jookmook

Idag var det tänkt att min familj skulle bjuda över Stockholmsmaffian, det vill säga den del av släken som bor i Stockholm, på påskmiddag. Stockholmsmaffian består enbart av min mormor och min moster och hennes man som har ett litet barn tillsammans, och som därmed också är min lillkusin. Men då den delen av Stockholmsmaffian valt att fira påsk på sitt landställe var mormor den enda person som gick att leja med lite mat som betalning. Självklart skulle hon inte behöva sitta ensam och åldras i påsk.

Eftersom hon bor en bit bort och inte ska tyngas med att släpa en massa saker brukar vi hämta upp henne vid hennes lägenhet. Denna dag var inget undantag. Vi hade stämt av innan att vi skulle hämta upp henne en bit innan två så att vi kom hem till lagom middagstid (dvs lagom tid för påskmiddag). När pappa kom hem till mormor visade det sig att det inte fanns någon mormor där. Pappa stod länge ute och väntade medan klockan tickade på. Tillslut blev han så pass orolig att han desperat ringde oss och undrade vart hon höll hus. Hade hon kanske åkt hem till oss på egen hand? Nej, varken jag, mamma, eller Johan hade sett henne. Vi testade att ringa hem till henne och till hennes mobil flera gånger, utan något resultat. Vi började nu bli riktigt oroliga.

Då mamma inte kom ihåg koden till mormors hus ringde vi min moster och frågade om koden. Moster meddelade då att mormor var fundersam om det var idag eller imorn hon skulle komma hem till oss på middag. Kanske var det bara så att hon glömt bort oss och nu var ute på ett ärende? Vi hoppades det i alla fall.

Pappa slog koden och sprang uppför trapporna och kollade in i lägenhet genom brevluckan. Inne i lägenheten kunde ha se en påse med blommor. Hon kunde inte ha gett sig av till oss. Pappa skrek mormors namn i luckan upprepade gånger, eftersom han trodde att hon hade ramlat eller något annat illavarslande. Mormor syntes dock inte till någonstans.

Vi bev allt mer oroliga. Hon svarade inte i telefonen och vägrade visa sig någonstans. Pappa körde hem i dystra tankar om att hon måste ha försvunnit. Men när han väl skulle svänga upp till vår väg fick han en sista idé då han plötsligt skymtade buss 117. Kanske satt hon på den bussen i alla fall, trots att klockan snart var halv tre? Och mycket riktigt. Med en stor väska föst kom sedan min mormor utklivande.

Mormor var återfunnen och middagen kunde ta sin fart. Från och med nu har vi dock krävt att ha en nyckel till hennes lägenhet.  Min mormor kan också vara bra virrig ibland.