jookmook

Det var dags för en av skolans höjdpunkter under den annars så dystra vinterperioden. Talangjakten är en tradition som är under förändring. Efter förra årets fiasko med alkohol och andra mindre skolvänliga förseelser fick inte längre Talangjakten hållas på kvällstid och årets talangjakt skulle även uppvisa ett hårdare reglemente.

Jakten på talanger tar tillslut sin början med filmen som introducerar Talangjakten - en halvtimme försenat. Filmen, som är en stumfilm, ger dock mersmak då Talangjaktskommittén visar upp sina skådespelartalang i scener som skulle kunna vara tagna ur en Bondfilm.

Efter filmen presenterar kvällens två konferencierer, August Strömberg och Yrsa Lindberg, kvällens första bidrag. Det är en låt i country-stuk som levereras av Niklas Eisen och en kamrat med akustiska gitarrer. Niklas ser låten som en avtackning för hans tid med talangjakten då han bittert konstaterar att detta är hans sista år.

Bidrag nummer två framförs av två tjejer iklädda musdräkter. De inleder med pipande ljud som är svåra att uppfatta, men när de sedan börjar sjunga med lika pipiga röster missar ingen att det är sången ur Askungen de sjunger. De piper på bra och imponerar stort genom sin träffsäkerhet och får en att drömma sig tillbaka till Kalle Ankas Julafton.

Efter en lugn inledningen kliver fyra grabbar upp på scen och framför en låt av den rockigare skaran. Juryn beskriver musiken som blytung, vilket den kanske är. Åtminstone var bidraget det tyngsta numret i årets Talangjakt vilket fick rockälskarna att röra på sig i stolarna.

Bidrag nummer fyra framförs av Mimi Lundberg, endast iklädd trosor och gitarr. Det är naket, men även väldigt pinsamt för Mimi som han har problem att ta den första tonen. När hon väl kommer igång går det dock desto bättre och mitt från ingenstans hoppar en kille endast iklädd kalsong fram och solar på munspel. Numret blev mer komiskt och fokusen försvann totalt på låten. Men det var säkert också meningen? Det avslöjade stjärtvisningen och skämtet om att Mimi hade kissat på sig om inte annat?

Efter Mimis nakenchock dämpas tempot ner rejält och två tjejer spelar upp Patrik Isakssons "Du får göra som du vill" med vackra toner framför en förstummad publik. Det är sockersött och precis vad vi behövde för att få tillbaka andan - och kontrollen - igen.

Om publiken var tyst under det föregående numret är det rena rama motsatsen när titelförsvarande Peter Haroun kliver upp på scen. Alla vet vad han går för, men chockeras på nytt av hans taktkänsla och hans förmåga att få ur sig ljud som man inte ens visste existerade. När han sedan får till eko på sitt beat-boxande är åtminstone jag helt såld.

Efter beat-boxandet fortsätter talangjakten i rasande tempo med en snygg entré av Adenike Agabje som sjunger "Aint no mountain high enough". Låtvalet passar verkligen in bra på henne då hon verkar vara född på en scen. Hennes utstrålning är enorm, däremot verkar hon ha tyvärr ha lite problem med rösten för dagen.

Efter tempokicken av Adenike kliver Arman upp på scenen och är som vanligt kolugn. Han har dock också drabbats av halsproblem för dagen vilket innebar att han i sista stund tvingades byta låt. Förändringen av låtval verkar dock inte ha gjort någon större inverkan på honom utan jag blundar mig igenom hela hans akt över hans vackra stämma och gitarrspel.

Sist ut för kvällen är idoltävlande Gihan Mauris. Han är en mästare i whale och smörsång och smälter verkligen hela publikens hjärtan när han framför "I believe I can fly" av R. Kelly. Det är ett vackert avslutande bidrag av Talangjakten.

Mellan talangerna uppträder även två proffs till komiker, nämligen Soran Ismail och Björn Gustafsson. Soran Ismail inleder av dessa två och skämtar mycket om invandrade och dialekter vilket får publiken att garva under större delar men inte överdrivet mycket. När Björn Gustafsson, känd från parlamentet, kliver upp på scenen dansande fnittras det desto mer. Björn driver mer om alkohol men också en hel del om saker han snappat upp från publiken. Han framför sina skämt med mycket med mimik och rörelser vilket skapar skrattvågor i hela aulan.

När juryn, som bland annat består av Tony från Let's Dance-juryn och Richard Hobert (Alla älskar Alice), överväger vem som ska gå segrande ur årets talangjakt bjuds det på pausunderhållning i form av fem vitklädda pojkar som ska agera Backstreet Boys. De gör någon blandning mellan mimning och riktig sång, men ser åtminstone snygga ut på scen. Sedan dansar fem brudar till en dunkade hip-hop låt som får hela publiken att vilja starta ett enda stort disco. Avslutningsvis hinner vi med lite queer också, då tre killar klär ut sig till snygga tjejer med jättebröst och dansar till "I¨m so excited".

När juryn äntligen kliver upp på scen för att meddela årets resultat av talangjakten är det nio nervösa bidrag som står på scen. Den tunga rocklåten koras till en hedersam tredjeplats, den skönsjungande Gihan Mauris tilldelas andrapriset medan Peter Haroun gör det otroliga och tar en dubbel. Det fanns inget som kunde stoppa honom i år heller, men han är ju en talang utöver det vanliga - något som också ska belönas i en talangjakt.

Alla bidrag var dock duktiga och konferenciererna, August Strömberg och Yrsa Lindberg, ska inte heller glömmas bort. De gjorde en mycket starkt insats när de med många klädbyten skötte presentationerna till bidragen på ett mycket imponerande sätt. Dessutom ska inte heller arbetet som inte syns, allt för- och efterarbete och det som händer bakom scenen få undgå en stor applåd. Ett stort tack för en väl genomfärd - och mer skolvänlig - talangjakt.