jookmook

Min inledning på det härliga ljuva höstlovet har främst inneburit jobb, jobb och åter jobb med min vetenskapliga rapport. Vi skriver om ett ämnesval under kategorin "Internationella Relationer" och mitt ämnesval olja skulle visa sig vara bra mycket svårare än jag hade väntat mig. Jag har lagt ner en himla massa timmar för att få det något som när att fungera. Jag är faktiskt riktigt ärligt talat rädd för att det inte ska räcka till ett MVG då det här arbetet i princip är det enda som vi hinner med i kursen.

Det är delvis därför jag har varit så oscoial för att jag har stått fast och trampat i leran utan att komma någon vart. Det är såååå himla svårt! Jag har nästan lyckats få ett sammanbrott. Därför är det tur att jag ibland tar mig vissa pauser. Imorgon ska jag nog försöka träffa lite kompisar och stimulera min leende hjärnhalva. Jag ler redan nu halvt över att jag så gott som är klar med den första utkastet av arbetet. Jag vill bara skicka in skiten och få en jäkla massa kritik eller helts av allt ett svar då min lärare säger att allt är tiptop. Men det lär ju självklart också hända!

Förbandet är förmodligen det värsta jag har sett live. Ni som inte lyssnat på Stalingrad Cowboys; Grattis, och låt det förbli så. Konceptet är faktiskt skrämmande likt Sahara Hotnights och musiken på skiva är också skrämmande lik Sahara Hotnights. Som tur är skiljer liveframträdandena en hel del mellan dessa två band. De tre unga finländskorna ber redan efter deras första låt om ursäkt för att de är så dåliga och förklarar sig genom att de alla varit sjuka. Där bröt de mot den gyllene regeln inom artistbranschen. Man ska inte dumförklara sig själv och om man mot förmodan är krasslig på scen så ska man låtsas som ingenting. Det har ju varenda kotte lärt sig från Idol. Okej, alla förutom dessa brudar då.

Efter att ha hört ett så kasst förband tycker man nästan allt som kommer därefter är bra. Men Muse inleder verkligen starkt. Med toner till avslutningsspåret, Knights of Cydonia, på den senaste plattan "Black Holes and Revelations" ackompanjeras de snyggt av en monitor som visar upp texten till låten om man som publik råkat glömma bort orden. Det är en maffig inledning och det är en maffig text. Budskapet ligger verkligen och gräver bakom Matthew Bellamys sång.

Det är avskalat på scen och Muse känns nästan fjuttigt små på den relativt stora scenen Hovet. Men för den delen låter det inte fjuttigt musikaliskt och varje instrument får ett stort utrymme i sig. Matthew verkar dock vara lite för kär i sin egen moderna gitarr då han drämmer iväg meningslösa psykedeliska solon på de mest konstiga platser. Det är bra till en början, men sedan blir det en lite för stor dos av det goda. Matthews sång är dock fantastisk kvällen ut och visst blir det extra maffigt när flygeln kommer fram för att framföra tre av Muse många lugna låtar.

För visst är Muse lite av mästare i att göra lugna låtar som en svärmor skulle falla pladask för. Och därför är det inte alltid som Christopher på elbas och Dominic på trummor kommer till sin fulla rätt, även om de behärskar sina instrument alldeles utmärkt. Men det finns också några hårdare låtar, som till exempel fantastiska Hysteria för kvällen, där alla i bandet får visa upp sina bästa sidor och då svänger det även till rejält i Hovet.

Ber om ursäkt att det tog en vecka för recensionen att komma upp. Jag har haft fullt upp.


Bilderna i recensionerna tas alltid av mig, och inte av någon proffsfotograf.

Jag blev först förbannad på Trelleborgs kassa spel. Hur kan de släppa in två mål mot Göteborg när all media har sagt att de ska spela som gudar nu när de kan spela utan press inför ett fullsatt Ullevi? Det lag som spelade som gudar var istället Kalmar (och möjligtvis Göteborg då). Kalmar spelade ut AIK i varenda situation och en 2-0 seger var ytterst rättvis.

Djurgården seplade uselt som jag (ensam?) hade väntat mig. Djurgården är ett lag som inte är något vidare på att spela under press och när BP stod för motståndet lutade det åt kryss. Jag förstod inte hur alla kunde tro att BP skulle bli ett enkelt offer nu när de inte hade något att spela för. Och hur menar folk när de påstår att de inte har något att spela för? De kunde fortfarande bevisa att de är värda en allsvensk plats nästa år i och med at vinna mot guldkandidaterna Djurgården. Och vad går BP och gör? Jo, de vinner mot Djurgården med 1-0. Låter resultatet bekant? Jo, det var nämligen samma siffror som den första omgången. Detta måste BP ta med sig till superettan nästa säsong.  

Det är lätt i efterhand att säga att jag inte trodde på Djurgården innan den sista matchen. Men jag berättar sanningen, jag trodde endast Djurgården skulle mäkta med kryss mot ett svårspelat BP. Jag hade fel - BP vann. Innan den sista omgången hade jag också lekt med tanken att Göteborg skulle tappa poäng mot Trelleborg. Men efter sju minuter på Ullevi gick dessa drömmar i kras. Trelleborg är helt enkelt inte ett värdigt allsvenskt lag, de är för ojämna för det.

Alltså fick Kalmar nöja sig med det stora silvret (som det så vacker kallas) efter att ha gjort en toppinsats mot AIK. AIK är aldrig lätta att möta och efter vinst med 2-0 inför ett utsålt Fredrikskans (för första gången i dess historia?) kan man inte göra annat än som Kalmarsupporter att skrika ut sin glädje över bragden.

Avslutningsvis kan jag inte motstå att tänka tillbaka till krönikan av min favoritsportkrönikör Johan Esk. Han frågade sig om Kalmar kunde fortsätta att spela på "Vi-mot-världen" fortsättningsvis i allsvenskan efter denna säsong. Det är klart att de kan då ingen av Kalmars spelare ens är nominerade på Fotbollsgalan trots en andra plats i serien och vinst i Svenska cupen. Varför inte nominera Nanne om vi är så jävla dåliga?

Just nu sitter jag och oroar mig som smått över om min fransman har kommit hem eller ej. Det råder nämligen strejk i Frankrike. Frankrike är strejkernas land och där råder det strejk i princip varannan vecka. En av mina klasskamrater ska till Frankrike på söndag och han sade til fransmännen att han hoppades att han skulle få slippa några busstrejker. Fransmännen svarade genom att de i princip lovade honom att han skulle få slippa det, det var ju nämligen strejk förra veckan. Sedan ska det tilläggas att det också var strejk i Frankrike när jag var där för tre veckor sedan. Så varför är jag ens förvånad över att Air France nu också har lust att strejka lite?

Planet skulle gå klocka sju och jag har inte hört något från honom (trots att jag skickade ett sms där jag önskade trevlig resa), så jag antar att planet faktiskt höll sin tidtabell. Det är mer ett undantag än en regel på dagens flygplatser.

Hur var avskedet av fransmannen som bott i mitt hus under en veckas tid då? Jag skulle beskriva det varken som sorgligt eller glatt, nästan känslokallt. Nej, kanske inte, men det kändes inget speciellt alls. Det kändes helt klart mer sorgligt när jag lämnade min franska familj efter att ha bott där i fem dagar. Jag hade ju verkligen börjat gilla dem. Nu vet jag inte om det låg i om han gillade oss eller inte, eller om han inte är något vidare på att visa känslor. För jag har då sällan sett honom visa några direkta känslor. Han är inte på något sätt oartig eller otrevlig, utan han är verkligen jättegullig och väldigt artig. Det är absolut inte det, men avskedet kändes i alla fall konstigt då jag tycker att man borde ha känt några känslor. Kanske är det jag som är känslokall?

Vi kanske inte kom varandra särskilt nära inpå, fransmannen och jag, men vi trivdes i varandras sällskap (åtminstone jag i hans). Vi kunde skämta med varandra på nästan elaka sätt utan att någon av oss tog illa upp och vi i slutändan visste vi nästan hur den andra av oss fungerade. Han var helt enkelt en bra fransman att ha som korrespondent. Rolig, pratsam och viljosam. Däremot kanske vi inte blev som de tajtaste trikåerna till män du kan tänka dig, men det är ju inte meningen med en korrespondent heller. Sånt händer bara i ett fall på tusen - och det här var min första. 999 more to go.

I dag har jag varit på hockey med min fransos. Lagen som gjorde upp om segern var Djurgården och Södertälje. En av mina klasskamrater sade innan matchen att Djurgården alltid spelar dåligt mot dåliga lag och trodde därför på en att det skulle bli en seg match. Hon hade rätt.

Matchen slutade tillslut 1-1 vilket är väldigt klent för en hockeymatch. Jag som ville att min fransos skulle få se många mål! Men stämningen var helt otrolig i Hovet och han såg faktiskt ut att trivas riktigt bra. Båda klackarna försökte hela tiden att överrösta varandra samtidigt som inget av lagen verkar vilja övervinna det andra. Det var helt enkelt tempotosk i matchen. Men så länge min fransos är nöjd så är jag också nöjd.

Imorgon är det konsert med Muse. Vi var från början tre personer som skulle gå. Nu är vi nog uppe i tolv. Jag vet inte riktigt vad som hände där emellan men plötsligt ska jag punga ut närmare 2000 spänn. Jag får hoppas att ingen glömmer bort att betala tillbaka. Det ordnar sig nog, det kommer att bli kul. Jag håller för övrigt på att lyssna in mig på Muse för studen. Självklart kommer det att komma upp en recension någon gång de närmaste dagarna. Håll utkik.

Värt att nämna denna dag är en mycket intressant diskussion som jag och en av mina klasskamrater fick bevittna när vi satt i datasalen och försökte slå rekord i spelet Copter (finns det något mer pinsamt spel egentligen?). Det kanske ska nämnas att min polare är mest pinsam då han lyckades få ihop smått otroliga poängsumman 2825. Hur fan gick det till?

Jag behövde inte sörja hur länge som helst över att jag dog runt 1000-snåret hela tiden då det bakom våra ryggar satt ett kompisgäng som flitigt, och ytterst seriöst, höll på att diskutera en viktig fråga. Det var en argumentation mellan en invandrare (värt att nämna i detta sammanhang) och tre svenskar och en invandrare till. Invandraren påstod att man kunde stoppa den tragiska händelsen som ledde till en alldeles för ung pojkes bortgång (det vill säga gatuvåldet, men de realiterade det hela till Riccardomisshandeln) genom agning. De andra fyra pojkarna höll inte med.

Diskussionen började lugnt men blev allt mer känslig. Invandraren påstod att han visste bättre eftersom han hade upplevt de både kulturerna. I hans hemland är det tillåtet med agning samtidigt som det inte är det i Sverige. Han påstod att hans hemlands system satte skräck i de som vill slåss. En skräck som ledde till att man inte ville slåss för man visste hur det kändes och att det inte var något bra. De andra pojkarna kunde inte förstå detta resonemang. Först och främst skrek dem att de ville ha statisik hela tiden, utan statistik är faktan världelös. Invandraren kontrade med att man inte kan grunda sina värderingar på det man enbart läser i en tidning. Kan du lita på all fakta? Jag höll faktiskt med båda i deras resonemang. Visst är statisk en viktig del av information man ska tolka innan man skaffar sig en uppfattning, men man bör även uppleva hur landet fungerar på plats innan man skaffar sig denna uppfattning. Jag hade inte tänkt i de tankebanorna förut.

Sedan påpekade alla som var emot invandraren att agning aldrig är okej. Våld löser ingenting. Blablabla. Rätt saker, eller åtminstone låter det bra när man säger det. Men fungerar det verkligen så i verkligheten? Kan de svenska föräldarna tygla deras ungdomar i ett land där nästan allt är accepterat och så fort man inte ger sitt barn rätten till något är det i princip en brottslig handling? Det var tankar som delvis flög igenom invandrarens huvud och så även mitt. Det sker ju en massa våldshandlingar på gatorna och andra hemskheter i Sverige och vi kan inte göra något åt det.

Dessa ungdomar som hade hållt diskussionen i nästan en timme när jag och min klasskamrat lämnade rummet, och det såg ut som att de kunde hålla på en timme till. Vid den tidpunkten hade det samlats ett tiotal till personer som var redo att argumentera emot invandraren.

Alla dessa ungdomar missade dock kärnan i problemet. Varför tar vi till våld när vi vill lösa konflikter överhuvudtaget? I krig, i hemmet, eller på gatan - det spelar ingen roll. Alla har vi någon gång använt våld som en lösning på ett problem. Varför, varför och åter varför? Att få ett stopp på det som ligger till grund till våldet borde vara en diskussion som borde föras istället. Men visst kan man inte ungå att bli fascinerad över att ungdomar kan bli så pass engerade i en fråga som berör mänskliga rättigheter. Storartat.

Min tisdag har präglats av möten. Och lite till förståss.

Först började dagen med en skön mattelektion för att sedan följas av en inte lika skön tre timmars lång håltimme. Jag klagade dock inte så mycket, utan jag satt och pluggade i princip hela den lediga tiden (har prov imorgon och i övermorgon). Sedan var det dags för klasstid och då vår mycket trogna läsare återfunnit storformen fick man lägga ifrån sig några glada tillrop innan lektion nådde sitt slut. Efter klasstiden bar det av till gympasalen för att utföra den fina sporten innebandy. Jag fick dock inte visa upp mina kunskaper med klubba utan valde frivilligt att ställa upp som stående målvakt  (dvs att jag stod i mål i alla matcher, inte att jag stod upp i målet). Svettigt, men också väldigt kul.

Sedan har min dag präglats av möten, möten och åter möten. Först var det kontaktelevmöte som höll på i ungefär tjugo minuter. Där avslöjande vi kontaktelever våra hemligheter om ettorna i skolan som jag inte kan avslöja då det är strängt förbjudet. Sedan var det dags för konfirmationsmöte. Det vill säga mötet innan årets konfirmanders första träff (som är nästa tisdag). Vi höll på i nästan tre timmar med det mötet, men det var mycket givande och desssutom kul. Jag ska dock inte avslöja något då kanske någon av mina kommande konfrimander lyckats snappa upp denna bloggsida, vad vet jag? Det kommer dock att bli skitkul med ett drös till konfirmander =)!

Det är extremt mycket i skolan nu och jag ber ännu en gång om ursäkt för att jag håller min blogg så pass ouppdaterad som jag gör. Jag hade ju som målsättning att åtminstone skriva ett blogginlägg per dag, men jag har skamligt nog inte lyckats hålla det. Det borde vara lätt för mig, trodde jag när jag skrev det. Jag hade fel.

Jag tycker att det är så mycket i skolan nu att jag inte orkar vara social med alla andra kamrater på msn och annat stök. Det är nästan så att man inte orkar vara social i skolan heller. Jag vet inte vad som händer riktigt, men jag hoppas att det ändras. Det går ju helt klart åt fel håll, jag som en gång var den där glada pricken som såg det mesta positivt. Nu vet jag inte riktigt vad som har hänt.

Dessutom verkar jag ha förlorat lite av min glöd att skriva vilket verkligen är skrämmande. Jag är tydligen i fel förändringsfas i livet. Ta mig tillbaka, mamma! Haha, nedå, men humöret e väl inte det bästa just nu. Hoppas att det lättar efter alla proven som kommer de närmaste veckorna.

Som en spark i magen sprakar basisten igång konserten med toner till titelspåret från bandets fjärde fulldängare As Daylight Dies. Jag tappar luften totalt och står med tom blick i några ögonblick innan jag förstår att det är på riktigt. Det är Killswitch Engage som står på scenen två meter ifrån mig och framför en av deras många tunga låtar. Att growla som Howard går inte att begära och publiken riktar istället in sig på att headbanga sönder varenda liten hjärncell i huvudet. När låten kommer till refrängen fylls dock hela Tyrol av skönsång. Det är allsång på hög nivå, det är en publik på än högre nivå och det är musik på absolut högsta nivå.

Sedan Killswitch Engages förra Sverigebesök på lilla Debaser Medis i februari (som för övrigt sålde slut på nolltid) valde de att återkomma och lira på något större Tyrol några månader senare. Att intresset inte var lika stort denna gång är förståeligt. Ingen ny platta i bagaget utan endast en ny singel i och med Dio-covern från 1983 utlovar inga stordåd. Men att underskatta Killswitch Engage är farligt skrämmande.

De fem ytterst musikaliskt begåvade männen i bandet som spelat tillsammans sedan The End of Heartache plattan bjuder alltid på en brakshow. Gillar man inte Howards growl så gillar man förmodligen gitarrerna. Gillar man inte Adams humor så gillar man förmodligen hans sätt att röra sig på scenen. Gillar man inte intensiteten i konserten så gillar man förmodligen de lugnare partierna i låtarna. Killswitch Engage har alltså snudd på allt, och är därav lätta att älska men svåra att hata.

Att inte älska dem denna kväll måste nog ändå vara omöjligt. Alla i publiken är lyriska och så är även bandet. Adam påstår att vi är deras bästa publik på många jävla år och jag kan nästan lova dig att många i publiken även ansåg att det här var deras bästa jävla konsert.

                        Here we are, suckers!

Eftersom jag har hört klagomål från några håll, av namn som jag inte vill nämna =), så känner jag mig närmast tvungen att skriva en sammanfattning av Frankrikeresan nu. Jag kommer säkert att glömma en hel del saker som jag skulle vilja skriva om och jag kommer säkert att utelämna vissa saker som jag inte vill skriva om (men som kanske andra vill att jag ska skriva). Därför lär denna text bli ganska vinklad. Detta är alltså min sammanfattning av Frankrikeresan, och ingen annans. Jag ber dessutom om ursäkt för att den kommer så sent, vi kom ju hem för en vecka sedan, men det har varit mycket nu, jag har helt enkelt inte hunnit med.

Vi var elva förväntansfulla elever med en virrig lärare som skulle till Paris under fem dagar. Det egentliga målet var att vi skulle vara där en vecka men då det blev problem med att hitta billiga flyg fick restiden tillslut hamna på fem dagar.  Det var lite tråkigt då vi inte fick vara där under helgen och uppleva Paris nattliv.

Flyget gick snabbare än vad jag trodde då det kändes som att man satte satte sig för att sedan kliva ur planet på direkten. Restiden låg på ca två timmar om jag inte minns fel. Första intrycket av Paris blev dock inte så lyckat, eftersom vi åkte med Ryan Air så fick vi inte landa på Paris huvudflygplats, Charles De Gaulle, utan vi landade på en liten flygplats i en ännu mindre "ort" (eller vafan det nu var). Väl där fick vi betala dyra pengar, dvs 26 euro, för resa både från och till flygplatsen. Restiden från flygplatsen till Paris kändes desto längre. Den tog väl nästan två timmar den med, men jag hatar ju bussar. 


           Det regnade i princip varje dag i Paris =/

När vi äntligen kom fram till den civiliserade staden Paris hade klockan slagit halv fem. Där stod en handfull av de familjer som skulle bo hos. Min värdfamilj hade bland flera inte kommit än. Stackars Martha fick vänta längst på sin, hennes värdfamilj kom närmare en timme försenad. När väl min familj kom blev det självklart pinigt. Skulle jag klara mig på det franska språket eller inte? Vår lärare hade sagt att de skulle vara bra på engelska så jag valde att ta till engelskan. Och yes, turligt nog funkade det =).

Det blev dock ingen vila på direkten, utan tvärtom. Jag och några till av svenskarna skulle iväg med våra fransmän till Eifeltornet. Vi hade trott att dessa fransmän var experter på att hitta i sin egen stad Paris men när de hade svårt att hitta tunnelbanan redan första dagen förstod man att man hade gissat fel. Vi kom tillslut fram till Eifeltornet för att på direkt få reda på att det nog inte var en bra idé att åka dit ändå. Det var ju så mycket folk. Så fransmännen bestämde istället att vi skulle strosa runt i staden. Så blev även fallet och vi gick runt och gjorde mest ingenting, däremot fick vi reda på en del om personerna då det pratades hyfsat flitigt. Även om de svenska och de franska tjejerna mest höll sig för sig själva (jag och min fransman Ruben var dock ensamma killar).


                                   Lost in Paris

När jag kom hem på kvällen var det några minuters paus innan det bar iväg för nästa sak. Nu ville familjen bjuda ut mig på restaurang och självklart tackade jag ja. De frågade mig vilken sorts mat jag gillade och jag sade att jag åt det dem åt och vi hamnade tillslut på en restaurang som hette Hawaii och som låg i Paris svar på Chinatown. Där fick jag äta nudlar för typ fjärde gången i mitt liv (jag har aldrig gillat nudlar) men just denna dag smakade det dock riktigt gott. Ruben påstod att det förmodligen var den bästa restaurangen i Chinatown och jag kunde ju inte direkt säga emot. Däremot lade jag märke till de låga priserna, en rätt kostade 5-6 euro vilket måste betraktas som lågt då det var middag vi åt.

När vi sedan skulle beställa sade jag att jag kunde ta en cola (det var ju trots allt söndag) men när alla andra i familjen tog vatten kände jag mig bra dum. Under måltiden försökte jag och familjen konversera med varandra vilket gick sisådär. De kunde knappt engelska och jag kan knappt franska vilket inte är en lyckad kombination. Men med frengelska (franska och engelska) gick det helt okej och vi  förstod varandra till viss del. Det verkade åtminstone som om jag hade hamnat i trygga händer. Jag stormtrivdes redan.


                 Jookmook (himself) in action

Måndag var den första dagen i skolan. Vi hade förskonats med sovmorgon till nio vilket var skönt. Den första skoldagen började med ett möte med någon från skolan som verkade som deras rektor, men jag förstod aldrig vad hon var för något. Hon förklarade deras skolsystem i korta drag och gav oss sedan en rundtur på skolan. När klockan slog tio var det dags för den första lektionen. Min klass skulle visa sig vara av kända kalibrer. Jag hade sonen till Frankrikes tredje rikaste man i min klass, samt en släkting till Nicolas Sarkozy. Men så skulle ju skolan vara en av Paris mest kända skolor också.  Min första lektion var Franska (dvs Svenska i svenska skolan jag vet att det kan vara förvirrande) och de höll på med någon sorts textanalys.

Det var en bra lektion att börja med då man på direkten förstod att fransmännen inte får tänka eller analysera själva. Om någon sade något som läraren kanske inte hade tänkt på så var det fel. Det fanns en mall för hur man skulle analysera en text. Om man tolkade det på något annat sätt var det fel. Dessutom visades det en mycket större respekt mot lärarna i Frankrike då det alltid var tyst i klassrummet och det läraren sade antecknade alla flitigt. Det läskiga var att om jag kollade på tre olika personer som antecknade så antecknande de alla på precis samma sätt. Det var exakt samma uppdelning i anteckningarna - utan några som helst undantag. Det kändes lite som om de höll på med kloning i Frankrike, att de vill ha levande kopior som tänker och gör på samma sätt - det rätta sättet.

                                             In action

Det var blandad kvalitet på lärarna även i Frankrike. Jag tyckte inte alls att lärarna höll någon högre kompetens än i Sverige. Gemensamt för lärarna var dock att de var duktiga på att dumförklara eleverna så om de sade något fel så var i princip hela deras dag förstörd. Och dessutom är de som många andra kulturer i de Sydeuropa människor som talar med hela kroppen. Ett sätt att tala på som jag tycker engagerar desto mer. Det fanns dock lärare som ville förändra det här systemet och lektioner där respekt mot lärarna inte visades, men överlag var det så här skoldagarna gick till. Dag ut och dag in - från klockan åtta på morgonen till klockan sju på kvällen.

För deras skoldagar är klart mycket längre än i Sverige, det är snudd på perverst. Dessutom ska det tilläggas att de får läxor hela tiden. När de kommer hem sent på kvällen måste de även sitta och plugga hela tiden. Jag tror inte att fransmännen ens kan stava till fritid. Trots att landets tre ledord lyder; liberté, égalité och fraternité (frihet, jämlikhet och broderskap). Det var deprimerande att se hur slutkörda fransmännen var. Den franska skolan tar kol på dem, inte utvecklar dem.

                                                  In action

När klockan slog tolv var det lunchdags. Frankrike har rykte om sig för sin fina skolmat. Att de har trerätters inbjuder helt klart och mina förväntningar var stora. Priset på maten var tydligen skyhögt och ingen av de äldre eleverna åt i matsalen på grund av att det var för dyrt (7 euro per måltid). Under vår vistelse bjöds vi dock på maten. Men det var inte alls mycket att hurra över. Till förrätt kunde man välja bland flera olika sallader som var väldigt ofräscha, någon frukt eller möjligtvis en paté. Till huvudrätt serverades det sämre lagad mat än vi har i våran skola, det var den enklaste korv med den enklaste form av makaroner. Efterrätterna var väl kanske det som var bäst, men de höll ändå knappt godkänd kvalitet. Jag hade absolut förväntat mig mer av skolmåltiderna. Nu var det så att jag inte ens kunde äta mig mätt på deras skolmat. Och detta skulle kosta 7 euro? Herregud, stackars barn.

Efter lunchen åkte alla svenskarna, plus vår virriga lärare förstås, ut för att vidga våra vyer av Paris sevärdheter. Den första dagen åkte vi till Notre Dame vilket är en mycket vacker och stor kyrka. Jag som är kyrklig av mig uppskattade verkligen att be in i en av världens mest kända kyrkor medan övriga elever mest fantiserade över hur Ringaren i Notre Dame hade levt.

För en kostnad av 3 euro fick vi gå upp i tornen vilket verkligen var en höjdare. Efter slingrigare och mindre trappor än du kan inbilla dig kom vi upp till toppen. Vi hade hamnat många meter över marken och hade en fantastisk utsikt, trots att det småregnade mest hela tiden. Jag fick många fina bilder därifrån och kan bara inbilla mig hur vacker utsikten är en alldeles klarblå dag. Sedan gick vi upp till klocktornet och fick se kyrkans maffiga gamla klocka. Jag antar att den inte används längre då turisterna som klättrar upp i tornen förmodligen skulle bli döva av en kyrkklockas otroliga ljudstyrka.

Efter Notre Dame fanns det tid över för shopping och de flesta gick till en stor galleria som låg i närheten av kyrkan. Efter att ha strosat runt i butikerna i ungefär en timme hade några lyckliga satar hittat några byten medan flera andra bittert stod bredvid tomhänta. Men de kunde vara lugna, fler shoppingtillfällen skulle komma.

När jag kom hem till min familj på kvällen var det som tur var inte ett nytt restaurangbesök som väntade. Utan nu bjöds det på en traditionell fransk rätt vilket var potatisgratäng och köttfärs i ung på något sätt. Allt låg i en och samma skål och det smakade verkligen gudomligt. Något sådant skulle jag absolut kunna tänka mig äta igen.

På tisdagen besökte vi ett kapell som hade typiska kyrkfönster i färgglada färger. Varför just detta kapell utmärkte sig var dock för att den hade så otroligt många sådana fönster. Det var otroligt vackert men de flesta tyckte att det var en onödig sak att slösa pengar och jag kan delvis hålla med dem. Att betala 3 euro för att gå in i ett litet kapell kanske inte är något som tonåringar gör varje dag.

                            Många vackert utformade kyrkfönster


Vid kapellet låg den franska domstolen (fråga mig inte vilken nivå det var) och vår lärare tyckte att det skulle vara en bra idé att lyssna på en rättegång. Det var intressant och domarna hade verkligen roliga kläder men vi lyssnade på tok för kort tid. Vi hann bara lyssna tio minuter innan det var dags att lunka på till nästa sevärdhet.


                       Frankrikes domardräckter ser väldigt roliga ut =D

Nästa sevärdhet var Musee D'Orsay. Det var en jättelik byggnad som byggdes till den franska världsutställningen. Museet var byggt som en järnvägsstation vilket gjorde hela museumvisiten desto mer intressant. Det var mycket klassisk konst och skulpturer. Men alla var trötta och satt och drack kaffe eller sov på någon skön bänk i museet.

På onsdagen åkte vi guidad tur på floden som flyter genom Paris, Seine. Båtturen kostade 7 euro vilket många tyckte var dyrt men jag tyckte var överkomligt. Det är trots allt en sak som man borde göra om man är i Paris. Även om den guidade turen kanske inte var den bäst utformade och även fast vädret rent ut sagt var för djävligt (jättekallt och småregn) så var turen väldigt givande. Det var mycket information på en gång, men även mycket intressant information.

Efter den guidade turen skulle vi försöka hinna med en kort visit på Frankrikes moderna museum. Det var en jättelik byggnad som hade en moder utformning. Alla var dock idag igen helst slut och därför hann vi inte se mycket moderna konstverk. De vi hann se tyckte jag dock var intressant.

De flesta svenskarna var dessutom shoppingsugna och många hade gjort upp med sina fransmän att ta sig hem på egen hand för att ha tid med shopping. Jag var en utav dem som hade bestämt att jag skulle ta mig hem på egen hand då jag hade börjat bli kaxig över att jag hittade så bra i Paris (nästan bättre än Ruben). En av tjejerna i gruppen, Astrid, hade berättat om en underbar gågata med massor med bra affärer för oss dagen innan och hon sade att hon kunde visa oss dit.

Men efter att ha gått i spöregn i en halvtimme kom vi fram till att hon inte kunde hitta gågatan. Tjejernas smink och allas frisyr var i princip förstörda och som råge på det hela var vi väldigt frusna. Alla var väl inte direkt bästa vän med Astrid nu kanske? Hur som helst lyckades vi hitta några ljuspunkter. Det dyraste plagget som jag såg i Paris såg vi denna regniga kväll (en skinnjacka som kostade 20 000 kronor). Jag är förvånad över att jag inte såg något dyrare, men jag är då inte den som håller till på NK's herrmodeavdelning. Dessutom blev resten av gruppen glada då de hittade en butik där de kunde köpa vin - själv köpte jag chips. Lagarna när man får köpa vin och cigaretter är nämligen inte alls lika hårda i Frankrike som i Sverige. Praktiskt taget alla i den franska skolan rökte - eller i alla fall majoriteten.

                       Den tar vi, sade rullkridskopolisen

Den sista riktiga dagen var torsdagen. Med riktiga dagen menar jag skola, lunch, sevärdheter, middag och fest. Vänta, fest hör inte till vanligheterna, det var dagens höjdpunkt. Eller det var åtminstone meningen att festen skulle vara det.

På torsdagseftermiddagen var vi på Louvren. Det var verkligen jättekul att besöka museet som man har hört talas så mycket om. Louvren är kolossalt stort, som flera av eleverna påpekade så skulle det säkert ta en vecka att gå igenom hela museet. Nu hade vi dock bara två och en halvtimme på oss så vi fick göra en "Louvren light". Att köpa lyssnarset är ett måste när man är på Louvren, att orka läsa allt som står gör ingen och dessutom får du mer information om verket om du köper ett lyssnarset. De som inte köpte setet måste ha haft tråkigt. Så jag uppmanar alla som går där att köpa ett lyssnarset, även om det kostar 5 euro.

Vad såg vi på Louvren då? Ja, vi såg bara en väldigt liten del. Vi såg lite på den egyptiska utställningen som hade mycket gamla skulpturer (faraos och sånt), vi såg lite på franska konstnärer vilket var en jättevacker utställning med många vackra tavlor och självklart såg vi på de kända verken som Mona Lisa och Venus. Dessa verk är dock väldigt överskattade och jag tycker att det fanns mycket mer intressanta verk än dessa två på Louvren. Men de är ändå "Must-sees" och inget du kan missa om du går till Louvren, då har du knappast varit där.

                                          In action

Hur var festen då? Det var egentligen ingen fest utan mer en bjudning där alla svenskar och deras fransmän umgicks över en bit mat och hade allmänt trevlig. Det kände lite som att distansen mellan oss svenskar och fransmän släppte i och med den bjudningen. Det var dock synd att min fransman och några till ville lämna tillställningen först. Jag skulle gärna ha stannat någon timme till. Senare mot småtimmarna stack självklart några av svenskarna ut för att roa sig på "riktigt". Det vill säga på riktiga klubbar med riktiga drinkar. Det är nog inget jag ändå skulle ha velat vara med på och jag kunde lika gärna ha sovit hemma hos Ruben.

Nu har ni en lång sammanfattning av Frankrikeresan. Jag har vissa luckor i texten, jag vet. Men texten blev ju väldigt lång ändå. Jag tror kanske att jag delar upp den i delar då jag lägger upp den. Men jag börjar att lägga upp den som den är först.

På biljetten stod det att det skulle vara insläpp klockan åtta. Tur för mig att jag tänkte köa ett par timmar innan insläpp för att få hyfsade platser. För när jag kom dit vid klockan halv sex höll jag på att få en chock. De höll på att släppa in två och en halvtimme innan insläpp! Men jag klagade inte, jag var ju där i perfekt tid för att komma in och få en bra plats i publiken.

När vi väl var inne tog det som vanligt ungefär en timme innan allting drog igång. En sak ska dock inte glömmas, det första förbandet startade en och en halvtimme innan det egentligen stod att det var insläpp. Svagt, enligt mig. Det hela kan i och för sig försvaras med att folk inte har någon vidare lust med att se tre stycken förband. Men det negativa var att man inte hade en chans att få en bra plats om man ramlade in sådär vid åttasnåret.

Tre förband brukar vara en sömnig tillvaro. Men med relativt korta scenframträdanden och mycket varierande musik flöt faktiskt tiden på riktigt snabbt. Att blanda musiken mellan indiepop, lite glad-rock och tyngre hardcore är väldigt skickligt. Det är ett koncept som fungerar om man nu vill ha tre förband. Men det sätter dock sina spår att vänta tre timmar på det band man i huvudsak betalat pengar för. Vissa hade väntat ännu längre, det var ju walesarnas första visit i Sverige.

Om publiken verkade sömning när förbanden gjorde sitt så blev det rena motsatsen när Funeral for a Friend klev upp på scen. Det hoppades och skreks otroligt när de väl inledde med den stora hiten från det senaste ablumsläppet "Tales dont tell themselves", Into oblivion. De fortsatte sedan inledningen på konserten starkt med många säkra kort från plattorna Hours och "Casually dressed and deep in cover".

Men i mitten någonstans tappades fokusen totalt. De valde att försöka sälja deras senaste albumsläpp istället för att fortsätta med de säkra korten. Det är ju trots alls deras första Sverigebesök, då borde de vara villiga att dela med sig av alla deras godbitar. Funeral for a Friend har ju hunnit med att släppa fyra stycken plattor, och då majoriteten av låtarna i princip kommer från det senaste albumsläppet blir man som publik förbannad. Vad hände till exempel med History, Bullet Theory och Art of American Football? Dessutom ska det tilläggas att det senaste albumet inte håller samma klass som de andra.

Den där lilla extra glöden som är så viktig saknas den med. Man kan skymta gnistan i Matts ögon mot slutet, men det kanske är för att han snart får åka hem? För efter fjuttiga femtio minuters spelning så blir det inte ens några extranummer. Svagt, Funeral for a Friend.


Bilderna i recensionerna tas alltid av mig, och inte utav någon proffsfotograf