jookmook

Jag tänkte faktiskt ge mig på min första skivrecension nu. Ni får ha överseende att det är min första recension, men det kommer förhoppningsvis ramla in några till den närmaste tiden. Förslag som jag skriva om är:
Avenged Sevenfold - Avenged Sevenfold
Solwork - Sworn to a Great Devide
Against Me! - New Wave
Alterbridge - Blackbird
Submersed - Immortal Verses
Blessthefall - His Last Walk
Nuclear Blast Allstars - Into the Light

Det är bara att kommentera under detta inlägg vilken platta ni vill ha recension på sedan.

Med tre tidigare skivsläpp i bagaget fick jag nästan en chock när Atreyu skulle ge ut en "Best of Atreyu"-platta. Detta offentliggjordes i samband med att Atreyu skulle lämna skivbolaget Victory Records. Det bevisade att Atreyu är en av Victory Records större framgångar, jag har aldrig tidigare sett att Victory Records gett ut någon "Best of"-skiva när andra band lämnat skivbolaget. För visst har många band lämnat Victory Records, det är ett turbulent skivbolag.

Albumet Lead Sails Paper Anchor är alltså Atreyus första med det nya skivbolaget Roadrunner. Roadrunner är ett skivbolag som är känt för att ha mer kommersiella rockartister och det passar även Atreyu bra då de blivit mer och mer kommersiella för varje nytt skivsläpp. Denna trend bryts heller inte i och med det fjärde albumet. Nu har praktiskt taget skriken från ledvokalisten Alex Varkatzas övergetts helt och hållet. De förekommer nu endast på några få ställen eftersom Alex  velat utforska sin "sjungande" röst allt mer. Att han inte alls har samma känsla för skönsång som skrik märker man redan vid första tonen. Men det funkar, det är ju rock, sången ska inte vara fläckfri.

Det är ändå tur att de har en av rockvärlden bästa körröster som täcker upp för Alex. Brandon Saller är i princip Atreyu och han har sedan uppstarten skött sånginsatsen i refrängerna samtidigt som han spelar något snyggt trumkomp. Och det låter inte dåligt, det låter till och med riktigt bra. I och med Lead Sails Paper Anchor har han fått ett ännu större ansvar då han sjunger desto mer i verserna och i princip lyfter sångpartierna på egen hand.

De två gitarristerna har även dem, som Brandon, fått ett större utrymme i och med varje nytt albumsläpp. Man kan tydligt skildra deras utvecklingsnivå, från att ha börjat från några enkla riffs utför de nu snabba solon under korta partier i låtarna. Det är visserligen inga femminuterssolon, men fingrarna rör sig snabbt och det är avancerat.

Atreyu imponerar på mig med det senaste Lead Sails Paper Anchor. Visserligen går de inte åt det håll musikaliskt som jag vill att dem ska gå. Men den musik som dem gör låter bra. De bevisar även med detta skivsläpp att de behärskar annan musik än skrikmusik. Det enda frågetecknet och det sorgliga som jag ser med det här albumet är Alex. Vad ska han nu tillföra till bandet då han får allt mindre plats? På det här albumet lyfts han nästan fram som omusikalisk vilket inte är rättvist. Han är trots allt en av grundarna av bandet, att överge en sådan person sätter sina spår.

Recensionen blev lite längre än vad jag hade tänkt mig, men kom gärna med synpunkter. Sådant uppskattar jag alltid.