Hamburgerbulle
Det blev dock inte mycket till fika då Carro och Fransisco inte hade ätit och ville gå till donken istället för ett fik. Jag kunde självklart inte säga emot då människor måste få äta, men jag hade ingen större lust att äta hamburgare när jag trodde att jag skulle få en bulle så jag valde att inte beställa någonting. När Fransisco sedan kom till bordet med sin mat hade han dock beställt en extra hamburgare. Vi tre som satt vid borden och inte hade beställt något kollade på varandra och undrade vem av oss som skulle äta den - ingen tycktes vasa intresserad. Men ju mer Carro och Fransisco åt desto mer suktad blev man och det slutade med att Harald och jag delade på hamburgaren. Det blev alltså den där hamburgerbullen, som jag inte alls hade drömt om att få äta från början, tillslut.
När den korta, men ytterst trevliga, fikperioden var över och vi skulle säga hej då till varandra så gjorde jag min vanliga avskedsprocedur för helgen - jag ger personen i fråga en kram. När jag kramade Carro så sade hon att det var den första kramen på två år. Jag funderade tillbaka lite men kom på att hon hade rätt. Fy vad hemskt, tänkte jag, här har jag stått och kramat Fransisco massor med gånger samtidigt som jag aldrig kramat Carro förut (de är nämligen tillsammans). Jag kom dock på den briljanta idén att ge henne en till kram direkt efter så vi iaf kom upp i två kramar. När jag sedan ville komma upp i den tredje kramen så ursäktade hon dock och vi skildes åt. Jag lovar att jag ska blir bättre på att ge avskedskramar, Carro.
På kvällen var det dags för den problematiska matchen, ' den första riktiga matchen för mig på säsongen. Jag hade innan den bara tränat ynka tre gånger och spelat en träningsmatch. Träningarna men framförallt träningsmatchen hade dock gått så dåligt at jag hade mått psykiskt dåligt i några dar efter matchen. Jag behövde alltså verkligen bevis på att jag fortfarande kunde spela bandy i denna match. Och dessa bevis tyckte jag att jag uppnådde; Jag räddade många skott och höll siffrorna nere. Visserligen var det lite bittert att vi inte lyckades vinna, utan matchen slutade oavgjort (6-6), men det berodde inte på mig utan på mina lagkamrater. Vi hade massor med chanser som vi borde ha suttit , men jag var glad ändå - jag fick ju de bevis som jag eftersökte.
Jookmook's 108-raders v.48
Avd. 1: Häst nummer 7 Casanova Chip
Casonava Chip tillhör skaran Hockey-hästar som alltid går bra på V75. Håkan "Hockey" Eriksson har faktiskt överlägset bäst vinstprocent av alla tränare som startar hästar på V75. Casonava Chip är en av de hästar som gått bäst för honom och han har gått upp snabbt i klasser. Det blir nog dock tufft nu på lördag från ett riktigt skitspår och mot en del tuffa konkurrenter, men "Chippen" spikas i absolut brist på annat och jag har inte varit missnöjd då jag streckat honom förut. Det är antingen honom eller många, anser åtminstone jag.
Avd. 2: 3, 7, 8
Ett vidöppet lopp i den lägsta klassen som praktiskt taget vem som helst kan vinna. Jag hurrar dock extra över hästarna Fairy Dream och Jeb Frontline som båda lottats till fina utgångslägen. Jag hoppas innerligt på spets för Frontline för väl där blir han en hård nöt att knäcka. Dessutom tar jag med Excellent Launcher, som visserligen fått ett riktigt skitspår och förmodligen kommer att fastna invändigt, men hittar han bara ut så vinner han detta - även om Frontline sitter i spets. Passa dock häst nummer 12 som Nybrink lovordar som sällan förr.
Avd. 3: Häst nummer 4, Acclaim
Acclaim känns som den absolut mest motiverade spiken i denna omgång, han ska bara vinna det här. Jag ser ingenting som kan stoppa honom - förutom möjligtvis banan. Omgångens andra Hockey-häst.
Avd. 4: 9, 10
Detta lopp känns som ett tvåhästarlopp. Många väljer givetvis att spika Gloster (9), men då det sitter en halvdan lärling bakom honom så väljer jag att gardera med en tredje Hockey-häst. Cappraccio är en linknande guldgruva som Casanova och visst ska han ha relativt goda chanser med en så pass skicklig lärling som Tony Wallin.
Avd. 5: 1, 6, 9
Går emot allt som heter vett och etikett och väljer bort Superior Dust som enligt mig fått ett omöjligt läge. Visst har hästen nästintill varit gudabenådad i de senaste starterna, men nu från 20 meters tillägg på 1640 meter på Örebros bana med kort upplopp känns det väldigt, väldigt långsökt att hon ska vinna. Jag skulle dock inte bli förvånad om hon vann och skulle absolut gratulera alla som tog med henne. Men på tre steck kommer hon inte med.
Mina tre steck känns annars starka. Tobbe tror på god chans med Victoria A.U och visst gäller det att rycka till då han säger så stora ord. Svanstedt tror att Commore Töll är hans bästa chans i omgången och när man hör sådana ord gäller det också att rycka till. Sedan måste ju jag ha med en til Hockey-häst i och med Lady Thiger.
Avd. 6: 3, 6, 9
Jag känner mig relativt säker med desa tre steck. Jag tror jättemycket på Redtop som jag hoppas når ledningen. Sedan ska Dialet af Prinfo vara ett monster som tål alla underlag. Dålig bana och han vinner med 20 meter? Den långa distansen gynnar honom också klart. Sedan kan jag inte undgå att ta med Catch the Flax som gick underbart i debuten för Kari. Värre emot nu, men jag vågar heller inte räkna bort en sådan kuse.
Avd. 7: 2, 4
Många väljer att spika Tap Dance (2) i detta lopp. De som garderar tar med Tap Dance och Juvel Neo. När jag garderar tar jag med Tap Dance och Made in France. Made in France ska ha god segerchans enligt tränarna och sådant snappar alltid jag upp, men visst ska jag heller inte förneka att Tap Dance bör vinna det här.
Jag vann visserligen en liten summa förra veckan men jag hoppas på lite mer denna vecka. Lycka till med streckandet!
Jag har alltid drömt om slask...
Dagen inleddes med att vår lärare som aldrig är sen kom försent. Visst kan han vara frånvarande fem minuter innan lektion (på inte tal om hur frånvarande han är på själva lektionerna) men att han skulle komma en halvtimme sent var en högoddsare som fick somliga att tappa hakan och andra att bara vilja fly från lektionen.
Dagen fortsattes med tal på engelskan vilket alltid är smockkul att få lyssna på. Alla redovisningar var faktikst om kända män, även om Joels man var desto mer okänd för mig. Min vän Harald (ja, jag har börjat med "riktiga" namn =P) pratade om Axl Rose och även lite kort om hans band. Som vanligt när jag råkar säga något ont om GNR så får jag alltid denna Harald och hans kompanjon påhoppande på mig skrikandes om att jag har fel och skall bestraffas. Så även denna dag. Jag slängde ur mig att "Sweet Child of Mine" är en av deras sämre låtar och vips så bröt dagens andra helvete ut. Jag tycker iofs mest att det är kul när dessa herrar dampar loss, även om det kan gå överstyr ibland, som idag då de exempelvis slängde mitt sudd i papperskorgen (jag vet, det är komiskt och fjantigt ;D)...
Det som bröt ut efter min och mina kamraters lilla batalj var dock desto roligare. Från att Fanny påsått att hon älskat GNR ändrade hon plöstligt sida och sade att Axl inte kan sjunga och inte har någon karisma. Hon satt praktiskt taget och sade att snubben inte har någon talang. Harald brusade upp (som han kan göra ibland) och uttryckte desperat att GNR är hans liv och glädje, ingen ska få trycka ned på dem. Men som våra meningslösa diskussioner oftast brukar leda till så ledde även denna till ingenting. Lite ordbatalj var allt - men visst är det kul när man får hela matsalens blickar riktade mot en.
Annars har dagen bestått till ganska stor del av att föröska komma fram till en tid för biovisning bland några kamrater i klassen och ny bekantskap. De vill gå redan imorgon med då jag har match på kvällen så går det tyvärr inte, om de nu inte vill se en film klockan två förstås. Vi försökte ivrigt byta tider och dar men när vi tillslut insåg att även denna diskussion ledde till ingenting så bestämde vi oss för att ge upp. Varför ska det vara så svårt att få schemat att gå ihop?
Dagens utmärkelse kom på vägen hem. Och nej, det var inte pågrund av att jag halkandes och snyftandes gick hem i plasket, slasket och regnet. Utan precis utanför mitt hus såg jag tre bussar åka efter varandra, tre bussar med samma nummer, 117. Hur sjutton gick det till?
Dagens snyggaste (hittades då jag hade tråkigt och kollade gamla konsertblder);
Bra på teven
Jag såg ikväll det femte avsnittet av serien "Föreställningar". Serien går egentligen av stapeln kl 20.30 på måndagar, men då jag hade match igår så fick jag se avsnittet idag istället. Serien är inte svensk utan är gjord av våra danska grannar som är bra mycket skickligare än oss på att göra bra teve - de verkar helt enkelt besitta mer resurser. Om de har mer pengar att röra sig med eller om de helt enkelt har bättre idéer och material tänker jag inte spekulera vidare om, men det är uppenbart att något skiljer oss åt. Det måste även vara något riktigt stort som gnager, för visst är svensk teve bra mycket sämre än dansk. Sätt dig ner och jämför tio olika teveprogram från Sverige och Danmark och du bör komma fram till samma resultat som mig. Det är klassskillnad, det märker även ett otränat öga som jag.
Föreställningar är en serie som grundar på sex personer olika synsätt på en brokig period under en dramarepetering. Under denna period förekommer det självklart mycket svek och diverse incidenter (annars skulle det inte vara ett drama), något som alla inblandade verkar ha delde meningar om. För varje nytt avsnitt får man en ny persons bild av incidenten och genom detta får man verkligen sig en bra bild hur personer i det verkliga livet uppfattar saker olika. Om någon säger, eller gör något, uppfattas detta alltså olika av varje individ. Hur det uppfattas beror på humör för dagen, ställning i livet, realtionen man har till den som utför handlingen och kanske rent av tillfälligheter. Denna serie belyser och beskiver detta mänskliga mysterium på ett mycket chockerande och engagerande sätt. Säkerligen uppfattar vi teve-tittare det som visas på olika sätt också, alla är vi ju olika sorts människokännare.
Nästa måndag är det det sjätte och det sista avsnittet av Föreställningar. Nu ska alla problem som dök upp i det femte avsnittet förhoppningsvis lösas. Om inte så kommer jag än en gång bli besviken på avslutningen av en serie som jag gillat starkt fram tills just det där misslyckade slutet. Att vi svenskar är dåliga på att knyta ihop säcker är ju redan uppenbart (ta till exempel den senast avslutade svenska dramaserien Sanningen om Marika), men att danskarna skulle misslyckas med detta tvivlar jag starkt på. Det ser förvisso onekligen svårt ut att få styr på allting i denna djupt känslosamma serie i ett avsnitt som bara rymmer 60 minuter, men med den danska finessen ska det nog gå vägen.
Tom i skallen
Saken gör det inte lättare när det är sjukt mycket plugg i skolan också. Man ska göra ditten och man ska göra datten, det är prov hit och det är prov dit. Det finns inte många ögonblick till ro när man sedan måste träna någonstanns där emellan. Kroppen går i ett, det är inte så konstigt att den säger ifrån.
Det enda goda som hände idag var väl att vi (Östra Real) verkade utklassa Södra Latin i basket. Vi hade åtminstone en betryggande ledning när jag var tvungnen att gå i halvtid. Södra Latin kunde inte mycket och i takt med att vi Östra-elever garvade åt deras dåliga spel så garvade deras elever åt att vi tog allting på alldeles för stort allvar. Kan man inte skratta år det ena så får man väl skratta åt det andra? Jag garvade åt det båda.
Gissa att det ska bli skönt med sovmorgon och en kort dag imogon? Det enda som förstör dagen är tyvärr träningen på kvällen. Men fram tills dess ska jag förhoppningsvis ha hunnit plugga tillräckligt så att jag sedan kan somna med gott samvete. Det behövs när man har dagar som denna.
Måste-konserten som missades =/
Jag syftar förstås på konserten Sjug Nu. Trots att det var två konserttillfällen fick jag inte tag på en ynka biljett. Konserten är egentligen kanske inte något jättespeciellt, den var dock väldigt vacker förra året då jag såg den. Men vad som gjorde den till den viktigaste konserten för året var att min mamma skulle vara med i år. Man kan ju inte missa när min mamma uppträder (det händer inte ofta)! Visserligen kanke det inte var jättestor fokus på henne då det var 900 stycken andra personer som framförde glada gospellåtar till jublande publik, men ändå...
Dessvärre fick jag inte uppleva den samma gamla sköna känslan som jag fick förra året, jag var ju för klantig för det. Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde missa att köpa biljetter. Men biljetterna sålde slut snabbare än vad jag trodde och hade varit slutsålda i ungefär en månads tid innan konserten. Men det är inget försvar, det brukar som sagt inte stoppa mig. Jag var bara helt enkelt klantig vilket också gav mig jättemycket skuldkänslor (visserligen välförtjänta) för att jag hade missat mammas stora konsert, mammas chans till kändisskap.
Men mamma kom ändå hem sprudlande glad och berättade allt underbart hon hade varit med om - allt underbart som vi hade missat. Som plåster på såren för henne lagade jag min specialrätt så hon åtminstone fick lite bevis på att vi älkar henne högt på denna jord. Det var det minste jag kunde göra. Jag - konsertnörden - missar årets vikitga konsert. Förlåt mamma, jag är misslyckad.
Lördagsskola
Kristofferskolan är inte som andra skolor. Det är en skola som alla verkar vilja gå i - en skola som kräver en herrans kötid för att överhuvudtaget få plats i. Skolan utgår även från en annan sorts pedagogik, här framlyst de estetiska sidorna hos eleverna och de arbetar mycket utefter vad man kan skapa med händer och sin kropp. Denna pedagogik kallas för Walfordfpedagiken. Det är förvisso en tilltalande pedagogik, men ingen pedagogik som tilltalar just mig och därför bör ni höra med någon annan person för att få ut mer av vad skolan arbetar utefter än mig.
Jag kan dock inte blunda för hur duktiga elverna är på det dem gör. När man väl besöker skolan under denna helg, som kallas för Novemberfesten, är det svårt att hålla fingrarna borta från de fina saker som säljs. Särskilt svårt blir det ju nu när julafton också närmar sig. Men sakerna som säljs är heller inte det billigaste saker du kan tänka dig, men smakar det så kostar det.... Pengarna går dock inte direkt ned i skolans egna fickor utan de skickas till en annan skola med samma sorts pedagogik i ett drabbat land, och det minskar ju inte direkt köpglädjen. Det skulle alltså ha kunnat bli några rikitgt fina julklappar denna dag om det inte skulle ha varit så att jag har massor med konsertbiljetter som måste betalas eller inhandlas, jag hade helt enkelt inte råd att vara på mitt spenderarhumör.
Dagnes höjpunkt skulle enligt de andra som följde med till sklolan vara Spöktunneln. Enligt mig skulle det dock vara dagens värsting. Jag försökte skjuta bort händelsen så mycket som möjligt i och med att lyssna på musikframföranden av elever samt allt annat möjligt som kunde rädda mig från Dödstunneln. Men tillslut kunde den inte vänta längre, tillslut var det dags. Vi stod och köade i en timme innan vi hamnade som första personer framför dörren till helvetet. Denna eviga väntan hade inte direkt gjort mig mindre nervös då man kunde höra skriken innaför de stänga dörrarna. Det här såg inte bra ut.
När jag väl klev in genom dörren var dock ändå förväntningarna höga. Den här aktiviteten hade man väntat en timme på och betalat tjugo kronor för. Aktiviteten levde dock inte alls upp till dem förväntningarna. Visst var den läskig för sådana veklingar som jag, men inte tillräckligt läskig för att stå och vänta en timme på. Jag tror att alla blev besvikna förutom jag, det här var det bästa som kunde hända mig.
Det var iaf väldigt trevligt att tillbringa dagen med klasskamrater och en utomstående person som får kallas Mr.O. Han var trevlig men lite tyslåten, fast det var ju inte så konstigt då han inte känner oss särskilt bra, om han skulle känna oss lite bättre är jag säker på att han skulle vara mer talförd. Lite avundsjuk blev jag dock på honom då han fick följa med på klasskamraten som bjöd med oss inflyttningsfest. Hon fick nämligen bara bjuda sex stycken personer och visst är det lite surt när man missar ett sådant tillfälle. Men jag skulle egentligen hitta på något med Sötnos på kvällen, men då det inte blev av så fick det bli en lugn hemmakväll istället. Det gör dock inte så mycket då bloggen kunde uppdateras - vilket alltid är bra ;D!
Linköpingbus
Igår besökte en gammal vän från den forntida språkresan till Malta vår kära huvudstad. Vad hon och hennes klass gjorde här vet jag ärligt talat inte, men de vekar som att de har en väldigt bra skola då denna resa inte var den första med klassen där de får åka runt och göra diverse häftiga studiebesök.
Jag och Sötnos skulle träffa denna Maltakompis klockan fem på eftermiddagen/kvällen då de skulle ha egen tid för middag och lite shopping då. Fram tills klockan fem hade de tydligen varit på riskdagen, något som förmedlades med suckande miner och stön. Studiebesöket hade tydligen inte varit lyckat.
De var dock klara lite tidigare med riskdagsbesöket och jag var dessutom lite sen så vilket ledde till att jag stod alldeles ensam och lämnad vi riksdagen när klockan visade 17:05. När jag skulle greppa min mobil och ringa Sötnos och fråga vart alla hade gömt sig så såg jag att han hade ringt mig - fyra gånger. Jag ringde upp honom, lite skärrad, och han förklarade att de höll hus i en butik liter längre bort. När jag sedan fick syn på Sötnos blåa jacka och hans härliga leende så visste jag att jag hade hittat rätt. Denna butik skulle bli mitt hem. (Haha, nedå)
Jag gick lugnt och sansat in i butiken samtidigt som Sötnos ställde sig bredvid mrs.Maltakompis (Mrs.MK) och frösökte peka på att det var något som hon borde se. Hon visste nämligen inte att jag skulle komma dit, utan jag var lite av gubben i lådan. När Mrs.MK höjde blicken hade jag dock redan passerat och jag slängde mig i ren förbryllelse ner på marken för att inte avslöja att jag var där. Men hon fick tillslut syn på mig och det hela utbröt i ett glatt kramkalas, det var ju flera månader sedan vi senast sågs.
Sedan knakade vi och hennes tjejkompisar runt bland en massa butiker där tjejerna kollade på kläder medan jag och Sötnos mest stod och pratade med varandra, det var ju inte igår vi sågs heller. Tiden gick fort och tjejerna insåg plötsligt att det var tvungna att äta snart innan det skulle va försent. De skulle nämligen gå på teater efter middagen och det vore inte sådär jättepopulärt för dem att komma sent - de hade ju redan gått vilse en gång under dagen.
Vi gick först in på Donken, då tjejerna påstod att de inte var särskilt hungriga, men vi vände snabbt på klackarna och gick istället till Kungshallen. Efter att ha letat febrilt under några minuter hittade vi tillslut ett bord men då hade tjejerna ändrat sig igen; vi skulle vi tydligen tillbaka till Donken. Det här började bli ansträngade. När vi väl var inne på Donken igen påstod dem att de inte hade tid att äta på själva "restaurangen" utan var tvungna att använda siag av det coolare "Take Away". Men sedan ändrade de sig ännu en gång (!) och vi fick äntligen lugnt och skönt sätta tänderna i en efterlängtad hamburgare.
Efter hetsätning var det sedan dags att bege sig av mot Dramaten. Sötnos påstod att Dramaten låg i Gamla Stan - vilket höll på att bli min död (och han ska ändå bo i Stockholm...). Vi gick i hastigt tempo, i sån där läskigt hög fart som bara tjejer kan, och alla, förutom jag, blev ännu mer oroliga över att vi verkligen var på väg rätt då vi aldrig tycktes komma fram. Som tur var så var vi inte på väg till Gamla Stan utan jag visade vägen (mycket smidigt om jag får säga det själv ;D) till Dramaten för dem.
När vi väl var framme vid Dramaten var det meningen att det skulle ta slut där. Vi skulle skiljas åt och tårar skulle utbytas. Men när deras klass lärare undrade vilka vi var och vi sött svarade att vi var Mrs.MKs nära vän så kunde det inte hjälpas att de föll för oss. Vi fick två gratisbiljetter och hade helt plöstligt gett oss in på att se pjäsen "Ett dockhem".
Problemet var bara att vi fick platser tre rader bakom vår käre vän och vi ville ju självfallet sitta bredvid henne. Vi låtsades som ingenting och satte oss mycket smidigt bredvid hennne, men det dröjde inte länge innan treorna hade snappat upp att vi satt på fel plats - det var ju inte acceptabelt! Vi lyckades dock hålla stämningen uppe hela första akten men vid paus stod de inte ut längre. Platsbyte skedde och alla var glada och lyckliga, förutom lärarna som vi flyttade på... Jag och Sötnos kunde ju inte förmå oss att flytta till den bakre raden, nej absolut inte.
Pjäsen var allmänt rolig, men ingen höjdare enligt mig när jag utbytte kommentarer i pausen. I den andra akten tog den dock en vändning och blev mer seriös och djup vilket jag även fann mycket bättre och jag måste tillslut säga att den slutliga bedömningen blev klart bra. Det fanns många sköna gestalter i pjäsen, däremot kunde kanske huvdrollsinnehavren spelats av någon annan, jag fann henne smått irreterande. Det fromella spårket var dock något som roade mig, sådan är alltid användbart då man vill utvidga sitt språkföråd.
Efter pjäsen hade dock vistelsen kommit till sin ända. Nu skulle alla Linköpingbor åka tillbaka hem för att få lite sömn innan skolan skulle ta sin fart klockan åtta på morgonen. I väntan på bussen gjorde vi dock en "90-graders"-tävling och alla som ville fick även känna på mina polisonger. Det var en kul kväll.
Jookmook's 108-raders v.49
Omgången: Denna vecka är höjdpunkten Svensk uppfödningslöpning, ett tvååringslopp som belönar en halv miljon till segrande häst. Annars håller tävlingarna relativt god klass även om det är många stora spelfavoriter (70 %) inom i princip varje lopp. Jag har då ingen förståelse för alla dessa stora spelfavoriter då många lopp ser öppna ut och det finns egentligen inte någon självklar spik.
Vi får hoppas att jag är rätt ute denna vecka då jag varit nära flera gånger efter att ha fått lite hjälp från folk från travzonen. Det är en väldigt bra site ska det tilläggas, så ta gärna en titt på hemsidan http://www.travzonen.se/ om du är travintresserad.
Avd.1: 1-2-3
Zlatan Bob är stor favorit men riskerar att fastna invändigt då pilsnabba Di Caprio Tuna finns med i loppet. Det lär bli en rejäl rusning då spetsstriden praktiskt taget avgörr loppet. Får Zlatan ledningen är han så gott som en klar vinnare. Får Di Caprio Tuna istället ledningen blir plötsligt tillställningen mycket öppnare. Då kan flera kandidater blanda sig in i striden, även om Di Caprio självklart måste ses med fin chans.
De som är med i en ursinnig spetrusning brukar dock falla på eget grepp och andra kandidater brukar kunna blanda sig i striden. I detta fall tror jag att Ila Dimanche kommer få ett finfint löpningsförlopp och att hon kommer bli farlig tillslut. Passa även duktige Skip Dimanche om ni har råd.
Avd.2: 2-4
Tränaren till Elviria, Christer Graaf, sade att detta var ett tvåhästarlopp som stod mellan hans häst och Umbrella Hornline. Jag hade sedan tidigare valt ut dessa två kusar som tänkbara vinnare och när dessa ord lades på min tunga blev det uppenbart att de skulle bilda ett klockrent lås. Hur skulle detta loppa inte kunna vara ett tvåhästarlopp?
Avd.3: Häst nummer 11, Colombain Necktie
Svårt startspår och en del tuffa konkurrenter talar emot honom. Hans stryka och fartresurser talar för honom. Äh för fan, han spikas i brist på annat och så får jag hoppas på turen. Han är absolut ingen säker vinnare utan om ni har råd så gardera gärna.
Avd.4: Häst nummer 6, Uptown Boko
Björn Goop missar inte ofta ledningen från springspår och det är klart god spetschans för Uptown Boko. Väl därifrån ska de andra vara bra för att slå honom.
Avd.5: 2-12
Så har vi kommit fram till helgens höjdpunkt, uppfödningslöpet. Tvåringar är alltid osäkra och egentligen borde man helgardera loppet. Men efter att ha sett Kolgjinis förra, fantastiska, årskull så fastnade jag tillslut för två streck. Micro Mesh är obesgrad på tre starter och har nu bästa tänkbara startspår. Han ska bli svårslagen.
Revenue JR, i andra hand, har sämsta möjliga startspår, men då man gillade Revenue måste man älska denna lille kopia. Kommer han bara in i matchen är han med dem på linjen.
Avd.6: 5-6-9
Coolman Crown är en av mina strörre favoriter till travhästar. Att han gått och blivit streckad till över 70 % är tråkigt och dessutom omotiverat. Han har pausat ett tag och bör inte ha full form. Han har dock så fin form att han ska kunna äta upp dessa ändå. Fortune Acces är livsfarlig, trots bakspår, han kommer absolut att vara med på linjen, oavsett löpningsförlopp.
Stanford Hornline följde med på lappen eftersom alla verkar skrika att han måste passas rejält denna gång. Jag hoppas att han tar tät och sedan håller ända hem, det skulle åminstone rensa kuponger.
Avd.7: 1-3-5
Med dessa tre hästar känns det som att jag har låst loppet. Earl Tilly är tillbaka efter vila och gick fint i comebacken som tvåa. Nu är det andra loppet för honom och han bör gå framåt ordenligt. Från spår ett tror många på spets.
Jag tror dock att han blir instängd eftersom Euro Staro Crown inte går att ta emot när han väl laddas. Från spets brukar han bita ifrån sig jättefint och ska ses med bra vinstchans om inte öppningen kostar allt för mycket.
Som jag nämnde förut brukar jobbiga inledningar sätta sig i benen och därför följer även Kanonis Lobell med på lappen då han absolut inte kommer att vara med i någon inledande rusning. Han är dessutom råstark och ska ha chans, oavsett vem som hamnar i ledningen.
Jag önskar god tur till alla spelare men mest till mig. En seger skulle sitta fint då jag känner mig pank just nu.
Blessthefall - His Last Walk
Blessthefall är kanske inte det första bandet som folk kommer att tänka på när de hör ordet musik, och det var absolut ingen självklarhet att jag började lyssna på dem heller. Anledningen till att jag fick upp ögonen för dem var faktiskt så pass slumpartat att de skulle vara förband till Silverstein som jag ska se om några veckor. Självklart måste man som seriös konsertrecensent även kolla upp hur förbanden låter.
Jag slog deras namn på Youtube och hittade en alldeles förträfflig liveversion av en utav deras, enligt mig, starkaste låtar "Times Like These". Den var så pass bra att jag kände mig tvungen att få tag på deras skiva.
Deras debut, och hittills enda skivsläpp, His Last Walk släpptes faktiskt så pass tidigt som i april i år. Skivan har, trots det, inte fått något genomslag alls i Sverige vilket är konstigt då deras musikstil i mångt och mycket liknar band som just Silverstein och Bleeding Through, band som är desto mer bekanta i Sverige.
För de personer som lyssnar mer på "emomusik" är nog denna skiva desto mer bekant då folk som inte kan mycket om musik skulle kalla just Blessthefall för ett emoband. Jag är en sådan person som inte vill stämpla någon musik överhuvudtaget som emo då det har fått en sådan dålig klang. Emo är utdött som en musikstil helt enkelt, jag ser nuförtiden bara emo som en klädstil - något som jag egentligen alltid har gjort.
Skivan är en blandning av skrik och skönsång, precis som sina turnépartners Silverstein, men med andra tonarter och med mer finess och känsla. Det låter mer äkta och mer rent än vad Silverstein gjorde på sina första skivor, det verkar faktiskt som att grabbarna i Blessthefall besitter en större talang. Deras vokalist, Craigafer, har en väldigt unik ton samtidigt som han också kan konsten att skrika, det är man inte direkt bortskämda med. Sen så ska man inte glömma att tillägga att bandet också har skickliga musiker som fyller upp låtarna med snygga riffs och härliga bakgrundsskrik av basisten.
Det fantastiska med just den här skivan är att varje låt skulle kunna bli en hit. Varje låt är inte den andra lik och alla låtarna håller en jämn och väldigt hög klass rätt igenom. Jag tror faktiskt ärligt talat att Blessthefall kommer att slå Silverstein med hästlängder på konserten som går av stapeln om några veckor. Nedräkningen för fajten kan börja.
Segaste lördagen på år och dar?
Ni undrar säkert om jag inte skulle kunna hitta på något annat med andra kompisar, istället för att sitta och göra ingenting? Om det ändå voreså bra... Men eftersom vi har en inläming på tisdag på en jätteuppgift som alla ligger grymt mycket efter med (förutom jag som e klar) så måste alla andra råplugga.
Är det inte fantastiskt? Ibland är det skönt att vara klar tidigt med uppgifter, men just nu känns det som att det skulle ha varit bättre om jag skulle pluggat idag istället. Då hade jag iaf haft något att göra. Nej, fy fan vad förbannad jag blir.
Sen så är det bara jag och pappsen hemma hemma då mamsen roar sig med kompisar på okänd ort. Jag hade hoppats att vi kunde hitta på något tillsammans (som till exempel sport eller bio) och han var faktiskt till en början med på noterna. Men när han sedan kom hem från landet efter att ha rensat sly så vlle han inte längre, han var helt enkelt för trött. Och visst kan jag delvis förstå honom och jag vill heller inte skynda på honom då han har varit jätteduktig och skaffat jobb, men lite orättvis behandlad känner man sig ju och än en gång fick man ett slag i ansiktet.
Det roligaste idag var väl när jag redan bestämde nästa helgs planer med en polare nere i södertälje. Jag vill inte ha lika otur nästa helg.
Kattjsuka och plåsteront
Den första händelsen skedde efter att vi som vanligt hade fått sluta tidigare efter en lektion med vår älskade S.H (not!). Jag stod vid skåpen med några av mina klasskamrater och vi funderade på vad vi skulle göra. Plötsligt gick en kamrat fram till mig och satte ett plåster mitt på näsan på mig. Mr.H som stod bredvid mig ville då också genast ha ett plåster och Mrs.M som hade delat ut plåstrena sade att om någon frågade så skulle vi säga att vi hade slagit varandra.
Och mycket riktigt, så fort någon frågade varför vi hade plåster och vad som hade hänt med oss så svarade vi att vi hade dampat loss på varandra. Mr.H hade gett mig en smäll rakt på nyllet för jag hade kallat honom för "jävla norrman" och jag hade i ren chock slagit till honom vid ögat. Det roliga var att alla gick på det, och min och Mr.H:s story var ju inte ens trovärdig. De som känner oss vet att vi aldrig slåss, även om Mr.H kan se bra läskig ut ibland. Men jag fick åtminstone bekräftelse för en sak, man fick inte MVG i drama för ingenting.
Den andra händelsen skedde i hemmet. Min fader ringde och berättade för mig att jag gott fick laga mat själv denna kväll då han skulle hämta upp mamma efter henens körträning. Jag var hungrig och sprang så gott som på direkten ner för trappan när jag plötsligt ser min katt sitta och göra konstiga ljud ifrån sig. Det visar sig att hon håller på att kräkas. Men samtidigt verkar det inte heller som hon får upp det som hon vill ska försvinna ur hennes kropp och hon sitter verkligen där och försöker och försöker. Tillslut får hon upp något som jag först tror är en hårboll men när jag städar upp efter henne (som man tyvärr måste leva med) så visar det sig vara två stycken blad.
Jag blir väldigt förvånad över att hon bara kräks upp två blad sådär, men när jag sedan vänder mig om så ser jag att hon, lite längre bort, har kräkts på tre ställen till. På dessa ställen har hon kräkts upp lite mer normala saker (jag vill gärna inte gå in på vad) men då förstod jag också verkligen att hennes kropp kämpade för att få ur bladen. När jag sedan tog mig en närmare titt på bladen så såg jag att det var rosblad vilket säkerligen inte är någon nyttig mat för en katt då bladen är kraftigt besprutade med gift. När jag sedan hade plockat upp allt avspill gick hon runt mig hela tiden och såg skärrad ut för att sedan praktiskt taget hoppa upp i min famn för att bara ligga där. Det verkade som hon just hade upplevt en nära-döden upplevelse.
Det var verkligen jätteläskigt, jag som älskar min katt så mycket. Jag vill aldrig förlora henne.
Konfirmand-kul
Vi blev totalt femon personer som kom med på lägret, nio konfirmander och sex ledare. Jag räknas som ledare, även om man inte alltid kan tro det då jag ofta fjantar mig minst lika mycket som konfrimanderna ;). Man kan ju även tro att vi med 1,5 konfirmand per ledare borde kunna hålla järnkoll på detta gäng. Man kan ju delvis säga att vi gjorde det också, då konfirmanderna var jättesöta och jättesnälla mest hela tiden. Men däremot lät vi dem sköta sig själva då vi gav dem ett stort ansvar. Men de skötte ju sig även jättebra och levde upp till ansvaret, det är skönt när man har en sådan grym konfagrupp ;).
Efterom det har var den tredje gången de träffades var detta en-natts-läger till för att konfrimanderna och vi ledare skulle lära känna varandra. I kyrkan leker man mycket mer än vad folk tror och därför lärde vi känna varandra genom mycket bus och lek vilket självklart alltid är kul. Det verkade även som att varje konfrimand var nöjd med lägret då vi fick fina utvärderingar vid lägrets slut. Jag var iaf jättenöjd med hur det förtog sig och det känns som att jag börjat lära känna några fler konfirmander bättre. Men självklart är det mycket jobb kvar, jag har bara fått med mig en konfirmand på en konsert än så länge ;D!
En konstig med bra dag
Min förra fredag var verkligen en skum dag. Det var dagen jag skulle på Timo Räisänen på kvällen (se recension av honom nedan) och jag var verkligen jätteförväntansfull och hoppades på en lika grym konsert som Timo oftast bjuder på. Men den konstiga biten av denna historia började redan tidigare än konserten.
Det första konstiga med dagen började sissådär tre timmar innan konserten skulle börja. Jag står alltid tidigt och köar innan insläpp vid konserter för att få en sådan bra plats som möjligt. Idag hade jag bestämt mig för att köa två timmar innan insläpp men när jag väl kom fram till den lilla konsertlokalen Kafé 44 var det tomt, det stod inga personer ute och väntade. Eftersom det var kallt ute bestämde jag mig efter visst tvekande att kliva in i värmen.
När jag klev innaför dörren var det något som kändes bekant. Jag kollade mig runt i rummet och fastnade med ögonen framför en person med stora glasögon. Jag känner ingen person med sådana glasögon, tänkte jag. Men jag hade fel, bakom glasögon gömde sig en av mina klasskamrater. Han räddade mig för stunden då jag kunde spilla lite tid genom att prata med han och hans kompisar i en halvtimme innan det var dags för dem att dra vidare.
Efter min klasskompis och hans vänner strosat vidare gick jag ut och väntade i kylan igen istället för att sitta inne i kafét helt själv och nörda mig. Istället nördade jag mig ute och ringde en annan klasskompis. Vi babblade på länge som alltid och när jag avslutade samtalet efter en timme så ringde pappa nästan mig på direkten. Det visade sig att han hade försökt ringt mig några gånger. Han hade något viktigt att berätta, han hade fått jobb efter att ha varit arbetslös i några långa, och ganska jobbiga, månader. Jag hoppade (bokstavligen) av glädje och trodde honom knappt, han var tvungen att säga att det var sen flera gånger innan det gick in. Jag blev verkligen skitglad för hans skull, det var nog länge sedan jag blev så glad över något.
I mitt lyckorus berättade jag för de två tjejerna bredvid mig som hade tillkommit i kön (vi var nu uppe i tre köande personer!) att min pappa hade lyckats få jobb. Sedan babblade jag och dem på ett tag till och de hade tydligen snappat upp att jag var kristen då jag hade nämnt det i mitt samtal med min klasskompis. En av tjejerna sade att hon skulle konifrmera sig i sommar och när vi kom fram till att de gick i skola i Spånga så fick jag en smärre chock. Jag skulle väl inte vara konfirmandledare för henne?
Det skulle jag inte heller, men de hade tydligen en kompis som skulle komma till kafét och hon var min nuvarande konfrimand. De ringde henne och jag fick prata lite med henne och babblade sedan vidare med henne när hon kom dit. Att en av mina konfrimander skulle gå på en konsert med mig var inte det första jag hade räknat med.
Men världen är bra liten men även rättvist. Lycka till pappa och hipp hurrey för alla trevliga människor som finns i världen!
Timo Räisänen, Kafé 44, 2007-11-09
Publiken älskar Timo. På sättet han sjunger, på sättet han använder sin gitarr och på sättet som bara Timo kan vara. Denna älskvärda Timo med det stora hjärtat och de stora skämten, denna alltid halvförvirrade man med otrolig karisma. Hans kollegor är inte mycket sämre och bandet är väldigt inbitet på scen, man ser att de fem grabbarna har väldigt kul tillsammans.
Alla i bandet har nästan läskig inlevelse i musiken, det är det som man främst beundrar med fenomenet Timo Räisänen (+ band). När de sjunger skakar de och rör på sig som att de menar vartenda ord. Det bevisas även när Timo starkt berättar om att världen håller på att bli galen i och med allt våld för att sedan framföra budskapet med "Let's kill ourselves a son". När de sedan lirar de instrumentala bitarna av låtarna hoppar de bastant eller vrider på kroppen intensivt som om de vore galna och tomma av energi.
Låtmaterialet kunde dock ha varit bättre. Att den senaste skivan gått och blivit ett alldagligt indiealbum är jättetråkigt då jag hade hoppats att Timo skulle fortsätta förbli samma gamla "goa" Timo. För visst är den gamla Timo och de två första plattorna mycket bättre än den senaste. Det finns några godbitar på albumet, som inledande för kvällen My Valentine och "Sunday", men de flesta låtarna är dessvärre inget extra.
När jag ser min tredje konsert med Timo blir det även än mer tydligt hur pass beroende de är av sina lugna låtar. Samtidigt blir man dock förvånad över hur skickligt och bra de framförs. Som exempelvis alltid så fantastiska "Im Indian", som kanske är ännu lite bättre för kvällen. Det bästa och mest vågade de gör under kvällen är dock när de slowar ner annars hypersnabba "Don't let the devil ruin it all" till en vacker akustisk ballad endast framför av Timo på scen. Sen så ska man heller inte glömma bort klassiker som "Lovers are lonely" och helt otroliga avslutningsnumret "With a mask on". Man blir tårögd, även om jag har sett bättre, Timo.
Bilderna i recensionerna tas alltid av mig, och inte utav någon proffsfotograf
I väntans tider
De flesta brukar säga att de kommer in i en svacka när det blir kolsvart ute tidigt på dagen. Detta fenomen har jag bara hört talas om och lyckligtvis blivit befriad ifrån. I år känns det dock som att det där första svackan kanske är på väg. Jag känner inte riktigt samma gnista när jag gör saker längre, och det känns som att min tid inte räcker till för allt jag ska hinna med. Jag vet inte riktigt varför det börjar kännas segare och tråkigare, men jag får hoppas att det bara är tillfällighet och att jag kommer tillbaka till min storform snart igen.
Men det finns ju dessutom flera ljuspunkter att se fram emot som man inte får glömma. Imorgon är det exempelvis Timo Räisänen vilket säkert kommer att bli alldeles, alldeles, underbart. Sen så är det vackert med alla upptända husbland mörkret, då ser man ju husens charm på ett annorlunda sätt. Och snart kan vi säkert vänta oss den första riktiga snön och kanske även det första riktiga snöbollskriget. Snart är det även den första advent och då är det inte långt kvar till jul. Och nu på lördag är det ju också fars dag. Tiden springer framåt och går ju inte alls långsammare nu i den mörka tiden.
Jag är bara besviken över mig på en viss punkt, en punkt som dock går att förändra och som jag vill förändra. Fasiken vad kass man är.
Aja, det kommer snart upp en recension av Timo (förhoppningsvis sent imorgon kväll), hoppas att ni ser fram emot den =).
Avenged Sevenfold - Avenged Sevenfold
Avenged Sevenfold är inte som andra band. För det första väljer de konstigt nog att självbetitla deras fjärde studioalbum, inte det första som många andra band brukar göra. För det andra är att dem kanske det största hårdrocksbandet som finns i branschen just nu.
Varför Avenged Sevenfold är ett av de största rockbanden är förstås på grund av deras förra album, "City of Evil". Avenged Sevenfold gick i och med det albumsläppet från att vara stora till att bli ännu större, och från att spela metalcore till att gå till mer lättsmälta, men i detta fall bättre, hårdrock. Jag spådde vid den tidpunkten att de skulle bli de nya Guns N Roses.
Att komma upp i samma nivå som det förra albumet verkar dock femmannabandet ha problem med från första början. Visserligen håller låtarna en hög klass om man jämför med vad andra band presterar, men det räcker inte för att få mig nerflörtad eftersom mina förväntningar är skyhöga. Ska man bli nästa Guns N Roses, som jag fortfarande hävdar att de har potential till, så måste man först och främst anstränga sig mer än att endast göra tio låtar. Visserligen är det bättre att satsa på tio högkvalitativa låtar än femton av den sämre kalibern, men då inte många av låtarna ens överstiger fem minuter blir jag direkt missnöjd. De tidigare albumen har nämligen innehållit många långa, och mycket bra, låtar. Det är ju också just det som gör hårdrocken riktigt bra - långa, och mycket bra, låtar.
Med kortare låtar är det ganska uppenbart att gitarristerna som är riktigt, riktigt, bra inte får lika stor plast. Visserligen hörs deras gitarrer ordentligt när M.Shadows sjunger med sin karaktäristiska röst, men några längre solon är det inte tal om längre.
Det positiva är att bandet mer låter som ett band, de känns mer som en helhet istället för en grupp med flera individer. Samspelet fungerar bättre än tidigare album och det låter som att de nu börjat leva efter ordspråket "en för alla, alla för en". Att varje instrument inte får en del av låten som "tillhör" instrumentet längre är något man får överleva, att de valt att börja arbeta som en enhet är deras val. Fast jag måste ändå erkänna att jag gillade det gamla Avenged Sevenfold bättre.
Ett nytt Guns N Roses kanske det heller är tal om längre, då varje instrument får ett stort utrymme i deras låtar. Nej, utan vi får nog rikta in oss på att de får bli de nya Avenged Sevenfold istället, men det är väl i och för sig inte fy skam det heller?
Atreyu - Lead Sails Paper Anchor
Jag tänkte faktiskt ge mig på min första skivrecension nu. Ni får ha överseende att det är min första recension, men det kommer förhoppningsvis ramla in några till den närmaste tiden. Förslag som jag skriva om är:
Avenged Sevenfold - Avenged Sevenfold
Solwork - Sworn to a Great Devide
Against Me! - New Wave
Alterbridge - Blackbird
Submersed - Immortal Verses
Blessthefall - His Last Walk
Nuclear Blast Allstars - Into the Light
Det är bara att kommentera under detta inlägg vilken platta ni vill ha recension på sedan.
Med tre tidigare skivsläpp i bagaget fick jag nästan en chock när Atreyu skulle ge ut en "Best of Atreyu"-platta. Detta offentliggjordes i samband med att Atreyu skulle lämna skivbolaget Victory Records. Det bevisade att Atreyu är en av Victory Records större framgångar, jag har aldrig tidigare sett att Victory Records gett ut någon "Best of"-skiva när andra band lämnat skivbolaget. För visst har många band lämnat Victory Records, det är ett turbulent skivbolag.
Albumet Lead Sails Paper Anchor är alltså Atreyus första med det nya skivbolaget Roadrunner. Roadrunner är ett skivbolag som är känt för att ha mer kommersiella rockartister och det passar även Atreyu bra då de blivit mer och mer kommersiella för varje nytt skivsläpp. Denna trend bryts heller inte i och med det fjärde albumet. Nu har praktiskt taget skriken från ledvokalisten Alex Varkatzas övergetts helt och hållet. De förekommer nu endast på några få ställen eftersom Alex velat utforska sin "sjungande" röst allt mer. Att han inte alls har samma känsla för skönsång som skrik märker man redan vid första tonen. Men det funkar, det är ju rock, sången ska inte vara fläckfri.
Det är ändå tur att de har en av rockvärlden bästa körröster som täcker upp för Alex. Brandon Saller är i princip Atreyu och han har sedan uppstarten skött sånginsatsen i refrängerna samtidigt som han spelar något snyggt trumkomp. Och det låter inte dåligt, det låter till och med riktigt bra. I och med Lead Sails Paper Anchor har han fått ett ännu större ansvar då han sjunger desto mer i verserna och i princip lyfter sångpartierna på egen hand.
De två gitarristerna har även dem, som Brandon, fått ett större utrymme i och med varje nytt albumsläpp. Man kan tydligt skildra deras utvecklingsnivå, från att ha börjat från några enkla riffs utför de nu snabba solon under korta partier i låtarna. Det är visserligen inga femminuterssolon, men fingrarna rör sig snabbt och det är avancerat.
Atreyu imponerar på mig med det senaste Lead Sails Paper Anchor. Visserligen går de inte åt det håll musikaliskt som jag vill att dem ska gå. Men den musik som dem gör låter bra. De bevisar även med detta skivsläpp att de behärskar annan musik än skrikmusik. Det enda frågetecknet och det sorgliga som jag ser med det här albumet är Alex. Vad ska han nu tillföra till bandet då han får allt mindre plats? På det här albumet lyfts han nästan fram som omusikalisk vilket inte är rättvist. Han är trots allt en av grundarna av bandet, att överge en sådan person sätter sina spår.
Recensionen blev lite längre än vad jag hade tänkt mig, men kom gärna med synpunkter. Sådant uppskattar jag alltid.
