jookmook

Som en spark i magen sprakar basisten igång konserten med toner till titelspåret från bandets fjärde fulldängare As Daylight Dies. Jag tappar luften totalt och står med tom blick i några ögonblick innan jag förstår att det är på riktigt. Det är Killswitch Engage som står på scenen två meter ifrån mig och framför en av deras många tunga låtar. Att growla som Howard går inte att begära och publiken riktar istället in sig på att headbanga sönder varenda liten hjärncell i huvudet. När låten kommer till refrängen fylls dock hela Tyrol av skönsång. Det är allsång på hög nivå, det är en publik på än högre nivå och det är musik på absolut högsta nivå.

Sedan Killswitch Engages förra Sverigebesök på lilla Debaser Medis i februari (som för övrigt sålde slut på nolltid) valde de att återkomma och lira på något större Tyrol några månader senare. Att intresset inte var lika stort denna gång är förståeligt. Ingen ny platta i bagaget utan endast en ny singel i och med Dio-covern från 1983 utlovar inga stordåd. Men att underskatta Killswitch Engage är farligt skrämmande.

De fem ytterst musikaliskt begåvade männen i bandet som spelat tillsammans sedan The End of Heartache plattan bjuder alltid på en brakshow. Gillar man inte Howards growl så gillar man förmodligen gitarrerna. Gillar man inte Adams humor så gillar man förmodligen hans sätt att röra sig på scenen. Gillar man inte intensiteten i konserten så gillar man förmodligen de lugnare partierna i låtarna. Killswitch Engage har alltså snudd på allt, och är därav lätta att älska men svåra att hata.

Att inte älska dem denna kväll måste nog ändå vara omöjligt. Alla i publiken är lyriska och så är även bandet. Adam påstår att vi är deras bästa publik på många jävla år och jag kan nästan lova dig att många i publiken även ansåg att det här var deras bästa jävla konsert.