Följa John
Idag hade jag till börja med säsongens andra träningsmatch i fotboll. Som väntat blev det även en enkel seger denna gång. Det ser som sagt riktigt bra ut inför säsongen. Jag blir inte förvånad om vi går igenom serien obesegrade. Däremot väntar oss en riktigt svår uppgift nästa söndag. Då möter vi ett riktigt a-lag som tydligen ska vara väldigt duktiga. Där väntar oss en värdemätare på hur pass bra vi egentligen är. Jag förväntar mig dock en god insats, alla i laget spelar så pass klok fotboll.
Senare på dagen skulle jag träffa ett gäng kompisar från STUH-lägret (ni vet ett av de där många kyrklägrerna) i januari, eller var det kanske februari? Hursomhelst var det ett tag sedan vi sågs. Vi skulle träffas vid Kungsträdgården vid tre för att vara med på någon sak som jag inte förstod när de skrev om det på Facebook. Då jag hade fotbollsmatch tidigare under dagen skulle jag dessutom bli sen och tvingas ringa upp dem för att höra var de höll hus någonstans.
Då jag närmade mig Kungsträdgården och skulle ringa upp dem visade det dock sig att jag hade fel nummer. Jag fick panik, hade jag åkt in till stan helt i onödan? Jag ringde eniro och hörde om de hade personens nummer, men allt jag hittade var ett hemnummer, och det hjälpte ju föga i detta läge. Typiskt att ha numret överskrivet på sina föräldrar när jag behövde det som mest... Till slut checkade jag numret en extra gång, och det visade sig att jag hade skrivit fel, jag hade skrivit +76 istället för +46. +76 leder ju ingen vart, om kanske inte till någonstans i Asien. Det var dock skönt att jag inte hade tagit fel nummer utan bara försökt anropa utomjorden, när jag istället anropade telefonbasen inom Sveriges gränser gick det desto bättre.
När jag träffade gänget hittade jag dem utspridda i ett långt led. De drog mig snabbt in och tvingade mig att gå på spikrakt för att bibehålla det fina ledet. Jag undrade vad det var för militräfasoner, men de bara svarade att vi skulle "Följa John" bakom en viss person. Vi gick längs plattan, vi gick längs tunnelbanan och vi hamnade tillslut på Hemköp för att den som vi följde skulle handla en frukt.
Den som ledde ledet hade tydligen inte märkt att han var förföljd av ett hundratal personer, eller så spelade han helt enkelt bara med i leken. Efter sisådär tjugo minuter när vi gått förbi massor med förvånade miner från förbipasserande personer stannade vi dock. Personen som vi förföljde spelade tydligen med i leken, det var inte skoj längre, lekens syfte hade tydligen fölorats.
Vi begav oss till plattan för att terra nästa offer. Det var desto roligare att följa efter någon som verkligen inte förstod att vi gick bakom henne, det kändes som att det mer var på riktig nu. Efter några minuter upptäckte hon oss dock, men det var verkligen en rolig lek som tydligen har sitt ursprung från USA, som jag fick berättat för mig (alltså inte själva leken "Följa John", utan att göra detta offentligt på stan). Bilder och filmer kommer att läggas upp på youtube, det kommer att se bra sjukt ut.
Senare på dagen skulle jag träffa ett gäng kompisar från STUH-lägret (ni vet ett av de där många kyrklägrerna) i januari, eller var det kanske februari? Hursomhelst var det ett tag sedan vi sågs. Vi skulle träffas vid Kungsträdgården vid tre för att vara med på någon sak som jag inte förstod när de skrev om det på Facebook. Då jag hade fotbollsmatch tidigare under dagen skulle jag dessutom bli sen och tvingas ringa upp dem för att höra var de höll hus någonstans.
Då jag närmade mig Kungsträdgården och skulle ringa upp dem visade det dock sig att jag hade fel nummer. Jag fick panik, hade jag åkt in till stan helt i onödan? Jag ringde eniro och hörde om de hade personens nummer, men allt jag hittade var ett hemnummer, och det hjälpte ju föga i detta läge. Typiskt att ha numret överskrivet på sina föräldrar när jag behövde det som mest... Till slut checkade jag numret en extra gång, och det visade sig att jag hade skrivit fel, jag hade skrivit +76 istället för +46. +76 leder ju ingen vart, om kanske inte till någonstans i Asien. Det var dock skönt att jag inte hade tagit fel nummer utan bara försökt anropa utomjorden, när jag istället anropade telefonbasen inom Sveriges gränser gick det desto bättre.
När jag träffade gänget hittade jag dem utspridda i ett långt led. De drog mig snabbt in och tvingade mig att gå på spikrakt för att bibehålla det fina ledet. Jag undrade vad det var för militräfasoner, men de bara svarade att vi skulle "Följa John" bakom en viss person. Vi gick längs plattan, vi gick längs tunnelbanan och vi hamnade tillslut på Hemköp för att den som vi följde skulle handla en frukt.
Den som ledde ledet hade tydligen inte märkt att han var förföljd av ett hundratal personer, eller så spelade han helt enkelt bara med i leken. Efter sisådär tjugo minuter när vi gått förbi massor med förvånade miner från förbipasserande personer stannade vi dock. Personen som vi förföljde spelade tydligen med i leken, det var inte skoj längre, lekens syfte hade tydligen fölorats.
Vi begav oss till plattan för att terra nästa offer. Det var desto roligare att följa efter någon som verkligen inte förstod att vi gick bakom henne, det kändes som att det mer var på riktig nu. Efter några minuter upptäckte hon oss dock, men det var verkligen en rolig lek som tydligen har sitt ursprung från USA, som jag fick berättat för mig (alltså inte själva leken "Följa John", utan att göra detta offentligt på stan). Bilder och filmer kommer att läggas upp på youtube, det kommer att se bra sjukt ut.
Kommentarer
Trackback
