstigt, märker man inte av. Om man inte sett Blessthefall live förut så tror man helt klart att det här är originaluppsättningen och att det är så här det ska låta. Basen saknas inte särskilt mycket och Jared visar verkligen upp att han kan skrika så det ryker - hans råa skrik låter perfekt hela akten igenom. Eric, som tidigare bara fått hoppa runt och lekt med sin gitarr på scenen, visar nu även han att han kan sjunga och då han låter skrämmande lik Craigs sångröst så är detta ett lyckat koncept. Blessthefall visar upp sina bästa sidor för publiken och bevisar att de kan leverera sin musik trots att de saknar en bandmedlem, vilket är tecken på storhet. Det är bara synd att i princip ingen i publiken vet om det.

Med ett så pass ösande och rivigt band som Blessthefall som förband får Silverstein inte det lätt att klargöra att det är dem som är kvällens huvudattraktion. Men så fort de går upp på scenen gör dem ingen besviken. Vokalisten Shane med hans härliga, men ändå så oförklarliga, accent är ljuv att lyssna på. Han bevisar på direkten att han inte tänker förlora ronden mellan honom och Jared från Blessthefall. Gitarristerna, basisten och trummisen vill inte vara sämre och det är fullt ös från första stund.

Silversteins fördel gentemot Blessthefall är att de fått några riktiga genombrottslåtar under sin relativt korta musikkarriär. Den nya plattan har däremot ännu inte hunnit slå igenom ordentligt, men bandet löser detta genom att varva nya låtar med desto mer bekanta dänger. Låtar som Smashed to Pieces och Defend You får publiken att starta de allra galnaste saker medan de lugnare låtarna fyller Klubben med vackra toner och allsång.

Låtarna från det nya albumet, Arrivals & Departures, känns på platta som ett steg åt ett mer lugnare Silverstein. Live känns dock musiken istället, precis som låtarna från de tidigare albumen, stenhård. Silverstein är verkligen mästare på att blanda ljuva toner med hårda skrik. Detta är kanske inte det lättaste att urskilja på skiva, men live blir det ett faktum.

När konserten når sin klimax med låtarna My Heroin och Smile in Your Sleep står tiden still. Just då finns det ingen bättre plats att befinna sig på än just Klubben. Och det nu välkända avslutningsnumret, Fire Bleeds no More, slutar helgalet. Hela publikmassan blir en enda stor mush-pit, och visst fasiken är det så en konsert med Silverstein ska avslutas på allra bästa sätt.

Bilderna i recensionerna tas alltid av mig, och inte utav någon proffsfotograf.