jookmook

Låt oss inleda med att förklara vad STUH står för. En av mina kompisar chansade på innebörden Stockholms Tuppar Undsätter Hjälplösa. Det var ingen vidare gissning, även om det tyvärr bara var ett skämt. Jag älskar nämligen seriösa människor som gissar helt fel. STUH står hursomhelst för stiftungdomshelg och där samlas personer från hela stiftet. Det vill säga Stockholms stift i mitt fall, så ett rätt hade min kära lilla kompis med sin vågade gissning i alla fall.

Jag var med på STUH för två år sedan, och inte förra året som massor med personer försökt lura i mig. För två år sedan var det verkligen underbart och jag längtade direkt tillbaka. Dessvärre krockade en ledaurutbildning i församlingen med STUH förra året, vilket innebar att vi förmodligen missade en helg full av bus och annat skoj.  Åtminstone missade vi en full helg, jag lyckades överhöra att det hade förekommit en hel del drickande förra året. Detta ser jag som en skandal då kyrkan inte är till för sådana saker, jag blev grymt skärrad och hoppades inte på en upprening detta år.

När jag anlände till STUH visade det sig att vi skulle vara 109 personer på lägret. 109 galna ungdomar som man ska samsas och bekantas med. Kan det bli bättre? Av dessa personer kom hela en tredjedel från Huddinges församling som vi Spånga-iter har en väldigt bra relation till. Jag känner själv en drös personer därifrån men lärde känna desto fler under helgens gång. Huddinge ä verkligen en bra församling. Andra församlingar som var på STUH var Botkyrka, Dalarö, Mälardalen, Danderyd och något i stil med Talgkotte (och några till).

Den första kvällen inleddes med middag och mässa. Som vanligt när man är på STUH, eller i krista sammanhang i allmänhet, äter man kopiösa mängder mat. Man stoppar verkligen i sig käk hela tiden och är konstant mätt. Det får en dock att ha energi över, vilket i sin tur leder till energiska lekar i form av "Muffin Man" och "Funky Chicken". Dessa lekar går i princip ut på att skrika och hoppa så högt och hårt man bara kan, det vill säga typiska kyrklekar. Det tror jag inte att många utomstående känner till, fast det kanske är något som kyrkan vill hålla internt? Efter lekarna följde mat och sedan kvällsbön. Efter kvällsbönen fanns det möjlighet att stanna kvar i kyrkan för sång och bön. Som jag även gjort de tidigare åren så stannade jag kvar för att sjunga i cirka en timme framåt. Det är verkligen avslappnande och underbart öppnande för sinnen att sitta och sjunga meditiva sånger. Senare fick jag även höra att jag har en grym sångröst, sådana kommentar uppskattas ju.

Den redan förklarade konsekvensen av kopiösa mängderna mat innebar att vi stannade uppe sent på natten och knappt fick någon sömn alls. Vi ville ju utföra diverse lekar, sjunga desto mer och lära känna varandra bättre.

Dagen efter kände jag mig förvånadsvärt pigg, trots minimal sömn. Dagen bestod sedan av en ganska seg föreläsning, men desto roligare workshop där jag fick göra en av mina favoritsysslor, nämligen skriva. Av de personer som var med på min workshop fick jag höra att jag skriver bra, sådant glädjer mig också innerligt.

Efter workshopen var det line-dance på kvällen. Line-dancen är den ultimata nybörjardansen som består av enkla steg, men som efter ett  tag biter tag i dig rejält och sedan är du fast i dansandets makt. Att dansa tillsammans med 50 personer som alla låg på samma nivå var rena rama lyckopillret.

När vi nu hade lärt oss att dansa väntade disco senare på kvällen. Disco kan tyckas vara något som lågstadiebarn håller på att roar sig med, men disco är verkligen kul och otroligt passande på ett STUH-läger med. Man har helt enkelt grymt kul och det finns inga krav på att man måste se bedårande vacker ut. Man kan absolut vara sig själv i kyrkliga sammanhang, även under en sådan sak som ett disco. Discot ledde till en större glädje att sitta upp längre in på natten för mer snackande. Jar orkade inte, eller rättare sagt ville inte, stanna uppe hela vägen till frukost utan gick och lade mig vid sju och fick därmed en välbehövelig timmes sömn.

Den sista dagen bestod bara av gudstjänst och avtackning. Gudstjänsten var fin och av någon konstig anledning råkade min hundralapp försvinna någon gång under dagen. Jag hoppas att jag gav den av misstag till kollekten, men om den kom i någons annans händer spelar det ingen större roll. Att tappa bort pengar i kyrkan måste vara det finaste sättet att förlora dem på.

Under avtackningen gjorde vi utvärdering och den nu traditionsenliga kramringen. Efter kramringen följde de bittra raderna "Slut är STUH, STUH är slut. Jag vill inte hem, men vi ses igen." Självklart ska jag uppfylla önsknan i slutsången genom att hålla kontakten med alla underbara människor som jag träffade i helgen. Om nu den personen som tog på sig ansvaret sänder iväg adresserna vill säga...