jookmook

Efter skolan skulle jag idag egentligen gå på bio med Carro, Fransisco. och ett drös till med roliga människor. Självklart tackar jag inte nej till något sådan påhitt, men då jag hade match på kvällen blev det problematisk. Därför bestämde vi oss tillslut att vi skulle ut och fixa efter skolan.

Det blev dock inte mycket till fika då Carro och Fransisco inte hade ätit och ville gå till donken istället för ett fik. Jag kunde självklart inte säga emot då människor måste få äta, men jag hade ingen större lust att äta hamburgare när jag trodde att jag skulle få en bulle så jag valde att inte beställa någonting. När Fransisco sedan kom till bordet med sin mat hade han dock beställt en extra hamburgare. Vi tre som satt vid borden och inte hade beställt något kollade på varandra och undrade vem av oss som skulle äta den - ingen tycktes vasa intresserad. Men ju mer Carro och Fransisco åt desto mer suktad blev man och det slutade med att Harald och jag delade på hamburgaren. Det blev alltså den där hamburgerbullen, som jag inte alls hade drömt om att få äta från början, tillslut.

När den korta, men ytterst trevliga, fikperioden var över och vi skulle säga hej då till varandra så gjorde jag min vanliga avskedsprocedur för helgen - jag ger personen i fråga en kram. När jag kramade Carro så sade hon att det var den första kramen på två år. Jag funderade tillbaka lite men kom på att hon hade rätt. Fy vad hemskt, tänkte jag, här har jag stått och kramat Fransisco massor med gånger samtidigt som jag aldrig kramat Carro förut (de är nämligen tillsammans). Jag kom dock på den briljanta idén att ge henne en till kram direkt efter så vi iaf kom upp i två kramar. När jag sedan ville komma upp i den tredje kramen så ursäktade hon dock och vi skildes åt. Jag lovar att jag ska blir bättre på att ge avskedskramar, Carro.

På kvällen var det dags för den problematiska matchen, ' den första riktiga matchen för mig på säsongen. Jag hade innan den bara tränat ynka tre gånger och spelat en träningsmatch. Träningarna men framförallt träningsmatchen hade dock gått så dåligt at jag hade mått psykiskt dåligt i några dar efter matchen. Jag behövde alltså verkligen bevis på att jag fortfarande kunde spela bandy i denna match. Och dessa bevis tyckte jag att jag uppnådde; Jag räddade många skott och höll siffrorna nere. Visserligen var det lite bittert att vi inte lyckades vinna, utan matchen slutade oavgjort (6-6), men det berodde inte på mig utan på mina lagkamrater. Vi hade massor med chanser som vi borde ha suttit , men jag var glad ändå - jag fick ju de bevis som jag eftersökte.