jookmook

Igår kunde ännu en grej läggas till i min förlorarlista. När jag satt på pendeln hem igår efter att ha sett en mycket bra spelning av Black Stone Cherry (4:a i betyg) upptäckte jag att det var något som saknades. På min röda supermobil hade själva bakdelen, dvs den del som täcker bateriet och simkortet, försvunnit. Jag kunde inte hitta den någonstans, varken i fickorna eller i ölburkarna som någon hade slängt på sätet bredvid, vilket lämnade mig handfallen och förtvivlad hela vägen hem till Spånga. 

Väl idag var jag tvungen att berätta om min förlust för mina föräldrar. Det blev inte särskilt förvånande med tanke på min förlust av plånbok i förra veckan. Jag tappar helt enkelt lite saker var som... Som tur är har vi några mobiltelefoner på lager hemma och jag har nu tagit över en mycket fränare mobil än min föregående. Jag har lagt in hela 77 låtar och får plats med flera stycken om jag så skulle vilja, tyvärr är ljudkvaliteten inte lika övertygande som minnesutrymmet.

Jag får i alla fall vara nöjd med mobilen och mindre nöjd med hur saker tar sig... Jag ser alla dessa förluster och allt annat som går emot mig som ett straff för de saker som jag inte gör. Alltså blir det definitvt skärpning nästa vecka.

Förresten ska jag klippa mig snart. Siktar in mig på nästa helg. Då ska polisongerna bort. Kanske för alltid. Det beror på vad jag känner för. Det känns dock lite lustigt med tanke på att mina föräldrar precis börjat acceptera dem. Kanske är jag lite av en ungdomsrevolutionär ändå?

Trots att jag dagligen lovar mig själv att bli bättre att skriva på bloggen så kommer det aldrig riktigt något tillfälle för mig att göra det. Antingen är det skolarbete, något bra på TV, konserter och recensioner som "måste" skrivas eller CZ-beroendet som hindrar mig. Det är den officiella anledningen, den inofficiella är att jag inte haft någon större lust. Samtidigt lovar jag mig själv  mycket annat som jag inte kommer till kast med. Varje dag blir jag lika besviken på mig själv. Men, men, nästa vecka ska det bli bättring. Annars kanske detta beteende inte bara går ut över mig...?

Dagen bestod av en kort dialog med Ingrid Cube angående vårt arbete i psykologin. Jag arbetar om spelberoende, något som passar mig som handen i hansken. Jag är, som ni alla vet, en spelare sedan många år tillbaka, även om jag spelar för små summor. Speleroende skulle jag alltså inte kalla mig, men inte heller särskilt långt ifrån. Spel på hästar är ett stort intresse som jag har och därför lär detta ämnesval bli riktigt intressant att följa.

Sedan drog kosan till SACO-mässan, eller med andra ord studentmässan. Där höll massor med högskolor och universitet hus för att locka oss att välja just dem när tiden för val väl kommer. Jag har varit ganska säker på mitt val redan tidigare och efter dagens rundtur känner jag mig inte direkt mindre säker. Trots att arbetsmarknaden, högskoleprovet och min tämligen svaga allmänbildning talar emot mig så ska jag satsa mot journalistutbildningen i Göteborg. Det har varit min dröm under ett par års tid nu och jag ska inte göra som mamma och pappa och fega ur bara för att arbetsmarknaden ser mörk ut. En brorsa som politiker och jag som journalist låter väl inte helt fel?

För att återgå till mässan hoppas jag att ingen missade föreläsningen om "Vad ska jag välja". Mycket givande, med komisk tongång, och bra råd. Den fick mig att tänka till några gånger om saker som jag annars skulle låta passera.

Slutligen hade jag en intervju med basisten och sångaren i Black Stone Cherry. Sångaren var nyvaken och åt chips under intervjun och var inte alls för social, något han senare också bad om ursäkt för, medan basisten var en av de trevligare bandmedlemmar jag mött under mina 20-talet intervjuer. Med, som vanligt, stakande engelska lyckades jag dock få fram några nya saker om Black Stone Cherry och intervjun kommer upp på ML någon gång i framtiden (har redan fem intervjuer som ligger i kön).

Ikväll väntar spelning med bandet. Jag såg dem när de var förband till Hinder och då slog de just sina turnépartners med hästlängder. Deras liveakt var lysande, så pass bra att jag sparat en vattenflaska som jag fick från det giget, och jag hoppas på något liknande även idag. Black Stone Cherry är ett av de mest intressanta banden som existerar just nu.

Är nu en kvart kvar tills jag ska dra. Stämningen är på topp! Hoppas han spelar "Don't call the police", då kommer jag att vara nöjd i en vecka.

Morgondagen är annars en viktig dag för mig, beroende på att jag ska försöka övetyga min klass att skriva liverecensioner tror vissa, men det finns faktiskt ytterligare en sak. Den här veckan är nog lite av min sista chans gällande this thing. Talet flyter annars på bra, även om jag inbillar mig själv att jag pratar för fort och uttalar vissa ord fel. Jag har dock med några betoningar och gester som jag hoppas att Livet kan gilla.

Dagens stora händelse var annars när vår religionslärare dampade på oss eftersom vi inte hade börjat med en uppgift han tilldelat oss. Uppgiften ska inte vara klar förrän nästa vecka och det är vårt problem om vi ligger efter, han behöver inte börja skrika. Nu är även jag övetygad om att han måste bytas ut. Han förstör allas bild av religion som en bra sak.

Efter varje lov får jag samma känsla. Jag drabbas inte av panikångest och magverk som många andra kan tänkas göra, utan jag fylls av glädje över att få träffa mina klasskamrater igen. Att det sedan ska göras si och så många arbeten är något som man bara gör av rena farten. Att få umgås med folk man tycker om är sann glädje.

Den första dagen efter lovet var lyckligtvis inte heller av det betungande slaget. Själv hade jag gymnastik som enda lektion och det är ett ämne som jag tar med ro. Idag fick vi också spela innebandy, en sport som jag värderar högt, även om det är tråkigt att det alltid ska bli så grötigt och så få mål när man spelar med klassen. Dagens största ögonhöjare och glädjefnatt kom dock när jag fick se att två av de mest osannolika killarna hade snaggat sitt hår. Nu kräver vår gympalärare att vi ska följa deras exempel. Men ne, då måste mina polisonger och skägg utvidgas, något som jag inte har planerat för stunden. Jag har större lust att ta bort polisongerna helt och hållet. Jag vet dock inte vad folket tycker om det...

Efter gympan stannade jag kvar med grabbgänget och lirade lite musik, även om Andy mest bejakade vårt framträdande. Min röst sviker mig tyvärr vid sisådär tredje gången vi repar låten och jag tror att mina repkompisar börjar bli rätt trött på mig vid det här laget. Jag tycker dock att det är orättvist att deras skador endast är blåsor medan för min del skadan inverkar på hela rösten så att jag inte långre har någon möjlighet att fortsätta. Aja, artister klarar ju av detta problem. Något fel måste jag upenbarligen göra.