jookmook

Min förra fredag var verkligen en skum dag. Det var dagen jag skulle på Timo Räisänen på kvällen (se recension av honom nedan) och jag var verkligen jätteförväntansfull och hoppades på en lika grym konsert som Timo oftast bjuder på. Men den konstiga biten av denna historia började redan tidigare än konserten.

Det första konstiga med dagen började sissådär tre timmar innan konserten skulle börja. Jag står alltid tidigt och köar innan insläpp vid konserter för att få en sådan bra plats som möjligt. Idag hade jag bestämt mig för att köa två timmar innan insläpp men när jag väl kom fram till den lilla konsertlokalen Kafé 44 var det tomt, det stod inga personer ute och väntade. Eftersom det var kallt ute bestämde jag mig efter visst tvekande att kliva in i värmen.

När jag klev innaför dörren var det något som kändes bekant. Jag kollade mig runt i rummet och fastnade med ögonen framför en person med stora glasögon. Jag känner ingen person med sådana glasögon, tänkte jag. Men jag hade fel, bakom glasögon gömde sig en av mina klasskamrater. Han räddade mig för stunden då jag kunde spilla lite tid genom att prata med han och hans kompisar i en halvtimme innan det var dags för dem att dra vidare.

Efter min klasskompis och hans vänner strosat vidare gick jag ut och väntade i kylan igen istället för att sitta inne i kafét helt själv och nörda mig. Istället nördade jag mig ute och ringde en annan klasskompis. Vi babblade på länge som alltid och när jag avslutade samtalet efter en timme så ringde pappa nästan mig på direkten. Det visade sig att han hade försökt ringt mig några gånger. Han hade något viktigt att berätta, han hade fått jobb efter att ha varit arbetslös i några långa, och ganska jobbiga, månader. Jag hoppade (bokstavligen) av glädje och trodde honom knappt, han var tvungen att säga att det var sen flera gånger innan det gick in. Jag blev verkligen skitglad för hans skull, det var nog länge sedan jag blev så glad över något.

I mitt lyckorus berättade jag för de två tjejerna bredvid mig som hade tillkommit i kön (vi var nu uppe i  tre köande personer!) att min pappa hade lyckats få jobb. Sedan babblade jag och dem på ett tag till och de hade tydligen snappat upp att jag var kristen då jag hade nämnt det i mitt samtal med min klasskompis. En av tjejerna sade att hon skulle konifrmera sig i sommar och när vi kom fram till att de gick i skola i Spånga så fick jag en smärre chock. Jag skulle väl inte vara konfirmandledare för henne?

Det skulle jag inte heller, men de hade tydligen en kompis som skulle komma till kafét och hon var min nuvarande konfrimand. De ringde henne och jag fick prata lite med henne och babblade sedan vidare med henne när hon kom dit. Att en av mina konfrimander skulle gå på en konsert med mig var inte det första jag hade räknat med.

Men världen är bra liten men även rättvist. Lycka till pappa och hipp hurrey för alla trevliga människor som finns i världen!