jookmook

Nej, det hör inte till vanligheterna att jag kollar på Grammisgalan. Ja, jag borde egentligen ha bättre saker för mig. Men nej, faktiskt inte denna kväll. Jag kände för att köra en TV-kväll och då jag ändå har gått och blivit musikrecensent på senare dar borde det kanske vara motiverat att se vilka svenska artister som går och vinner priser. Dessutom skulle ju älskade Timo uppträda.

Så det blev att jag såg nästan hela Grammisgalan, ledd av de oerhört jobbiga typerna Adam & Gry. Det räcker tydligen inte med att Gry ska förstöra ett musikunderhållningsprogram, i form av Körslaget (som för övrigt har på tok för mycket sädningstid för sitt eget bästa), utan hon måste uppenbarligen dessutom förstöra en gala där åtråvärda priser ska delas ut. Sorgligt men sant! Då är Adam i alla fall något bättre, trots att han svär på tok för mycket. 

Nåväl. Till priserna.

Både årets album och årets kvinnliga artist gick till Anna Terheim, en utmärkelse som jag egentligen inte kan uttala mig om, då jag ärligt talat inte lyssnat något på bruden. Kul att se hennes oerhörda glädje dock, då hon ramlade av stolen både en och två gånger.

Jag hade förvisso hoppats att Veronica Maggio skulle ta hem ovanstående kategorier, men hon räckte tyvärr inte hela vägen. Trots det höll hon sig förvånansvärt kall, likväl fast hon föll på mållinjen flera gånger om i kampen om priser. Desto mindre kall höll sig Emma Jenssen som verkligen uttryckte sin besvikelse över sitt misslyckande gång på gång, även om man fick skymta ett litet leende när hennes "Do you love me?" hamnade på en andraplats när årets låt skule koras. Årets låt blev annars "Jenny let me love you" med E.M.D. Säga vad man vill om det.

Storkovan tog dock Kleerup hem som vann hela tre priser; Årest producent,  årets kompositör och årets nykomling. Det är bara att bocka och buga, även om jag tittade bort när han skämde ut sig själv genom att ha lite väl mycket alkohol i blodet. Att stödja sig på en 80-årig tant är stabilt Kleerup. Stabilt.

Årets manliga artist vanns av Håkan. Det har jag ingenting att säga om. Håkan har haft ett fantastiskt år och släppte också ett fantastiskt album i och med För Sent för Edelweiss. Han förtjänar alla sina framgångar, även om jag inte trivs när mannen står på en scen.

Timo var högst förvånande inte ens nominerad till årets liveakt, vilket kan han sin grund i att han vann samma pris förra året. Nu vann istället Robyn välförtjänt efter en succéartad turné med Madonna som största skalp.

Roligaste priset var årts Schlager/Dansband som gick till Lasse Stefanz. Kan tyckas väntat, men då de gamla gubbarna slog konkurrenter som Linda Bengtzing, Charlotte Perelli och bröderna Rongedal blev i alla fall jag glatt överraskad. 

Liveakterna på galan då? Jo, Takida var där och framförde "Curly Sue" i en än värre tappning än originalet, med en väldigt ful sminkad Robet Pettersson som sämsta part. E.M.D fick också sjunga sin trestämmiga sång precis innan de utsågs till vinnare av Årets låt och gjorde det med bravur. Än mer gillade jag dock Timos version på In Flames sång "Alias", som göteborgarna (som vann årets hårdrockare, förstås) sedan framförde på egen hand i normal tappning. Bästa liveframträdandet kom dock från Christian Walz som övertygar mer och mer med sin egendomliga röst. Med två trummisar och totalt tre (om jag räknade rätt?) keyboards är konceptet stenklart! Vilken vals!