Curlngföräldrarnas mardröm
Curlingföräldrar var ett omtalat och brett benämnt ord förra året. Eller var det kanske för två år sedan? Hur som helst har ordet bitit sig fast i mitt vokabulär. Ordet innebär den föräldragrupp som ständigt ger skjuts åt sina barn och som alltid ser till att dem har det gott ställt. Det är de överbeskyddnande föräldrarna som inte vågar släppa taget om sina barn i fasa över att samhället kan göra dem illa.
Igår såg jag ett program som handlade om curlingsföräldrarnas mardröm, nämligen föräldrar som står och skriker på sina barn och nästan tvingar dem att prestera. Programmet handlade förstås om idrottsföräldrar. Det är en kultur där barnen i tidig ålder får slåss för att få sina föräldrars uppmärksamhet. Barnen sopas in i sportaktiviter för att föräldrana tycker att det är en kul grej och att deras barn borde röra på sig. Det kan också bero på att föräldrarna hoppas att barnen är den där stjärnan som man själv aldrig blev. Det är ofta föräldrarnas behov som prioriteras. Vem frågar egentligen barnen vad de tycker om saken?
Visst är det bra att barnen aktiverar sig och visst kan det absolut vara kul i början då allting är en lek med kompisarna på fotbollsplanen. Men då allt fler sportaktiveter börjar hårdsatsa redan i tidig ålder har denna charm försvunnit. Barnen får inte leka särskilt länge, kraven på prestation kommer alldeles för tidigt. I de första idrottsåren kanske inte barnen själva märker dessa prestationskrav och den tunga bördan. Om man frågar ett barn vad det kommer ihåg bäst efter en match kan de svara att "Kiosken var öppen". De minns inte att de förlorade med 2-1, vuxentänket finns liksom inte där. Däremot grämer sig de föräldrarna desto mer och skiker och vrålar på sina barn. Detta leder sedan till att många barn far illa på grund av sitt idrottsutövande. Hela 20 % unga idrottare anser att de inte uppfyller deras föräldras krav och mår som följd väldigt dåligt av det. Det är skrämmande siffror.
Programmet tog också upp ett exempel på en förening där barn idrottade bara för att det ärroligt. De simmade på kvällarna och deltog inte alls i några tävlingar. Det var en fin idé, tycker jag. Men även denna idé blev allt svårare att hålla och tillslut ftvingades föreningen att bryta sin ideologi genom att sända några av sina medlemmar till tävling. Än en gång kliver samhället ivägen för folk som idrottar bara för att det är kul och inte vill komma in i prestationssamhället.
Visst är curlingföräldrar skrämmande, men nog är idrottsföräldrar det med. Att enbart kalla denna typ av föräldrar för idrottsföräldrar är egentligen orättvist, då kravet på prestation från föräldrar kommer inom det mesta; Genom sång, genom hantverk, i skolan och på idrottsplanen. Däremot lär ordet idrottsföräldrar fastna i min vokabulär, precis som curlingföräldrar har gjort.
Att det finns likheter mellan dessa två typer av föräldrar är för mig uppenbart. Båda vägrar att släppa taget om sina barn, men gör det på olika sätt. Curlingföräldrarna håller fast sina barn genom att aldrig låta dem stå på egna ben. De köper saker och löser alla problem. De klipper aldrig av navelsträngen. Idrottsföräldrarna gör det genom att bygga upp en relation som bygger på att de pushar på sina barn så att de aldrig får en chans att andas ut och därav också ständigt blir beroende av föräldranas åsikter och val. I deras fall är det alltid föräldrarna som vet bäst. Jag skulle varken vilja ha en curlingföräldrer eller en idrottsföräldrer. Som alltid i Sverige är det bäst att vara lagom. Tänk på det föräldrar.
Igår såg jag ett program som handlade om curlingsföräldrarnas mardröm, nämligen föräldrar som står och skriker på sina barn och nästan tvingar dem att prestera. Programmet handlade förstås om idrottsföräldrar. Det är en kultur där barnen i tidig ålder får slåss för att få sina föräldrars uppmärksamhet. Barnen sopas in i sportaktiviter för att föräldrana tycker att det är en kul grej och att deras barn borde röra på sig. Det kan också bero på att föräldrarna hoppas att barnen är den där stjärnan som man själv aldrig blev. Det är ofta föräldrarnas behov som prioriteras. Vem frågar egentligen barnen vad de tycker om saken?
Visst är det bra att barnen aktiverar sig och visst kan det absolut vara kul i början då allting är en lek med kompisarna på fotbollsplanen. Men då allt fler sportaktiveter börjar hårdsatsa redan i tidig ålder har denna charm försvunnit. Barnen får inte leka särskilt länge, kraven på prestation kommer alldeles för tidigt. I de första idrottsåren kanske inte barnen själva märker dessa prestationskrav och den tunga bördan. Om man frågar ett barn vad det kommer ihåg bäst efter en match kan de svara att "Kiosken var öppen". De minns inte att de förlorade med 2-1, vuxentänket finns liksom inte där. Däremot grämer sig de föräldrarna desto mer och skiker och vrålar på sina barn. Detta leder sedan till att många barn far illa på grund av sitt idrottsutövande. Hela 20 % unga idrottare anser att de inte uppfyller deras föräldras krav och mår som följd väldigt dåligt av det. Det är skrämmande siffror.
Programmet tog också upp ett exempel på en förening där barn idrottade bara för att det ärroligt. De simmade på kvällarna och deltog inte alls i några tävlingar. Det var en fin idé, tycker jag. Men även denna idé blev allt svårare att hålla och tillslut ftvingades föreningen att bryta sin ideologi genom att sända några av sina medlemmar till tävling. Än en gång kliver samhället ivägen för folk som idrottar bara för att det är kul och inte vill komma in i prestationssamhället.
Visst är curlingföräldrar skrämmande, men nog är idrottsföräldrar det med. Att enbart kalla denna typ av föräldrar för idrottsföräldrar är egentligen orättvist, då kravet på prestation från föräldrar kommer inom det mesta; Genom sång, genom hantverk, i skolan och på idrottsplanen. Däremot lär ordet idrottsföräldrar fastna i min vokabulär, precis som curlingföräldrar har gjort.
Att det finns likheter mellan dessa två typer av föräldrar är för mig uppenbart. Båda vägrar att släppa taget om sina barn, men gör det på olika sätt. Curlingföräldrarna håller fast sina barn genom att aldrig låta dem stå på egna ben. De köper saker och löser alla problem. De klipper aldrig av navelsträngen. Idrottsföräldrarna gör det genom att bygga upp en relation som bygger på att de pushar på sina barn så att de aldrig får en chans att andas ut och därav också ständigt blir beroende av föräldranas åsikter och val. I deras fall är det alltid föräldrarna som vet bäst. Jag skulle varken vilja ha en curlingföräldrer eller en idrottsföräldrer. Som alltid i Sverige är det bäst att vara lagom. Tänk på det föräldrar.
Kommentarer
Trackback
