jookmook

Efter varje lov får jag samma känsla. Jag drabbas inte av panikångest och magverk som många andra kan tänkas göra, utan jag fylls av glädje över att få träffa mina klasskamrater igen. Att det sedan ska göras si och så många arbeten är något som man bara gör av rena farten. Att få umgås med folk man tycker om är sann glädje.

Den första dagen efter lovet var lyckligtvis inte heller av det betungande slaget. Själv hade jag gymnastik som enda lektion och det är ett ämne som jag tar med ro. Idag fick vi också spela innebandy, en sport som jag värderar högt, även om det är tråkigt att det alltid ska bli så grötigt och så få mål när man spelar med klassen. Dagens största ögonhöjare och glädjefnatt kom dock när jag fick se att två av de mest osannolika killarna hade snaggat sitt hår. Nu kräver vår gympalärare att vi ska följa deras exempel. Men ne, då måste mina polisonger och skägg utvidgas, något som jag inte har planerat för stunden. Jag har större lust att ta bort polisongerna helt och hållet. Jag vet dock inte vad folket tycker om det...

Efter gympan stannade jag kvar med grabbgänget och lirade lite musik, även om Andy mest bejakade vårt framträdande. Min röst sviker mig tyvärr vid sisådär tredje gången vi repar låten och jag tror att mina repkompisar börjar bli rätt trött på mig vid det här laget. Jag tycker dock att det är orättvist att deras skador endast är blåsor medan för min del skadan inverkar på hela rösten så att jag inte långre har någon möjlighet att fortsätta. Aja, artister klarar ju av detta problem. Något fel måste jag upenbarligen göra.