jookmook

Publiken älskar Timo. På sättet han sjunger, på sättet han använder sin gitarr och på sättet som bara Timo kan vara. Denna älskvärda Timo med det stora hjärtat och de stora skämten, denna alltid halvförvirrade man med otrolig karisma. Hans kollegor är inte mycket sämre och bandet är väldigt inbitet på scen, man ser att de fem grabbarna har väldigt kul tillsammans.

Alla i bandet har nästan läskig inlevelse i musiken, det är det som man främst beundrar med fenomenet Timo Räisänen (+ band). När de sjunger skakar de och rör på sig som att de menar vartenda ord. Det bevisas även när Timo starkt berättar om att världen håller på att bli galen i och med allt våld för att sedan framföra budskapet med "Let's kill ourselves a son". När de sedan lirar de instrumentala bitarna av låtarna hoppar de bastant eller vrider på kroppen intensivt som om de vore galna och tomma av energi.

Låtmaterialet kunde dock ha varit bättre. Att den senaste skivan gått och blivit ett alldagligt indiealbum är jättetråkigt då jag hade hoppats att Timo skulle fortsätta förbli samma gamla "goa" Timo. För visst är den gamla Timo och de två första plattorna mycket bättre än den senaste. Det finns några godbitar på albumet, som inledande för kvällen My Valentine och "Sunday", men de flesta låtarna är dessvärre inget extra.

När jag ser min tredje konsert med Timo blir det även än mer tydligt hur pass beroende de är av sina lugna låtar. Samtidigt blir man dock förvånad över hur skickligt och bra de framförs. Som exempelvis alltid så fantastiska "Im Indian", som kanske är ännu lite bättre för kvällen. Det bästa och mest vågade de gör under kvällen är dock när de slowar ner annars hypersnabba "Don't let the devil ruin it all" till en vacker akustisk ballad endast framför av Timo på scen. Sen så ska man heller inte glömma bort klassiker som "Lovers are lonely" och helt otroliga avslutningsnumret "With a mask on". Man blir tårögd, även om jag har sett bättre, Timo.

Bilderna i recensionerna tas alltid av mig, och inte utav någon proffsfotograf