Följa John
Senare på dagen skulle jag träffa ett gäng kompisar från STUH-lägret (ni vet ett av de där många kyrklägrerna) i januari, eller var det kanske februari? Hursomhelst var det ett tag sedan vi sågs. Vi skulle träffas vid Kungsträdgården vid tre för att vara med på någon sak som jag inte förstod när de skrev om det på Facebook. Då jag hade fotbollsmatch tidigare under dagen skulle jag dessutom bli sen och tvingas ringa upp dem för att höra var de höll hus någonstans.
Då jag närmade mig Kungsträdgården och skulle ringa upp dem visade det dock sig att jag hade fel nummer. Jag fick panik, hade jag åkt in till stan helt i onödan? Jag ringde eniro och hörde om de hade personens nummer, men allt jag hittade var ett hemnummer, och det hjälpte ju föga i detta läge. Typiskt att ha numret överskrivet på sina föräldrar när jag behövde det som mest... Till slut checkade jag numret en extra gång, och det visade sig att jag hade skrivit fel, jag hade skrivit +76 istället för +46. +76 leder ju ingen vart, om kanske inte till någonstans i Asien. Det var dock skönt att jag inte hade tagit fel nummer utan bara försökt anropa utomjorden, när jag istället anropade telefonbasen inom Sveriges gränser gick det desto bättre.
När jag träffade gänget hittade jag dem utspridda i ett långt led. De drog mig snabbt in och tvingade mig att gå på spikrakt för att bibehålla det fina ledet. Jag undrade vad det var för militräfasoner, men de bara svarade att vi skulle "Följa John" bakom en viss person. Vi gick längs plattan, vi gick längs tunnelbanan och vi hamnade tillslut på Hemköp för att den som vi följde skulle handla en frukt.
Den som ledde ledet hade tydligen inte märkt att han var förföljd av ett hundratal personer, eller så spelade han helt enkelt bara med i leken. Efter sisådär tjugo minuter när vi gått förbi massor med förvånade miner från förbipasserande personer stannade vi dock. Personen som vi förföljde spelade tydligen med i leken, det var inte skoj längre, lekens syfte hade tydligen fölorats.
Vi begav oss till plattan för att terra nästa offer. Det var desto roligare att följa efter någon som verkligen inte förstod att vi gick bakom henne, det kändes som att det mer var på riktig nu. Efter några minuter upptäckte hon oss dock, men det var verkligen en rolig lek som tydligen har sitt ursprung från USA, som jag fick berättat för mig (alltså inte själva leken "Följa John", utan att göra detta offentligt på stan). Bilder och filmer kommer att läggas upp på youtube, det kommer att se bra sjukt ut.
Att lära från Linköping
Intrycken av Linköping vägrar försvinna. Trots att jag kom hem igår är bilderna fortfarande kvar på näthinnan. Linköping är en värdig stad för det Sveriges bästa hockeylag LHC. Nedan följer fördelar med staden;
* Staden ligger på lagom avstånd från Stockholm. Det är inte för stressigt, men samtidigt inte för mycket landet-känsla över byn heller. Vill man "hem" igen är det bara att ta första bästa tåg eller buss.
* Staden är vackert utformad med dess genuina byggnader.
* Otroligt glatt och trevligt folk. God stämning helt enkelt, i stil med Go' o gla' kekchokla'.
* Mycket snygga brudar. Det märks att det är en studentstad då ungdomar rör sig på gatorna mest hela tiden = större utbud av välsorterade brudar.
* Nära till vattnet. Visserligen bara en å, men ändå.
* Nära till sporten. Lag som LHC och Linköpings fotbollsdamer säger väl allt? Det är en sportstad.
* Stadsdelen Gamla Linköping är pittoresk och jättemysig. Trevligaste butiken är chokladboden som erbjuder superbillig choklad.
* Cloettastaden = Chokladstaden. Vilket även är stadens främsta fördel.
Sedan finns det en del nackdelar med staden också. Dessa nämner jag dock inte, jag vill inte bidra till att fler personer än jag tappar intresset av att studera där.
Gårdagens fniss nr. 2...
Förklaringen var "på grund av andra åtaganden".
Löljigt och fegt att dra sig tillbaka när den svenska publiken sviker. De blir inte direkt mer populära genom att svika den lilla skara fans som de faktiskt har.
Gårdagens hatblick...
... Går till onlinespelet Miss Bimbo.
Målgruppen är flickor i åldern 9-16 år där själva spelet går ut på att skapa den perfekta bimbon. Ju smalare och trendigare bimbon är desto högra rank får man. Genom att köpa p-biller, bantningspiller, genomgå plastikoperationer, skaffa silikonbröst och köpa stringtrosor får man den ultima bimbon. I spelets regler står det bland annat att man inte ska ge sina bimbos särskilt mycket mat, men att man måste ge dem mat ibland så att de inte dör.
Behöver jag ens säga något? Jag blir mörkrädd när jag läser sånt här. Särskilt då redan 200 000 unga tjejer anslutit sig till sajten.
Läs hela artikeln här;
http://www.metro.se/se/article/2008/03/25/14/5145-45/index.xml
Gårdagens fniss...
Skönt att världens i särklass jobbigaste band just nu inte kommer till Sverige som planerat. Hoppas att de inte bokar in ett nytt datum, även om det inte är särskilt troligt.
Påsklovets roligaste sajt...
Få er ett gott skratt av denna blogg. Den är alldels, alldeles underbar. Skönt att det finns fler människor än jag som har vett i skallen.
Även om det är tänkt att vara en satir vill jag intala mig att vartenda ors stämmer. Blondinbella kan ju för det första inte bemästra det svenska språket. Hon skriver fel lite här och där. Usch och blä. Stäng ned eländet.
No Country for Old Men
Man slängs in i ett blodbad där flera män ligger nedskjutna och alldeles blodiga. På platsen finns det även knark och en av huvudpersonen i filmen ger sig av efter den sista överlevande. Han hittar honom död under ett träd med en väska liggandes bredvid honom. Väskan innehåller enorma summor pengar och huvudpersonen bestämmer sig för att ta dem i ovetskap om vad för hemskheter som nu väntar honom.
Parallalet arresteras en figur som är på flykt från polisen. Han förs in till stationen och väl där ringer polismannen som arresterat rymmaren ett samtal till sin chef och berättar att läget är under kontroll. Men så fort samtalet är över hopar den galne mördaren över honom och stryper honom till döds med hjälp av sina hadbojor. Den kallblodiga mördaren ger sig sedan av från polisstationen i en polisbil och tvingar en bil av vägen. Den olycksamma billistens öde är inte böter, utan det som väntar honom är en brutal död. Det finns en okontollerbar psykopat med i leken.
Jag skulle inte kalla det omnämna ovan för filmens handling, men då det är grymt svårt att skriva en handling av denna film får dessa parallela händelser ge er en inblick i historien. Filmen är en evig jakt på pengarna där folk dödas stup i kvarten. Det är en blodig och rå film som är svår att tycka om. Men de råa scenerna bebladnas även med tragikomiska skämt som får filmens stämmning att lättas upp som smått. Dessutom verkar det som att vissa av mördarscenena är menat som skämt.
Filmen är alltså kort och gott sinnesjuk vilket gör den otroligt svår att förstå. Detta gör den även väldigt svår att älska, men filmen är ändå så pass välgjord och konstnärligt att den har sin charm. Det är svårt att hålla sig för skratt åt de mörka skämten och psykopatens framfart. Och visst är filmen riktigt spännande, men samtidigt även horribelt läskigt. Det är helt enkelt en film som är så pass sjuk att den blir bra. Den tål nog att ses om flera gånger då jag knappt tror att jag förstod hälften av dess bottnar när jag såg den för första gången igår. Jag förstod ju inte ens filmens buskap, om det nu inte är så att det landskapet som de bor i inte är till för de äldre. Alla blir mördade innan de blir tillräckligt gamla. Eller så kanske budskapet är att man inte ska leka mot de stora bossarna. Bara av dessa slutsater till filmens buskap kan ni ju själva förstå hur sjuk filmen är. Se den!
Intervju med Danko Jones
Sjävklart har jag en egen priolista, men det är alltid värdefullt att lyssna på vad de andra har att säga. Sedan måste jag bara avslöja hur nervös jag är. Uppdraget känns skitläskigt.
På jakt efter mormor på Påskdagen
Eftersom hon bor en bit bort och inte ska tyngas med att släpa en massa saker brukar vi hämta upp henne vid hennes lägenhet. Denna dag var inget undantag. Vi hade stämt av innan att vi skulle hämta upp henne en bit innan två så att vi kom hem till lagom middagstid (dvs lagom tid för påskmiddag). När pappa kom hem till mormor visade det sig att det inte fanns någon mormor där. Pappa stod länge ute och väntade medan klockan tickade på. Tillslut blev han så pass orolig att han desperat ringde oss och undrade vart hon höll hus. Hade hon kanske åkt hem till oss på egen hand? Nej, varken jag, mamma, eller Johan hade sett henne. Vi testade att ringa hem till henne och till hennes mobil flera gånger, utan något resultat. Vi började nu bli riktigt oroliga.
Då mamma inte kom ihåg koden till mormors hus ringde vi min moster och frågade om koden. Moster meddelade då att mormor var fundersam om det var idag eller imorn hon skulle komma hem till oss på middag. Kanske var det bara så att hon glömt bort oss och nu var ute på ett ärende? Vi hoppades det i alla fall.
Pappa slog koden och sprang uppför trapporna och kollade in i lägenhet genom brevluckan. Inne i lägenheten kunde ha se en påse med blommor. Hon kunde inte ha gett sig av till oss. Pappa skrek mormors namn i luckan upprepade gånger, eftersom han trodde att hon hade ramlat eller något annat illavarslande. Mormor syntes dock inte till någonstans.
Vi bev allt mer oroliga. Hon svarade inte i telefonen och vägrade visa sig någonstans. Pappa körde hem i dystra tankar om att hon måste ha försvunnit. Men när han väl skulle svänga upp till vår väg fick han en sista idé då han plötsligt skymtade buss 117. Kanske satt hon på den bussen i alla fall, trots att klockan snart var halv tre? Och mycket riktigt. Med en stor väska föst kom sedan min mormor utklivande.
Mormor var återfunnen och middagen kunde ta sin fart. Från och med nu har vi dock krävt att ha en nyckel till hennes lägenhet. Min mormor kan också vara bra virrig ibland.
Påsk, javisst
Det har faktiskt varit mycket enklare att fasta godis än vad jag någosin trott, det har till och med varit riktigt enkelt. Självklart ska jag fortsätta med traditionen nästa år då jag har känt mig väldigt nyttig när jag snällt suttit bredvid medan mina kamrater proppat i sig en massa godis. Nästa år ska jag nog däremot försöka göra det lite svårare. Då ska jag nog fasta godis och läsk. Det låter fortfarande kanske som harmlösa saker i era öron, men då jag inte dricker alkohol eller tycker att det känns riktigt rätt att avstå från kött så är godis och läsk det enda som jag missbrukar. Därför blir min fasta på dessa saker, även om man kanske kan kalla det för en "fasta delight". För att komma ifrån problematiken med godiset har jag tänkt att starta min fasta en dag innan fastan egentligen börjar nästa år. Då borde det väl ändå vara acceptabelt att få avsluta en dag innan fastan upphör? Eller egentligen inte, det säger ju emot den kristna traditionen... Men det är väl ändå taken som räknas, eller?
LHC till semi!
Så var det klart. LHC är klara för semifinal i SM-slutspelet i hockey efter att ha besegrat Djurgården med 4-1 i matcher. Frågetecket inför kvartsfinalserien var enligt experterna målvakten Stanja i Linköping. Stanja har ofta blivit kritiserad, men jag har alltid hållit honom som en ytterst kvalificerad målvakt. I denna serie bevisade han även att han är en mycket duktig målbakt då han spelade ytterst stabilt i alla matcher. Nu kan man iofs inte säga att Djurgården sköt överdrivet mycket skott, men man kan fortfarande se skillanden på en lugnt agerande målvakt och en som spelar med stor nervositet. Stanja verkar ha förberett sig väl inför slutspelet.
Nu återstår bara ett frågetecken för mig. Det är utvisningarna. LHC tar på tok för många utvisningar för att jag ska vara nöjd. Annars är det mycket skott, mycket kamp och mycket vilja. Allting förutom alla onödiga utvisningar ser förstklassigt ut. Om även denna parantes korrigeras tror jag att det kan bära riktigt långt. Därmed kommer det sista frågetecknet upp. Vinner LHC SM-finalen i år (efter att ha snubblat på mållinjen förra året)?. Ja, om de börjar spela smart och håller nere utvisningsstatistiken.
Min farsa kan också vara dum ibland...
- Det är lugnt, svarade mamma, vi ska nog ändå ingenstans.
- Men jag trodde att vi skulle till landet...
Då kommer dagens ytterst genomtänkta kommentar;
- Har du lov nästa vecka?
- Eeeeh, ja. Visste du inte det? Hur dum får man va egentligen?
- Men Johan har ju inte lov... (det är inte konstigt då han pluggar på högskolan).
- Eeeh, nej. Du är bra korkad du pappa.
- Men pappa... (mamma skäms).
- Vadå? Det är klart att jag vet att grabben har lov...
- Yeah sure... svarar jag och mamma i kör.
Vem var det som hade höga tankar om far min ;)?
Varför hata när man kan spela?
Östra Real's musikalföreställning Moulin Rouge (förvänligad recension)
Esteternas tredje årskull på Östra Real var värdar för musikaltolkningen av filmen Moulin Rouge som slagit igenom stort på bioduken. Omskriven och översatt till svenska tar musikalen sin form i och med inledningsscenen där författaren Christian, spelad av Chistoffer Hultin, sitter och är allmänt beklaglig över sitt fattiga liv. När allt ser som mörkast ut instormar plötsligen ett gäng försupna varelser som försöker rycka upp den nedstämda stämningen genom att ta med Christian till en bordell. Väl där finns den bedårande vackra Satine, spelad av Emma Nordgren, och den pengagalne bordellägaren (Niklas Eisen). Christian blir blixtförälskad i Satine, speciellt efter ett intimt möte vilkets egentliga syfte var poesiuppläsning, och Satine tycks hysa samma känslor för Chistian. Det finns bara ett problem, Satine måste få hertigen (Marcus Ljunggren) att fatta tycke för henne för att kunna lyckas nå berömmelse och därav också kunna lämna det smutsiga livet som prostituerad.
Man observerar tydligt att det lagts ner en hel del pengar på musikalen, då kostymerna, micksystemet, uppbyggnaden av scenen och ljuset ser proffsigt ut. Att omskrivningen av pjäsen också skett nästintill smärtfritt är befriande att se. Då pjäsen ska locka betalande utomstående publik är det förvisso föga förvånande, men det är kul som gratisbesökare att se att treorna verkligen ansträngt sig för att bjuda på en lyckad föreställning. Historien om dramat på Moulin Rouge berättas slagkraftigt och tydligt med bra skådespeleri från många håll, även om det är huvudrollsinnehavarna som syns mest. Dessvärre är sångkvalitén ojämn. Det blandas och ges från huvudrollsinnehavarna samtidigt som det är svårt att höra texterna ibland, då sången allt för ofta överröstas av det uppbackande bandet. Då är det positivt att bandet är så pass skickliga som dem är; de övertygar stort med sin musikaliska utfyllnad.
Under några låtar tänder det till rejält, som under pampiga "The show must go on" där alla deltagare är med och körar. Det blir så pass maffigt att jag är nära till tårar. Även under "Roxanne" är det otroligt stämningsfullt, trots långt ifrån fläckfri sång, men det är sådant drag att det är svårt att inte fatta tycke. I de avslutande scenerna når skådespelarna sin klimax och det bjuds på både förträffligt skådespeleri och klatschig sång.
Det här initiativet med en musikal, eller en stor dramasatsning (vilket för tankarna tillbaka till utmärkta Döda poeters sällskap), är verkligen något som borde instiftas som en tradition på skolan. Föreställningen behöver inte uppnå perfektion, så länge den blir av och framförs av ambitionsbenägna elever kan inte resultatet bli något annat än lyckat. Det är ett stort lyft i katedersundervisningens vardag.
"Musik" i skolan
Sedan början av förra säsongen har det minst sagt varit turbulent i laget. Vi har haft kraftigt manfall samtidigt som tränarna kommit och gått som de velat. Denna säsong började det också struligt. Visserligen hade vi lyckats få ihop ett antal nya spelare, men när vi tillslut också fick en ny tränare visade det sig att han var alkoholist. Allt arbete som vi hade kämpat för kändes meningslöst. Men för cirka en vecka sedan fick vi ännu en ny tränare, den hungriga typen som säkert kan få spelarna att kämpa lite extra.
I gårdagens match bevisades det iaf att vi har ett mycket starkt lag. Spångas 91:or är inte på något sätt dåliga - tvärtom - men när vi ledde med 6-0 efter den första halvleken kan ni bara tänka er hur pass överlägsna vi var. I början av den andra halvleken lallade vi dock runt en del och tappade en straff och ett friläge vilket resulterade i reducering till både 1-6 och 2-6. Sedan började ångtåget att ta fart. åter igen. Mål efter mål slogs in och slutresultatet blev hela 10-2. Där kan man tala om utklassning. Det nya laget som vi nu fått ihop kan bära riktigt långt. Vi blir mycket svårslagna i serien.
Gårdagens höjdpunkt var skolans musikal Moulin Rouge. Jag har själv inte sett filmen, men flera av mina klasskamrater har delat med sig om sina glada tankar om filmen. Esteterna i skolan stod för showen och övertygande inte allt för mycket på mig. Det började till och med riktigt svagt med dåligt skådespelri och ännu sämre sång. Efter den trevande inledningen började dock eleverna skärpa till sig. Skådespeleriet blev betydligt mer övertygande och sångpartierna började nu även komma upp i duglig klass. Det märks dock tydligt att det inte finns många sångbegåvade personer i esteternas årskull på Östra Real. Det var enbart bordellägaren, Niclas, som övetygade med sin sång. Annars bjöds det på tok för dåliga sångpartier rakt igenom. Däremot är de desto bättre på dramaturgi, men det hjälper föga när det det är tänkt att det ska va en musikal. De som övertygade mest för kvällen var faktiskt det uppbackande bandet. De var till och med riktgit grymma. Jag önskar att jag kunde säga samma ska om musikalen i helhet.
Inlägget skulle egentligen publiceras igår. Vissa olyckliga händelser satte dock stopp för det. Ibland är bloggsidan bra konstig - och elakartad.
Hockeybråk och drogtråk
Igår jag var på den första kvartsfinalen (av sju) i SM-slutspelet i hockey mellan Djurgården och Linköping. Det var en riktigt tajt match som kan ramas in som en typisk förstamatch i slutspelssammanhang. Både lagen gick runt och kände på varandra samtdigt som de försökte inbita respekt hos motståndarna. Det var mycket tacklingar och mycket småtjafs i situationerna. Rent spelmässigt var det kanske inte den mest fartfyllda matchen man sett, men pågrund av alla inblandade nerver blev matchen dock klart sevärt. Dessutom skapade mitt favoritlag Linköping ett tarkt tryck och kunde dessutom slänga in matchens enda mål efter åtta minuters spel efter ett på tok för tamt försvarsspel av Djurgårdsbackarna. Weinhandl kunde snurra runt lite som han själv ville, även om hans skott inte såg helt otagbart ut.
Linköping förde de två första perioderna men hade inte mycket att stå emot med i den avslutande akten där Djurgården verkligen var på hugget. De var nära att göra mål flera gånger om men hade otroliga problem att skjuta inom målramen för kvällen då de bara lyckades mota 15 skott, vilket är klart underkänt i hockey. Sedan missade de tre öppna mål också...
Linköping vann klart rättvist, men får inte dra på sig så många utvisningar som de gjorde under kvällen. Det var inte stora delar av matchen då Linköping spelade med fullt manskap. Jag räknar dock kallt med att detta är åtgärdat till morgondagens otroligt viktiga andra match i kvartsfinalserien. Man såg ju av avslutningsscerna att döma att den första matchen var oerhört betydelsefull då Linköping firade segern som om de vunnit SM-guld samtidigt som Djurgården snabbt klev av isen, fly förbannade över en dåligt genomförd match, utan ens en tanke att tacka sin publik som sjungit för dem under hela matchen.
Idag gjorde vi en drogenkät på skolan agående drogvanor. Som min käre vän Harald påpekade kunde det ha varit en roman, enkäten bestod av ett hundratal frågor som tog lång tid att besvara om man skulle vara ärlig och seriös. Jag tyckte dock att enkäten var givande, även om det bara var en enkät, men jag anser att en enkät kan få en att stanna upp och reflektera över sitt liv under några minuters tid, något som det nästan inte finns tid till i dagens samhälle. Åtminstone när det rör sig om en sådan pass utförlig enkät som denna.
Jämställdhetsdag
Dagen inleddes med en film i aulan. Alla elever skulle se Fröken Sverige, en film som handlar om en tjugoåring tjej som flyttat hemifrån, men ser mer ut att vara i den yngre tonåren. Hon ser inte bara ut att vara så ung, hon beter sig även som hon skulle vara i den åldern. Man får följa hon och hennes kompisgäng i kampen mot en mer rättvis vardag i en värld som överlyses av förtyck och orättvisor. Filmen är även lite av en relationsjakt där man får följa huvudpersonens jakt på en värdig partner i en tillvaro där hon alltid tycks "råka" bli bedragen. Livet allmänt suger för den lilla huvudpersonen, men filmen skapar ändå viss eftertanke och är helt klart sevärd, trots några riktigt vidriga scener.
Därefter var det tänkt att vi skulle ha uppföljande diskussion kring filmen. Men då min grupp hade blivit tillfrågad att spela upp den pjäs som vi tidigare hade skrivit under ett svenskaarbete (det arbetet som jag tidigare definierade som betygsavgörande) hade vi istället fullt upp med att trängas i lärarrummet för ombyte och replikinlärning. När det var dags för vår tur att påverka jämställdhestdebatten ännu mer kändes nervositeten än mer i kroppen då vi nu stod inför tre klasser istället för enbart vår egen klass. Skådespelet blev dock lyckat, trots lite småmissar här och där, och vi avtackades med en drös av applåder vilket kändes otroligt befirande och som också gjorde att den mesta av nervositeten sedermera försvann. Harald, huvudrollsinnehavaren, ansåg att detta var dagens höjdpunkt och det verkade även som Andreas, mer birollsinnehavare, höll med. Jag tyckte också att det var en rolig del av dagem, även om jag förmodligen gillade Fröken Sverige desto mer. Att jag glömde kvar mina byxor som jag hade när jag spelade upp pjäsen någonstans i skolan drar självfallet också ned betyget.
Efter skådespelet skulle vi få lyssna på någon person från MUF som skulle ta död på alla fördomar om att moderater inte ägnar några tankar åt jämställdhet. Personen som stod för talandet måste ha varit en mästare i rabbelkonst då den första kvarten gick ut på att han sköt ord, likt en kulspruta, ur munnen. Man uppfattade knappt någonting vad han sa. Efter den gångna kvarten släppte nervositeten och hans ord blev desto tydligare vilket även uppenbarade att det han hade att säga var intresseväckande. Visserligen kom han inte med några drastiska nya metoder, förutom att jag lärde mig at midsommarkransen är en avbild av en jättepenis. Det får räknas som dagens lärdom.
Sedan var det dags för dagens andra film, Caramel. Denna gång skulle vi dock vila våra ögon på en filmduk. För att hylla filmnens namn hade vi köpt chockladbollar och medföljande dryck att festa på under filmen. Dessa saker höll dock på att beslagtas av våra lärare då de var otroligt rädda för att vi skulle skräpa ned i det fina kulturminnet Zita. Det kändes skumt, då läraren sedan ertappades med en hand i godispåsen. Hursomhelst, filmen handlade om ett tjejgäng och deras jakt på kärlek i Beirut. I filmer förtäljdes hur situationen ligger till i Beirut, en situation som inte var något nytt för mig, och då filmen dessutom inte hade några speciella finesser kändes det som en och en halvtimmmes plåga.
Det var nog det sämsta avslut vi kunde ha på en annars lyckad dag. Dagen kändes dock mer som en paus i skolarbetet än en dag för diskussion om jämställdhetsfrågor. Något som tjejerna förlorar mest på, som vi fick så fint presenterat av en kille i aulan.
Jag bara måste till Download!
Kolla in line-upen själva; http://www.downloadfestival.co.uk/lineup/index.aspx
Exempel 28...
Nu, när allt det svåra är förbi, känner jag mig dock allmänt befriad. Provet gick bra, resultatet av arbetet blev alldeles utmärkt och nu är dessutom mitt rum vackrare än någonsin som jag kan flytta tillbaka när jag som mest känner för det. Det känns skönt att de pissiga ränderna har bytts ut mot en skön grön färg. Mitt liv känns också grönt och skönt just nu. Till och med konfirmandlägret blev hur lyckat som helst. Dessutom har jag ju som bekant fått det där "jobbet" på Musiklandet. Det går bra nu, det går bra nu. Jag känner mig oövervinnerlig.
Det enda som känns lite negativt just nu är att jag missade Andra Chansen i Melodifestivalen igår. Jag hörde att Sibel och Nordman gick vidare. Där kan man prata om skrällar. Ingen av förhandsfavoriterna Carola & Johnsson eller Ola gick vidare. Det som är läskigt är att jag varken hört Sibels eller Nordmans låt. Jag kan förstå att Sibel gick vidare, då jag kan tänka mig att hon framförde en sprallig låt. Att en sån låt går vidare är en självklarhet. Nordmans låt måste jag därför se som en skräll av den större kallibern. Jag trodde aldrig att han skulle ha en chans mot Johnsson & Carola. Men när man går på knockout i första rundan hade väl de andra bidragen inget vapen att attackera med?
Jag har dock fortfarande svårt att smälta att Carola & Johnsson är ute ur melodifestivalen, även fast det gör mig överlycklig. Jag kan bara hoppas att Normans eller Sibels låtar inte är något i stil med deras. Då har vi förhoppningsvis bara ett dåligt bidrag till finalen i och med Christer Sjögren. Det här får mer än gärna vara hans första och sista deltagande i detta sammanhang, det skulle jag drabbas av glädjefnatt.
Här har ni ett exempel på ett "berätta om dagen och känslorna som fanns"-inlägg. Är det något att läsa, eller är det något som bör slängas i papperskorgen? Nu har ni chans att påverka =).
Skribent på musiklandet
Att jag ska skriva för Musiklandet har varit klart i nästan två veckor, men det är först idag som mitt namn syns på hemsidan. Jag har självklart inte hunnit få ut några recensioner än, men det ska jag försöka ändra på i den närmaste framtiden. Därmed kommer också konsertrecensionerna att försvinna från denna sida, såväl som från skoltidningen samt festivalinfo. Jag behöver inte längre slåss om att få uppmärksamhet på någon av dessa sajter längre. Musiklandet kom som en befrielse. Att jag är yngst på bygget är också roligt.
Kom gärna med förslag om vad jag ska fortsätta skriva om här på bloggen. Jag har fortfarande relativt höga (med mina mått) besökarsiffror. Det är dessutom kul att ha en tillflyktsplats där man kan skriva om lite allt möjligt. Däremot kommer det inte att publiceras några musikrecensioner i fortsättningen. Denna epok är härmed slut.
Kolla in sidan!; www.musiklandet.se (jag är medveten om att hemsidan har en något trög läsare)
Stendött
Jag ska försöka, och hoppas, få upp fler blogginlägg den närmaste tiden. Jag ber om ursäkt för att jag uppträtt som en usel bloggare de senaste dagarna. Tack och hej.
Smashing Pumkins (support: Moto Boy), Hovet 2008-03-01
Moto Boy
Smashing Pumpkins
Smashing Pumpkins är tillbaka på allvar. Den 12 augusti i fjol lirade de inför ett slutsålt Cirkus. När de nästan ett halvår senare återbesöker Sverige är det Hovet som ska erövras. Hovet känns mer rätt för Smashing Pumpkins då de är ett band som vill ta plats, Cirkus känns mer avskalat. Hovet är dock inte så rätt som det skulle kunna vara då publiken sviker. Det beror förmodligen på att det råder sportlov i Stockholm då flertalet andra konserter fått lida hårt av samma anledning.
Just att publiken sviker uppfattar Moto Boy på fem röda. Han kliver upp på scen och utbrister i ett enda stort "asså". Sedan skakar han på huvudet men sansar sig därefter och startar sitt framträdande. Man blir trollbunden redan vid första ton. Aldrig skulle man kunna tro att en transvestit skulle kunna sjunga så pass klart. Att kalla honom för transvestit är kanske att dra förhastade slutsatser, men när han själv står och pratar om att alla älskar att kolla på transvestiter och drar en jämförelse till sig själv får han skylla sig själv.
Om Hovet skulle stå för en mer storslagen scen än Cirkus blir man kluven när Moto Boy spelar. Att stå ensam på scen med endast en gitarr som uppbackande instrument känns inte särskilt upphaussat. Trots det övertygar han stort. Han bevisar en gång för alla att rösten verkligen är ett fantastiskt instrument i låtar som Young Love och Blue Motorbike, där hans höga toner får mig att bli tårögd. Det enda besvikelsen är att jag inte kan hans texter och kan hjälpa honom att sjunga med i låtarna. Då skulle jag börja storböla.
När Smashing Pumpkins kliver upp på scen har desto mer folk letat sig in bland sittplatserna. Bandet fortsätter på samma spår som Moto Boy, i och med att inleda med några av deras lugna låtar, men de övertygar inte alls lika stort. Till och med en så pass bra låt som Tonight Tonight gör dem riktigt dålig. Jag får allt mer intrycket av att Billy Corgan och hans musikgenier tappat intensiteten som de tidigare haft.
Det dröjer ända fram till det gått sisådär en tjugo minuter av konserten innan de verkligen börjar komma igång. Då lyfter de fram tyngre låtar, där Superchrist måste räknas som en utav de bättre. Men så fort de återgår till deras lugnare låtar blir det desto tråkigare, samtidigt som man märker hur pass kär Billy är i sin tyngre musik då han verkligen försöker att göra sina låtar tyngre genom att slå runt med sin gitarr, som för övrigt ser minimal ut i hans jättearmar. När man konstaterar detta kan man inte heller undgå att snegla på skillnaden mellan Billy Corgan och den nya basisten Ginger. Lilla Ginger är ungefär hälften till växten av store Billy. Däremot är hon knappast för liten för bandet då hon imponerar stort med sin sång och sitt basspelande. Mer än Ginger imponerar dock Jimmy Chamberlin, som får mig att bli allt mer övertygad om att han måste vara en utav världens bästa trummisar. Det är häftigt att se hans enorma vadmuskler när han, iklädd stödstrumpor, står tillsammans med Billy och framför en låt akustiskt.
Mot slutet får även Joeff Schroeder bevisa att han bemästrar sitt gitarrspel på bästa manér i låtar som Cash Car Star och The Everlasting Gaze. Det är även avslutningsvis som det blir riktigt bra och roligt, förutom när Billy Corgan förstör avslutningen som smått genom att helt omotiverat slänga iväg ett outhärdligt gitarrsolo på nästan tio minuter, där han nästan ser ut att brutalt våldta sin gitarr framför en triggande publik som skriker "smash it". Detta är ett ganska bra exempel på Billys flamsande på scen. Att han tappar texten i bandets kanske största hit 1979 är ett annat.
Utan flamsandet och med fler tyngre låtar, eller mindre lugna för den delen, skulle konserten ha kunnat bli riktigt bra. Bandet består ju av fem väldigt begåvade musiker, där keyboardisten kanske syns minst, som kan det här med musik. Det gäller bara att hålla ihop allt helt och hållet, även fast jag kan förstå att det är svårt när man håller på i över två timmar.
Det här kan vara en utav de sista konsertrecensionerna som läggs upp på bloggen då det mesta tyder på att jag kommit med i en redaktion för en riktig musiksajt. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om på bloggen i fortsättningen, men det visar väl sig. Passar även på att be om ursäkt för få bilder i denna recension, kameran var nästan död redan innan jag kom dit. Dessutom riktar jag ett stort tack till alla som kommenterar mina recensioner. Ni betyder.
