jookmook

Just nu sitter jag och oroar mig som smått över om min fransman har kommit hem eller ej. Det råder nämligen strejk i Frankrike. Frankrike är strejkernas land och där råder det strejk i princip varannan vecka. En av mina klasskamrater ska till Frankrike på söndag och han sade til fransmännen att han hoppades att han skulle få slippa några busstrejker. Fransmännen svarade genom att de i princip lovade honom att han skulle få slippa det, det var ju nämligen strejk förra veckan. Sedan ska det tilläggas att det också var strejk i Frankrike när jag var där för tre veckor sedan. Så varför är jag ens förvånad över att Air France nu också har lust att strejka lite?

Planet skulle gå klocka sju och jag har inte hört något från honom (trots att jag skickade ett sms där jag önskade trevlig resa), så jag antar att planet faktiskt höll sin tidtabell. Det är mer ett undantag än en regel på dagens flygplatser.

Hur var avskedet av fransmannen som bott i mitt hus under en veckas tid då? Jag skulle beskriva det varken som sorgligt eller glatt, nästan känslokallt. Nej, kanske inte, men det kändes inget speciellt alls. Det kändes helt klart mer sorgligt när jag lämnade min franska familj efter att ha bott där i fem dagar. Jag hade ju verkligen börjat gilla dem. Nu vet jag inte om det låg i om han gillade oss eller inte, eller om han inte är något vidare på att visa känslor. För jag har då sällan sett honom visa några direkta känslor. Han är inte på något sätt oartig eller otrevlig, utan han är verkligen jättegullig och väldigt artig. Det är absolut inte det, men avskedet kändes i alla fall konstigt då jag tycker att man borde ha känt några känslor. Kanske är det jag som är känslokall?

Vi kanske inte kom varandra särskilt nära inpå, fransmannen och jag, men vi trivdes i varandras sällskap (åtminstone jag i hans). Vi kunde skämta med varandra på nästan elaka sätt utan att någon av oss tog illa upp och vi i slutändan visste vi nästan hur den andra av oss fungerade. Han var helt enkelt en bra fransman att ha som korrespondent. Rolig, pratsam och viljosam. Däremot kanske vi inte blev som de tajtaste trikåerna till män du kan tänka dig, men det är ju inte meningen med en korrespondent heller. Sånt händer bara i ett fall på tusen - och det här var min första. 999 more to go.