Fenomenet förband
En person lämnade en kommentar i min recension om BFMV. Där stod det att personen inte gillade att jag kritiserade Tyrol för att de lät publiken lida genom att outhärdligt få vänta i nästan tre timmar på att konserten skulle börja. Om tolkaren skulle ha stannat där skulle jag förmodligen enbart låta kommentaren vara. Men tolkaren tillade även att jag torde vara en nybörjare i konsertsammanhang eftersom jag tror på något sådant dumt påhitt som att det är lokalens fel att det blev som det blev. Just den raden sved till ordenligt och fick mig även att vilja förklara min kritik. BFMV var ungefär min femtionde konsert i ordningen och då tycker jag personligen att man inte borde vara en konsertnybörjare. Visserligen är jag inte med i hundra-klubben än, kanske är det bara den som räknas?
Jag är mycket väl medveten om att det förekommer förseningar på konserter, kanske lite för mycket bör tilläggas. Men förseningar är ju även en del av spelningar. Fint folk kommer sent, berättar ju ordspårket. Att bandet i sig kan vara försenat har jag inget emot, men då en konsertlokal missköter sig visar jag ingen tolernas.
Efter insläpp brukar man vanligtvis få vänta en timme på att förbandet ska dra igång. På BFMV var det insläpp redan 17.30. Alltså ska förbandet börja klockan 18.30 för att det ska följa ett "konsertschema". I detta fall var det första förbandet som skulle börja, det var nämligen tänkt att det skulle vara hela tre förband innan BFMV. Bara idén med tre förband är ju för det första helt bisarr. Ingen - och då verkligen ingen - vill höra tre band innan det band som man egentligen kommit dit för att se. Allt fler än ett förband gör bara publiken fly förbannad, ibland räcker det till och med med endast ett förband för att utbryta denna mening. Sedan ska man inte förneka att förband kan vara bra, i vissa fall till och med bättre än huvudakten. Men trots att kanske alla de två (och ytterst ovanliga tre) förbanden är bra blir publiken ändå sur och bitter över att få vänta så pass länge på att få se sitt band. Det känns som att man endast står och trampar vatten utan att komma någon vart. Redan här gör Tyrol ett misstag.
Att sedan två utav förbanden tvingas ställa in är självklart olyckligt. I detta fall måste dock Tyrol antingen gå ut med information om att det kommer att bli senare insläpp på grund av inställda förband eller försöka kalla in nya förband. Dessa nyinkallade förband behöver inte vara något speciellt alls, det kan gärna vara ett lokalt band eller det kan till och med vara så att de enkla ljudteknikerna spelar någon trudilut. En publik vill inte bara stå still och göra ingenting när det betalat pengar för att se livemusik. Att Tyrol är halvdåliga på att informera visades tydligt redan innan, då inte många själar visste om att det skulle vara tre förband. Man kunde faktiskt inte ens hitta någon information om att det skulle vara något förband överhuvudtaget. Men en konsert utan ett förband existerar knappt. Däremot tycker jag att man ska förvarna om det kommer at vara tre förband, det är inte många personer som mäktar med fyra band på fyra timmar. Då det även är musik med inslag av mush-pit är det betydligt svårare att hålla sig fräsch (närvarande) konserten igenom.
Att en konsertlokal nästan pajar en konsert på egen hand är för mig ofattbart och otänkbart. Som jag tidigare skrev i recensionen är Tyrol bland de sämre lokalerna när det gäller att vara en värdig värd för sina musikstjärnor. De har gjort om liknande misstag ett antal gånger. Det kan visserligen förklaras genom att lokalen är ung och fortfarande på uppväxt när inom rockscenen. Men att lokalen bokat många stora namn under det kommande året är oroande. Det är tråkigt när band inte ens får en chans att bevisa vad de kan.
Buller for My Valentine, Tyrol (2008-02-20)
Insläpp 17.30, förbandet går på scen så pass sent som 20.15. Det är skandal av Tyrol att man låter fjortonåringar olidligt få vänta i nästan tre timmar på att festen ens ska ta sin början. Man hinner ju somna lagom till att konserten ka inledas. Det är inte första gången Tyrol gör detta misstag heller, det har varit en olycklig upprepning under flertalet gånger.
När så Still Remains kliver upp på scen är publiken redan klart irriterade. Den mesta av ilskan lyckas dock bandet avreagera genom sina låtar. Det bjuds på tunga riffs blandat med sköna synthslingor som levereras med klarsång och growl. När bandet även uppvisar sympati för sin publik, genom att berätta att vi är enastående som orkat vänta i hela tre timmar på dem och de nästkommande stjärnorna, börjar publiken svänga loss allt mer. Tacka dem för det, efter tre timmars ståkissande känns det befriande att flyga in i musikens värld. Flygs gör det även bokstavligen då mush-pittandet är i full gång. Det är precis ett sådant band som en publik behöver efter en jättemiss av en konsertlokal. Still Remains räddade helt klart Tyrols rykte denna kväll.
Efter ett sådant starkt förband som Still Remains har faktiskt ett så pass meriterat band som Bullet for My Valentine problem att överträffa sina kollegor. De inleder bara halvdant med två spår från den nya plattan, där just titelspåret Scream Aim Fire utmärker sig klart mest med dess sköna skrikpartier från "Jay" kontrat med sång av frontmannen Matthew Tuck. Sedan följer några starkare nummer från The Poison albumet, som måste räknas till det gamla, och nu även förgångna, Bullet for My Valentine. För visst är det uppenbart att bandet försöker tråckla sig ur sin skrikmusik som inte är alltför högt värderat inom musikkretsar. Matthew låter nu lite som sin namne Matthew i Trivium när han sjunger, faktiskt är det så att de båda två genomgått nästan likartade förändringar i sina två band. Bullet for My Valentine låter i övrigt rent musikaliskt nästan identiskt med tidigare, men genom att ta bort stora delar av skrikpartierna ändras själva utsidan av bandet. Utsidan känns nu polerad och trist och inte alls lika fräck och frän som tidigare.
Låtarna från det The Poison albumet står sig även bättre live än låtarna från Scream Aim Fire albumet. Visst finns det ljuspunkter i och med de mer stillsamma låtarna, som Say Goodnight och Hearts Bust into Fire, där Matthew även bevisar att han har en duglig sångröst. Annars har han problem med att få rösten att hålla konserten igenom efter hans tidigare röstoperation, åtminstone får man känslan utav det. Kanske är det så att han inte kan bättre?
Att "Jay" har en speciell ton när han skriker visste vi sedan tidigare, men denna ton blir i längden alldeles för enformig och tråkig att lyssna på live. Det är som att han har vuxit fast i rollen som rebellisk tonåring som argt skriker på sin mamma. På scen övertygar inte något sådant. Annars är det inga större fel på låtvalen då vi bjuds på de bästa lugna spåren från Scream Aim Fire vilket får publiken att stämma in i full allsång. Desto mer allsång följer dock under de mer hårda spåren från The Poison där texterna sitter som klistrade hos stora delar av publiken. Det är faktiskt mer en regel än ett undantag att publiken överröstar Matthews sång.
Bästa spåret för dagen kan vara Say Goodnight, även om jag personligen är väldigt svag för The End (som förvånande nog inte är sista nummer för kvällen), där "Padge" på gitarr får glänsa ytterligare med sina kunskaper. En kunskap som han behärskar alldeles utmärkt för kvällen, vilket även gör honom till den näst starkaste personen på Tyrol. Starkast för kvällen är självklart publiken som visar stor kärlek till sitt band trots att de inte är på topp. Att de dessutom har orken att från sovande läge gå över till att fullständigt rasera hela lokalen är förstummande. Det är storartat och kul att se. Vem var det egentligen som sa att det inte finns några hängivna fans nu för tiden?
Bilderna i recensionerna tas alltid av mig, och inte utav någon proffsfotograf. Passar även på att be om ursäkt för eventuella fel i texten. Jag skrev den när jag var trött.
Smockfullt i huvdet, inte fullt lika proppat i väskan
Jag kan tyvärr inte lova att det kommer ut en konsertrecension om BFMV (Bullet for my Valentine för de lite mer okultiverade) redan imorgon, men jag hoppas att jag har orken att skriva den på kvällen (natten?) när jag kommer hem, annars kommer det dröja ett bra tag innan den kommer upp. Jag är nämligen frånvarande från torsdag den 22 februari till söndag den 2 mars beroende på flera resor. Det är inte lite det.
Eftersom jag inte är hemma och vänder imorgon innan konserten har jag packat alla mina saker för mina upptäcktsfärder. Väskorna är turlingen nog inte särskilt fulla vilket får mig att hoppas att jag även snart ska få några fria luckor i huvudet snart. Det ska bli skönt med lite semester.
Som ni kan förstå kommer det inte komma upp några inlägg på bloggen på ett bra tag efter konsertrecensionen om BFMV. Jag ber om djupaste ursäkt för det. Det är synd att behöva göra något sådant när det går så pass bra.
Curlngföräldrarnas mardröm
Igår såg jag ett program som handlade om curlingsföräldrarnas mardröm, nämligen föräldrar som står och skriker på sina barn och nästan tvingar dem att prestera. Programmet handlade förstås om idrottsföräldrar. Det är en kultur där barnen i tidig ålder får slåss för att få sina föräldrars uppmärksamhet. Barnen sopas in i sportaktiviter för att föräldrana tycker att det är en kul grej och att deras barn borde röra på sig. Det kan också bero på att föräldrarna hoppas att barnen är den där stjärnan som man själv aldrig blev. Det är ofta föräldrarnas behov som prioriteras. Vem frågar egentligen barnen vad de tycker om saken?
Visst är det bra att barnen aktiverar sig och visst kan det absolut vara kul i början då allting är en lek med kompisarna på fotbollsplanen. Men då allt fler sportaktiveter börjar hårdsatsa redan i tidig ålder har denna charm försvunnit. Barnen får inte leka särskilt länge, kraven på prestation kommer alldeles för tidigt. I de första idrottsåren kanske inte barnen själva märker dessa prestationskrav och den tunga bördan. Om man frågar ett barn vad det kommer ihåg bäst efter en match kan de svara att "Kiosken var öppen". De minns inte att de förlorade med 2-1, vuxentänket finns liksom inte där. Däremot grämer sig de föräldrarna desto mer och skiker och vrålar på sina barn. Detta leder sedan till att många barn far illa på grund av sitt idrottsutövande. Hela 20 % unga idrottare anser att de inte uppfyller deras föräldras krav och mår som följd väldigt dåligt av det. Det är skrämmande siffror.
Programmet tog också upp ett exempel på en förening där barn idrottade bara för att det ärroligt. De simmade på kvällarna och deltog inte alls i några tävlingar. Det var en fin idé, tycker jag. Men även denna idé blev allt svårare att hålla och tillslut ftvingades föreningen att bryta sin ideologi genom att sända några av sina medlemmar till tävling. Än en gång kliver samhället ivägen för folk som idrottar bara för att det är kul och inte vill komma in i prestationssamhället.
Visst är curlingföräldrar skrämmande, men nog är idrottsföräldrar det med. Att enbart kalla denna typ av föräldrar för idrottsföräldrar är egentligen orättvist, då kravet på prestation från föräldrar kommer inom det mesta; Genom sång, genom hantverk, i skolan och på idrottsplanen. Däremot lär ordet idrottsföräldrar fastna i min vokabulär, precis som curlingföräldrar har gjort.
Att det finns likheter mellan dessa två typer av föräldrar är för mig uppenbart. Båda vägrar att släppa taget om sina barn, men gör det på olika sätt. Curlingföräldrarna håller fast sina barn genom att aldrig låta dem stå på egna ben. De köper saker och löser alla problem. De klipper aldrig av navelsträngen. Idrottsföräldrarna gör det genom att bygga upp en relation som bygger på att de pushar på sina barn så att de aldrig får en chans att andas ut och därav också ständigt blir beroende av föräldranas åsikter och val. I deras fall är det alltid föräldrarna som vet bäst. Jag skulle varken vilja ha en curlingföräldrer eller en idrottsföräldrer. Som alltid i Sverige är det bäst att vara lagom. Tänk på det föräldrar.
Det här kan bli en riktigt kul fest
Resultaten för deltävling nummer två kändes uppenbar och självklar redan på förhand. Johnsson & Häggkvist och Sanna Nielsen skulle bara gå till final. Hur skulle det kunna sluta på något annat sätt?
Bidrag ett stod Ola för med sin popdänga Love in Stereo. Ola har sedan sitt tidigare Idol-tävlande fått många fans bakom sig. Med snygg dans och med hjälp av fyra körtjejer vacklar han på helt okej, men övertygar inte. Låten känns inte på något sätt speciell, utan låter som vilken annan poplåt som helst. Sedan var det kanske bara jag som lade märke till hans isande ögon? Jag ryckte till varje gång jag såg blicken, pojkvasken skrämde livet ur mig.
Sedan kom kvällens bästa nummer i mina ögon. Ett kul och annorlunda bidrag i och med Lasse Lindh får mig som ständig melodifestivaltittare att tjuta av glädje. Han levererar en indieinfluerad låt med förmodligen den starkaste text jag hört i dessa sammanhang. Rösten är också sådär härligt skrovlig som den ska vara. Detta gör honom till min favoritdeltagare på många år och jag vill se mer utav sådant här i melodifestivalen. Varför inte lite Timo och Håkan nästa år?
Kvällens låt som förmodligen skulle fungera bäst av alla kvällens bidrag i Eurovision är tjejen med det otroligt ogenomtänkta artistnamnet The Nicole. Att hon har en talang för språk upplyser hon i sin presentation, men hon uppvisar däremot ingen större talang för sång. Med en bättre sångröst skulle denna låt helt klart kunna slåss om topplaceringarna i Eurovision med sina slaviska toner. Så pass bra är låten, det är bara synd att den inte levererades av en bättre artist.
Kvällen fjärde bidrag är kvällens töntigaste. Jag sade med egna ord i presentationen av Alexander Schöld att han verkade vara en "skön snubbe". Jag ändrar mig direkt när jag hör den första tonen av hans låt. Det är det smörigaste, falskaste och fjolligaste jag hört på länge. Fast det borde jag väl redan ha listat ut när jag såg låttiteln?
Sedan bjuds det på rejäl show, det är till och med så mycket show att man undrar om man råkat ha hamnat på en cirkus. De två tvillingarna Rongedal, mer kända från Electric Banana Band, har alltid haft sinne för show, men har under senare år även bevisat att de besitter starka sångröster. Att de alltid arbetar tillsammans kan tyckas lite tråkigt, men detta har gjort dem extremt samspelta. De chockerar alla genom att leverera det roligaste, och kanske rentav det snyggaste, man sett i rutan på flera år.
Sedan väntar en av de stora favoriterna till finalplatsen i och med Sanna Nielsen. Hon inleder sittandes genom att få hela Västerås att falla pladask för hennes sång. När hon sedan reser sig upp och vandrar runt sjungandes är sången inte alls lika övertygande och låten känns dessutom mer och mer lik en av Céline Dions låtar ju längre det bär. Att Sanna Nielsen fastnat starkt för låtens text bevisas dock flera gånger då hon praktiskt taget gråter fram orden. Det är också det som får låten att övertyga.
Om jag tyckte bröderna Rongedal var det roligaste jag sett och Lasse Lindh det mest intressanta jag sett på år har jag totalt glömt bort Andra Generationen. De är en kombination av de två tidigare nämnda som leverera rolig och klart intresseväckande musik. Med sina brassinstrument bjuder de kanske inte på den mest seriösa texten man hört genom tidigare, men det är desto gladare och roligare vilket även brukar bära långt.
Sist ut för kvällen är de självklara vinnarna av hela Melodifestivalen 2008, Carola och Andreas Johnsson. Förra årets etta, respektive tvåa, står nu enade tillsammans för att köra över alla andra deltagare. Så fort jag hör låten håller jag dock på att sätta chipsen i halsen. De två artisternas unika röster fungerar inte alls ihop och det låter bara konstigt. Deras låt lyfter inte heller deras presentation då det skulle kunna vara vilken B-schlager som helst.
De fem bidragen som gick vidare för kvällen till den andra omgången var någorlunda uppenbara. Ola gick vidare på grund av hans beundrarskara, tvillingarna Rongedal för deras ultimata show, Sanna Nielsen för att hon var ensam om att sjunga powerballad, Andra Generation för deras fläktiga sångglädje och Johnsson & Häggkvist för deras namnkunnighet. Än så länge fanns det inga överraskningar i kvällen deltävling.
När Sanna Nielsen utannonserades som första klara finalist såg det även ut som om att det skulle gå enligt förväntningarna. Sanna grät ännu en skvätt när hon sjöng sin låt för andra gången, och det blir allt mer uppenbart att hon har en personlig relation till låten. Denna personliga relation kan räcka långt i globen, trots att själva låten är tämligen tam.
När sedan Ola skickades till Andra Chansen var fortfarande allt i sin ordning. Men när nästa bidrag utropades till Andra Chansen svimmade nog stora delar utav det svenska folket. Carola och Andreas Johnsson gick inte till final, de gick BARA till Andra Chansen. Man kunde skymta att Carola också höll på att få ett anfall, medan jag skrek av glädjefnatt i tevesoffan.
Då återstod Andra Generation och Rongedal i tävlingen. Båda satt som på nålar, ingen av dem hade väntat att de skulle gå till final. Man såg verkligen hur de båda banden gick från att vara kolugna till att skaka av nervositet. Tillslut valde det svenska folket Rongedal vilket måste ses som rättvist efter deras fantastiska show. När de sedan skulle spela sin låt en gång till gick det inte alls lika bra, det var brist på koncentration under stora delar av framträdandet. Men det är ju inte heller särskilt konstigt då de var utom sig av glädje, då är det svårt att leverera.
Både jag, Rongedal, Johnsson & Häggkvist och det svenska folket hade fått sig en ordentligt knockout. Plötsligt är Melodifestivalen 2008 vidöppen igen. Johnnson & Häggkvist är inte oslagbara. Det här kan bli en riktigt kul fest.
När intensivitet blir till slapphet
Kvällen var ytterst trevlig med många nya bekantskaper, men kanske inte jätteintensiv, då den mest bestod av lugna samtal till bords. När det dukades av för dans var det inte många som ville vrida på klackarna och röra sig till musiken. För mig var det dock en omöjlighet då min klack på skon var totalt sönder efter lite för många promenader i dåligt väder. På promenaden hem var det sedan en omöjlighet att gå normalt och jag måste ha sett ut som en försupen bratt efter en alldeles för lång och jobbig kväll på en klubb. Jag skämdes i alla fall skorna av mig.
På festen pratade vi om att vi skulle ha melodifestivalkväll på lördagskvällen tillsammans, precis som vi gjorde förra lördagen. Allt var nästan och spikat och klart och det var upplagt för en intensiv lördag då jag först skulle ha konfirmander från klockan 9 på morognen till klockan 16. Konfirmanderna hade jag jättekul med då de var förvånandsvärt pratiga efter att ha träffats så pass få gånger som vi gjort. Det kan i och för sig ha berott på att jag nästan skrek rösten av mig under en viss lek. Det är alltid uppskattat och får de blyga konfirmanderna att öppna upp sig. Det var upplagt för en rolig lördag, trots mitt fastande av godis.
När jag kom hem från konfirmanderna var jag lite konfunderad över att varken Victoria eller Andreas hade ringt än. Då fick jag, som vanligt, ta iniativ och ringa upp dem. När jag ringde fick jag höra att kvällens melodifestivaltittande tyvärr blivit inställt på grund av att de hade läxor som de var tvugna att bita i. Ibland blir jag lite sur över hur pass dåliga folk i min klass är på att planera sin skolgång. Men visst, skola går ju före nöjen. Det är helt rätt tänkt. Plötsligt var det uppdukat för en slapphelg.
Idag har jag inget särskilt för mig, utan jag ska ta det mest lugnt. Men det kan ju vara skönt inför en intensiv vecka som väntar. Måndag; träning, tisdag; konfirmander, onsdag; konsert, torsdag; Ung idag, fredag; Ung idag + maltaträff. Sedan väntar en lång bilfärd till Skalstugan.
Alla ensammas dag
Idag är det alla hjärtans dag för er som inte har koll på det. Ni som inte kände till den stora dagen, eller helt enkelt inte bryr er om den - Er avundas jag. Jag läste en kommentar idag i Metro där det stod att alla hjärtans dag är ett dumt påhitt. "Man ska vara hjärligt varje dag, inte bara på alla hjärtans dag. Detta är nog det bästa svaret jag sett till en sådan pass dum fråga som "Firar du alla hjärtans dag?".
Att rosförsäljning är förbjudet i många skolor med motiveringen att inte alla personer får någon ros kan tyckas fegt och överbeskyddande. Men faktum är att alla hjärtans dag inte är särskilt roligt och romantiskt för de som saknar någon partner att dela dagen med. Har man däremot en partner är det säkert en alldeles underbar dag då båda parter säkert anstänger sig lite extra för att ha en mysig dag tillsammans. Men på alla hjärtans dag blir det också allt mer påminnande om hur ensamma vissa personer är och att alla inte har det särskilt enkelt att visa kärlek mot andra människor. Att de som förespråkar alla hjärtans dag påstår att de som inte har någon partner får en chans att visa sina känslor på alla hjärtans dag är bara ett dumt argument. Det är inte många som blir sju gånger modigare bara för att det står alla hjärans dag i kalendern, snarare tvärtom.
Därför tycker jag att alla hjärtans dag bör döpas om till alla de ensammas dag. Det är under den dagen alla de ensamma samlas i ett utträngt hörn, de får inte vara med i leken. De har inte alls någon "sväva-på-rosa-moln"-känsla, utan tycker enbart att de är värdelösa och misslyckade.
Visst ska det finnas dagar för sorg och glädje, men att sätta ut dem i almanackan känns lite av en överdrift. Nej, jag får nog ta och tröstäta ett vaniljhjärta så att blir på lite bättre humör.
Alter Bridge (support: Enjoy Destroy), Klubben, 2008-02-11
Konserten sålde slut på en vecka, det säger något om Alter Bridges storhet i lilla Sverige. Förklaringen är självklart Creed, bandet som sålt över 30 miljoner album i enbart sitt hemland. Tre fjärdedelar av Creed lirar nu i Alter Bridge, endast vokalisten har bytts ut från Scott Stapps till Myles Kennedy. Många menar till det bättre med Myles klara röst, andra saknar Scotts mer riviga röst. Vad som är säkert är att det skiljer mycket rent musikaliskt mellan dessa två band.
Det publiktriggande medlet står Enjoy Destroy för. De spelar svängig och emotionell rock med höga toner av frontmannen Freddie. Här och var slängs det in syntljud som inte på något sätt känns äkta, men som ändå lyckas ta låtarna till högre höjder. Att basisten verkar tro att han lirar i Metallica spelar även det mindre roll då hela framträdandet är en enda lång kyss som får det att vattnas i munnen. I deras mer bekanta låtar, som Music to Love You to och And for What, ser bandet ut att stortrivas och när det börjar slängas in plektrum på scenen smittas den totala glädjen även av sig på hela publiken. Att bandet är stolt över att få vara förband till Alter Bridge går inte heller att missa när frontmannens mage är täckt av en t-shirt med bandets namn.
Alter Bridge startar tufft. De inleder med de blytunga riffen till Come to Life framför en dängandes headbangande publik. I verserna och under refrängen sprider sig allsången och Myles Kennedy och hans kollegor ser ut att vara mäkta imponerade utav publiken. Det är en av de stora skillnaderna mellan Alter Bridge och Creed. Creed hade aldrig de där riktigt tunga låtarna, även om det finns några få undantag. Båda banden är ju annars mästare på att får fram lugna - och dödande - låtar, något som även gett dem en bred publik.
En annan stor skillnad banden emellan är självfallet gitarrpartierna. Alter Bridge har gitarrerna som en ytterst betydande roll i deras låtar. Mark Tremonti, som räkas bland världens bästa gitarrister, såg inte ut att vara mycket till talang i Creed, men i Alter Bridge har han en desto mer framträdande roll. Att komma upp i samma standard som han gör på skiva med sina solon där han gnider och gnider och får ut sylvassa ljud ur sin distade gitarr är inget man kan begära. Men tydligen så kan man det utav denna gitarrgud. Han gör inte bort sig en enda gång, faktiskt så sköter sig både Myles och Mark alldeles förträffligt med sina gitarrer för dagen.
Annars är Myles mer känd för sin höga och klara stämma än hans gitarrspel. Han har dock problem för kvällen då han är sjuk och ber motvilligt publiken om hjälp i sångpartierna. I de mer kända låtarna som Ties That Bind, Rise Today, Open Your Eyes och Broken Wings uppfyller publiken hans önskningar, men under de mindre välbekanta låtarna får han klara sig på egen hand. Han bemästrar dock sången klart gott för kvällen med tanke på omständigheterna. Faktum är att han under bandets två lugna låtarna, Blackbird och Brand New Start, sköter sig alldeles galant. Brand New Start är dessutom kvällens höjdpunkt när Mark fläckfritt sätter det otroligt vackra gitarrsolot samtidigt som publiken inte är alltför bekant med låten, vilket ger låten en skön distans. Bandets längsta låt Blackbird är annars också ett guldkorn, men den är ju ett säkert kort vid det här laget.
Det bjuds på hela femton låtar där hårda låtar blandas med lugnare, nytt material blandas med gammalt. Att småtråkiga låtar som Broken Wings och Rise Today ska vara extranummer är dock bara onödigt. När Myles ensam levererar en blues-cover, Mudbone, blir det desto roligare och mer oväntat. Det numret skulle kunna vara en alldeles utmärkt avslutning på en magisk kväll, däremot förstörs kvällen något utav det avslutande valet Rise Today. Det är en handling som även bevisar skillnaden i storhet mellan Creed och Alter Bridge. Allting hänger på rätt låtval, oavsett låtkvaliteten.
Bilderna i recensionerna tas alltid av mig, och inte utav någon proffsfotograf.
Melodifestivalen deltävling 1 enligt Jookmook
Som musiknörd diggar man även Melodifestivalen hårt, även fast många personer skulle se mig som en rockälskare. Det kanske jag är, men jag är också extremt orolig för att rockvärlden ska finna sin plats i denna bransch. När band som Lordi, The Poodles, The Ark och Wig Wam syns i teverutan blir jag livrädd. Nog för att man ska tillåta alla sorts bidrag, men visst känns det ändå lite malplacerat med rockband inom en bransch där popbanden härjat under alla tider? Förutom under just de senaste åren vill säga... Rockvärlden är på väg in i Melodifestivalvärlden, min största fruktan är en snart en sanning.
"Rockbandet" The Poodles är med för andra året, bandet som just slog igenom i Melodifestivalen med sin trallvänliga låt "Night of Passion". Då det inte räckte ändra fram till seger den gången förstärker de uppsättningen med omåttligt populära E-type, som faktiskt sjunger under bidraget. Och han gör det till och med helt okej. Låten är dock tokigt dålig och får inte mig att bli övertygad någon gång. Försnacket om att E-type var rädd för att få sitt långa hår uppbränt var väl det som var mest spännande under numret, även om han knappt var i närheten av någon eld. En stor enda gäspning, helt enkelt.
Däremot vinner de tyvärr, som så många andra artister, på sin namnkunnighet. Något som också bär dem till "Andra Chansen", en möjlighet som säkert kan förvandlas till en bättre placering än de nådde med "Night of Passion" för två år sedan.
Det andra bidraget är fyra brudar som går under namnet Face-84. Klädseln är helgalen till deras lunga och dansvänliga låt. Jag skulle lätt kunna dra en tango till den här låten. Det är sött och vackert, men på tok för dålig sång. Sedan kan man undra hur de tänkte när de skrev texten, bara konstigt och onödigt. Jag tycker dock personligen att de orättvist kom sist.
Som tredje person kommer Velvet upp på scen med något som liknar en Abba-rock. Hon är rutinerad i dessa sammanhang trots att man aldrig sett henne som tävlande förut, hon har nämligen körat bakom flera bidrag. Hennes rutin märks även i bidraget då rösten är stadig och fungerar mycket bra under verserna, men fallerar dessvärre som smått under de höga partierna. Annars är låtens musik otroligt medryckande och modern, något som säkerligen den yngre generationen uppskattar. Fast det är inte så konstigt att resultat blev lyckat när det var hela fem personer som var med och skrev låten.
Jag får ett otroligt stort medlidande för Velvet när hon först, sprudlande glad, går vidare till andra röstomgången för att sedan vara det enda bidraget därifrån som inte kommer någonvart än ut ur tävlingen. Hårt och jobbigt.
Sedan väntar artonåringen med det otroligt fula namnet Brandur. Att ynglingen kan sjunga är det inget snack om, även om inledningen är trevande. Tjejerna som sitter bredvid mig slänger kommentarer över honom hur söt han är, och det brukar ju alltid vara ett stort plus. Låten är dock inget vidare bra komponerad utan är mer som ett sömnpiller, men det är ju inte så konstigt när den heter Lullaby heller.
Mannen som ska förklara vad kärlek är övertygar inte. Det är det tredje bidraget för kvällen som försöker vara smygrockiga. Michael Michaillof är inte tråkigt på scen, men låten känns överstämmande lik Andreas Johnssons bidrag förra året. Det drar ner helhetsintrycket även om denna sorts låtar gått hem i teve-soffan under de senaste åren.
Sprallig som bara Amy kan vara kliver hon upp på scen som storfavorit till en utav finalplatserna. Hon har till och med jämförts med Carola, en likhet som jag har otroligt svårt att se. Det kan bero på att de båda gjorde debut i Melodifestivalen vid samma ålder (15, som Amy råkar vara), men annars finns det absolut ingenting som liknar dessa två dundertalanger som nu nästan är lika folkkära. Carola som representerar det svenska folkets kristna sida medan Amy är allas kelgris. Amy vill dock inte vara kelgris för kvällen utan bjuder på en rivig låt med moderna inslag vilket inte alls verkar passa henens röst, men hon och dansarna rör sig snyggt på scen och själva låten lyfter upp henens sviktande röst.
När bidraget var slut kändes det som en självklar finaldeltagare, hon slog de flesta andra bidragen på händerna. Något som även bekräftads under kvällens sista minuter.
Sedan kommer den hyperdrogade Suzzie Tapper ut. Luuk presenterar bidraget genom att berätta att hon inte kunde ställa upp förra året på grund av Parkinson. Att hon måste vara starkt medicinerad när hon nu står på scen är svårt att missa, hon tappar flera toner på grund av att hon är helt borta, dessutom rullar hennes ögon som bollar.
Jag antar att hon måste ha fått sympatiröster, röster som även bidrog till att hon tog sig till Andra chansen, vilket var en jätteskräll. Är man drogad på scen ska man inte få kunna komma så långt, även om hon knappast kan ha njutit av framträdandet. Tråkigt att man ens låter henne ställa upp, även om det inte var några större fel på låten.
Sist ut för kvällen är Christer Sjögren som debuterar som en gammal man. Han är som vanligt påklistrad med sitt psykopatiska leende, ett leende som får mig att få de hemskaste mardrömmarna. Sedan hånar han sig själv när han sjunger om att han älskar Europa i något som mer liknar en julsång med sina bjällerklang-ljud. Låten är ett enda stort skämt vilket säkert de flesta håller med mig om, och just därför röstar även folk. Hur skulle annars Ukraina förra året och We are the Winners förrförra året lyckas komma högt i placeringslistorna? Alla tycks älska skämtlåtar och därför vinner de också. Det är nog faktiskt en större fruktan än att rockvärlden ska komma in i Melodifestivalen, att denna fest ska bli ett enda stort skämt. Jag har alltid älskat Melodifestivalen, men när skämtlåtar ständigt ligger i topp är det inte kul längre.
Värst för kvällen måste ändå ha varit i segerintervjun på Nöjesnytt där Amy och Christer visade upp obekanta sidor. Amy bad Christer lära henne något (förmodligen utan att syfta på något särskilt), och Christer svarade självfallet med sitt pedofiliska leende. Vad säger då inte den personen som intervjuar dem? "Ni kan gå iväg och pussas."
Megadeth (support: Evile, Avatar), Arenan 2008-02-06
Tre år sedan deras senaste Sverigebesök står trashkungarna Megadeth åter på Arenan. Lyckliga förband är Evile och Avatar. Evile som är ett av få spelande trash metalband från Storbritannien. De får ingenting gratis för kvällen och publiken verkar inte ett dugg intresserade från första gitarriff. De unga killarna tar inte detta bakslag som några män, utan de ser mer och mer panikartade ut för varje låt som de får noll respons för. Efter några låtar börjar dock publiken acceptera och till och med dyrka Evile, som låter lite som Slayer i sina låtar, och per automatik blir bandet desto säkrare. Sången, gitarrsolona och spelglädjen börjar träda fram, men dessvärre precis i takt med att dem ska kliva av.
Avatar kommer från Göteborg, eller "götet" som frontmannen förtydligar. De liknar även många andra band därifrån med sin melodiska death metal. Kvintetten verkar inte alls lika nervösa som Evile, utan de kör på sin melodi rakt på. Deras koncept fungerar dock inte alls för kvällen då vokalisten verkar ha en bulle fastvuxen i halsen, det är omöjligt att höra vad han försöker growla fram. Det låter mer som om han piper fram orden. Han är dock inte mindre kaxig för det, utan dricker något ur en bensindunk samtidigt som han säger åt sina bandmedlemmar att hålla käften. De som enligt honom ska hålla käften sköter sig dock mycket rejälare, och om någon skulle hålla käften skulle det just vara frontmannen, även om de sista låtarna i Raised Fist-anda blir riktigt njutningsfulla.
Megadeth inleder sylvasst med hårda trummor och starkt uppskruvad bas. När Dave Mustaine med sitt eldröda hår börjar klinga på sin gitarr med sina tidigare parasitfingrar får publiken hjärtinfarkt. Det är deras gud som står på scen.
Det dröjer inte länge innan de spelar upp hitlåten Wake up Dead som åtminstone får mig att få sympatibaksmälla. Det är dock svårt att agera bakfull till Megadeths svängiga gitarrer, man vill inte göra annat än att röra på sig.
Förvånande nog levereras nästan inget material från det senaste albumsläppet, Untided Abormations. Det bjuds egentligen bara på ett spår, Washington Next!, som presenteras genom att Dave berättar att den nyligen blev utsedd till årets låt i Japan. Han tillägger också att det är synd att det inte är några japaner där, vilket även är förståeligt då ingen i publiken verkar ha något större intresse. Japaner är bra konstiga.
Då är det bättre med de gamla godingarna, och dem snålas det inte på heller. Vi bjuds på kvällens tryckare Tout a la Monde, riviga Tornada of Souls och det självklara valet Hangar 18. Under Hangar 18 stöter dock Dave och hans gitarrkollega, Chris, på problem för första gången, de får inte riktigt till soundet. Annars sköter de sig mycket starkt rakt igenom. Däremot är ju sången som vanligt under all kritik, men sången har ju heller aldrig varit Megadeths flaggskepp, även om den med åren borde ha förbättrats något för att få godkänt. Man får istället inrikta sig på att lyssna på sköna gitarrer och musikhistoria, vilket vi även bjuds på.
Ett till stort avbräck är att det blir riktigt långtråkigt under vissa perioder. Saken blir dessutom inte bättre av att Megadeths låtar är snarlika varandra. Som tur är blir man upplyft av alla de starka låtarna som bandet har - och kan - lufta med, annars skulle det nog inte vara mycket till en konsert. De avslutande numren med Peace Sells och Holy Wars är ju riktiga klassiker vid det här laget. Det skulle jag nog inte kalla den här konserten för.
Bilderna i recensionera tas alltid utav mig, och inte av någon proffsotograf.
Jimmy Eat World (support: Sparkadia), Debaser Medis 2008-02-05
Artonårsgräns innebär att emo-kidsen fått stanna hemma och, i deras fall, dessvärre missat de pojkaktiga Jimmy Eat World. Vissa smarthuvuden har dock löst problemet genom att ta med sig sina föräldrar, för att sedan lämna dem i baren. Ändå är det häpnadsväckande att Jimmy Eat World överhuvudtaget vill spela på en konsert med artonårsgräns. De är precis inget band som drar till sig den äldre generationen, även om deras harmonifulla, men samtidigt energiska, musik lockar fler än en målgrupp.
För kvällen har jänkarna med sig Sparkadia, ett band som rest långa vägar - ända från Australien - för att spela på lilla Debaser Medis. Bandet spelar skön indie-pop med prima sång och härliga basslingor. Kvartetten ser dock lite udda och malplacerade ut med sin genuina utstyrsel, trummisen förnäm i sin rosa skjorta och den kvinnliga andragitarristen med sina enorma glasögon. De lyckas dock få till en skön gungande stämning i publiken och gör ett starkt framträdande. Innan de avtackas lovar de att komma tillbaka redan i maj/juni när de släppt sitt debutalbum, varifrån det bjuds på smakprov hela kvällen med svängiga låtar som Animals och Too Much to Do. Jag kommer med största sannolikhet att infinnas i publiken även då.
När Sparkadia går av scenen följer ridå. Alla tror sig se skuggorna av Jim eller någon annan i Jimmy Eat World i det röda tyget, det är spänd stämning bland publiken. När bandet väl kliver upp på scen utbryter stort jubel som inte direkt minskar när de inleder med Big Casino från det senast albumet, en låt som är snarlik Placebos medryckande verk. Utan avbrott gasar de vidare med starka, och mer hoppvänliga, Work som får mig att tro att detta kommer att bli en riktigt grym konsert. När bandet sedan stolt annonserar att det är deras första besök i Sverige ser det ut som att inget kan gå fel, detta kommer att bli ett guldkorn till konsert.
Men just när man tror att allting är i hamn blir man slagen på handen då flera sämre låtval presenteras. Det följer på tok för många bitar från det senaste albumet för att man som fan från långt tillbaka i tiden ska vara nöjd. Bandet har ju trots allt hållit på i 15 år, och om man fastnade för de tidigare albumen har man inte riktigt hängt med i bandets utveckling. Under Futures/Bleed American, eller Jimmy Eat World som den döptes om till efter WTC-attackerna, hade bandet sina rockigare år medan de nu gått tillbaka till sin mer lugnare sida. Att bandet försöker göra en blandning mellan dessa två delar av karriären går inta att förneka, men kombinationen blir inte särskilt lyckad.
De spelar upp kvällen vackraste låt i och med Gotta be Somebody's Blues, men lyckas nästan förstöra den genom att glida direkt över, utan en tanke på att publiken står och njuter blundandes, till en mer rockig låt. Detta kan visserligen förklaras med nervositeten i bandet, frontmannen Jim Adkins förklarar att pressen är stor och att de verkligen är jättenervösa för deras första Sverigespelning. Detta återses även i andra låtar, som i förmodligen deras bästa låt 23, där Jim spelar bort låten totalt, samtidigt som även publiken delvis förstör den genom onödiga försök att hålla takten med klappningar. Dessa klappningar är återkommande och otroligt irriterande då de ofta förekommer i de lugna partierna, vid ett tillfälle klappar publiken till och med i otakt vilket får bandet att börja hånflina.
Det är först i extranumren som Jimmy Eat World finner sitt sanna jag. De levererar akustisk såsom elektrisk med enväldigt starka låtar som sköna Dizzy, sockersöta Here You Me och deras snabbaste låt Pain som får hela publiken att gå bärsärkargång. Då bevisar dem att de är ett starkt liveband och jag hoppas att de kommer tillbaka snart igen för att reparera denna tämligen tama konsert.
Bilderna i recensionera tas alltid utav mig, och inte av någon proffsotograf.
Världens gulligaste telefonförsäljare
När jag satt och åt ringde telefonen, bara det gör ju en förbannad. När jag sedan tog mig orken för att gå och svara visade det sig vara en telefonförsäljare. Snacka om bottennapp. Denna telefonförsäljare var dock olik andra telefonförsäljare, denna snubbe var faktiskt riktigt trevlig. Så här följde vår minutlånga konversation;
- Hej det är Xxxxx Xxxxxxx.
- Hej, jag heter blablabla och ringer från Hus & Hem. Ringer jag och stör?
- Nej, det är lugnt, svarar jag fast jag mycket riktigt är upptagen med att proppa i mig mat.
- Jag söker Christina. Är hon hemma?
- Nej, hon är tyvärr inte hemma.
- Okey, varför är hon inte det då?
- Ehm, hm, hon har inte jobbat klart än, svarar jag ytterst chockerad av frågan.
- Jaså, trevligt... (konstigt svar? Fast det kan iofs ha berott på osäkerheten i mitt svar)... Så du är alldeles ensam?
- Nej, jag har ju pappsen här.
- Okey, trevligt, hur är läget då?
- Bra. Själv?
- Jo, det är fint. Hur är det i Spånga? Har ni någon snö?
- Ehm, nej, eller jo, men det mesta har smältit bort.
- Okey. Då skulle du vara här. Jag ringer från Borlänge och vi har grymt med snö!
- Haha, okey, najs. (vad annat kan man göra en skratta?)
- Men du, jag får ringa en annan kväll. Ha en underbar kväll!
- Detsamma du.
- Och duuuuuu.... Heja Djurgården!
- Hahahaha, okey... (jag som inte ens hejar på Djurgården)
- Eh, jag bara skoja. Hej då.
- Haha, hej då.
Det måste vara ett av de roligaste och skumaste telefonförsäljarsamtal jag någonsin varit med om. Visst betedde han sig lite udda i sina frågor och svar, men han var grymt trevlig. Det är precis så en telefonförsäljare ska vara; Trevlig och samtidigt lite galen, om man inte vore galen skulle man nog aldrig ha blivit försäljare från första början. Det är ju sådana här försäljare som får en att vilja fullfölja premunationen eller köpa det där helt onödiga paret med strumpor.
Så jäkla inkompetent uselt svinaktigt dåligt
Ibland undrar jag om konsertarrangörer tänker överhuvudtaget. För det första är de så pass dumma att de bokar ungefär 15 konserter för samma målgrupp inom en månads ram (februari). Detta är ett stort misstag då ingen har plånbok för att gå på 15 konserter på en månad, eller orken för den delen. Sedan verkar arrangörerna inte haft med i beräkningarna att vi stockholmsbor har sportlov vecka 9. Under enbart vecka 9 har de nämligen bokat upp namn som Queens of the Stoneage, Panic at the Disco!, Eva Dahlgren (x 2), Hardcore Superstars och Smashing Pumpkins.
Till dessa konserter förlorar de säkert massor med besökare, främst tänker jag förstås på PATD!, Hardcore Superstars och Smashing Pumpkins, vilka har en yngre publik. Där kommer det inte bli många biljetter sålda. Eva Dahlgren och Smashing Pumpkins går det ingen nöd på då de har sina trogna äldre besökare som säkert ändå ska stanna hemma under lovet. Ungdomsgenerationen stannar ofta inte hemma, utan roar isg istället med skidåkning på annan ort vilket får många konsertälskare som mig att fälla tårar över band som man missar när man istället tvingas med av familjen ut i skidbacken.
Hardcore Superstars är inte ett band jag vill missa efter deras senaste bejublade album med flertalet grymma låtar. Att jag inte sett dem live tidigare får mig inte att gräma mig mindre över att jag missar chansen att få se trevlig rock n roll.
PATD! är det nya "babybandet", det som alla ungdomar lyssnar på. Eva Dahlgren-lyssnarna har väl ingen koll som vanligt på detta starkt kommande band som är otroligt inne att lyssna på. Deras medryckande synthlåtar har väl inte undgått någon i rockvärlden? Deras förra lilla spelning i Sverige missade jag dessvärre också. Man får väl inte så många fler chanser av ett band från USA?
Smashing Pumpkins är ett band som man måste se innan man dör. Jag ville inte se dem på Cirkus förra året då den scenen inte kändes rätt för dem. Hovet känns däremot helrätt och det här skulle även kunna vara den sista chansen att se dem live i Sverige, de lär ju inte hålla på i allt för många år till. Jag hoppas att jag hinner hem från skidsemestern innan det är för sent.
Queens of the Stoneage vill jag också grymt gärna se och jag hade även köpt biljetter till dem. Men när det visade sig att de skulle spela på Sportlovet gick drömmen i kras och det var bara att rikta in sig på att sälja den förvånandsvärt dyra biljetten. Det var dock inga problem att hitta köpare då konserten är slutsåld sedan en tid tillbaka. Jag är tydligen inte ensam om att vilja se detta exprimentiella band.
Jag får dock trösta mig med att jag har fyra bra spelningar att se fram emot den närmaste tiden.
Jimmy Eat World på tisdag och Megadeth på onsdag. Det förvånar mig starkt att de inte sålt slut än. Passa på och köp biljetter om ni vill gå!
Alter Bridge den 11 februari och Bullet for My Valentine den 20:onde. Till dessa två spelningar tog biljetterna slut på en vecka och jag är en av de få lyckliga personer som frå se dem live för denna gång. Jag finner de konstigt att de valde så pass små ställen för sina spelningar, fast det är ju de klantiga konsertarrangörernas misstag igen - inte bandens.
Svart och vitt
Jag tänker inte prata om myrornas-krig, även om rubirken kan få tankarna att flöda åt det hållet. Inte heller om SAIK, även om det går jävligt bra för dem i bandyns elitserie just nu. Jag kommer istället rikta in mig på lite annat som rör bandy, nämligen min kära modersklubb Spånga.
Då vår andra målvakt var frånvarande i helgen tvingades jag stå helgens båda matcher (vi har nämligen bara två målvakter som går runt på våra två lag). Den första matchen var med A-laget och vi hade laddat upp med ett starkt lag, trots att flera av lagets stjärnor för tillfället läxas upp i lumpen. I de senaste matcherna har verkligen A-laget hittat en struktur i sitt försvarsspel vilket även visade sig i denna match då anfallen ofta tog stopp innan de ens hade börjat. Jag räddade dock en del skott men fick mycket hjälp av mina backar. De visade upp ett mycket stabilt försvarsspel. Detta gjorde att vi lyckades hålla nollan fram tills den 65 minuten, då en Helenelundspelare fick bollen på klubban när han stod två meter offside. Domarna, som var usla matchen igenom, såg inte detta - trots att en utav dem stod två meter ifrån situationen. Alla spelare väntade på en offsidesignal medan Helenelundspelaren enkelt kunde rulla in kvitteringen. SKANDAL! Detta gjorde att vi tappade greppet en smula och släppte in ytterligare ett mål, men vände sedan matchen och vann med 3-2, vilket är väldigt målsnålt för en bandymatch. Detta var verkligen en väl genomförd match rent försvarsmässigt.
Idag hade jag match med B-laget. Då vi inte har en jättebred trupp, nu när många av spelarna är i lumpen, hade vi inte det starkaste laget på pappret inför matchen. Men vi trodde ändå att det skulle gå ganska bra då vi ligger bra till i serien. Vi inledde även fint med att sätta 1-0 efter fem minuter, men sedan försvann fokusen totalt hos mina lagkamrater. Kvitteringen kom efter att jag räddat ett friläge, men motståndarna hann fram och lade in returen. 2-1 kom via att hörnruset inte var beredda, de praktiskt taget stod kvar i mål när hörnan slogs. 3-1 kom via att en av deras seplare åkte från deras målbur igenom hela vårt försvar och enkelt kund lägga in den. Andra halvlek räddade jag en massa, men returerna som jag ibland säppte rensade inte försvaret undan för fem öre och försvaret gjorde även massor utav felpassar och släppte enkelt förbi motståndarna så att de fick flertalet frilägen. Matchen slutade tillslut 10-1. Detta var den sämsta match jag sett mina lagkamrater spela och jag var flyförbannad på dem efter matchen. Detta var var verkligen en natt och dag upplevelse, eller svart som vitt för den delen. Därav rubriken. Jag har nog fortfarande inte förlåtit dem. Det behövs nog någon dag för att smälta det här.
