jookmook

Då alla som bor i närheten, eller ska jag kanske säga utkanten, av Linköping kallar de centala delarna av Linköping för stan (som annars för mig är en syftning på Stockholm) ska jag också använda mig av de termerna. Jag gick vilse i stan.

Historien började med att jag skulle ta mig från min brorsas sunkiga bostad till stan för att träffa Jessica. Brorsan bor i sunkiga Ryd, som liknar ett miljonprojekt på utsidan med dess gråa tegelbyggnader som borrats ned i en tråkig natur. På insidan, åtminstone hos bror min, blir inte synen vackrare. Deras kök och allrum har närmast mögelstatus när man kliver innanför porten. Jag har ingen förståelse hur man kan leva där, om jag själv skulle bo där skulle jag få kvävningar. Men nog om det, det är en annan historia.

Då jag inte hade lust att betala pengar för bussen, men kanske framförallt för att jag tyckte det skulle vara nyttigt att ta en promenad började jag gå till fots mot stan. Då jag och brorsan hade gjort samma procedur när jag besökte honom tidigare hade jag inga som helst känslor av att jag skulle hamna fel.
 
Med en väska tung som bly och en ryggsäck full med massor med läxor började jag så vandringen. Den första biten är lättast, där är det omöjligt att gå fel. När jag kom fram till motorvägen blev jag dock tveksam. Jag såg ingen trottoar längs vägen och inte heller någon gångväg, eller cykelbana, längs med den. Jag tog istället en väg genom skogen men blev tämligen förundrad när det stod "Skäggetorp" på alla skyltar som jag passerade. När jag väl skymtade motorvägen, eller åtminstone någon väg större än den väg jag gick på, blickade jag letandes efter livstecken. Jag såg en vägskylt där det stod att man skulle ta sig till centrum på något annat vis än det jag just höll på med. Jag stod med byxorna neddragna - bokstavligen - knappen på jeansen hade fått för sig att lossna igen.

Men tillslut tog jag mod och sprang över vägen, gick längs en massa bostadsområden och kände mig allmänt förvirrad. Var höll jag hus egentligen? Tillslut skymtade jag ett kyrktorn i fjärran. Jag lät mig vägledas av detta kyrktorn och satte full fart i dess riktning, vid en kyrka brukar det ju alltid finnas levande varelser (och kanske några döda för den delen också). Jag gick genom fler bostäder och ännu mer skog. Tiden sprang iväg. Denna utflykt var kanske inte så lyckad trots allt. Men plöstligt skymtade jag en välbekant jättelik gul byggnad. Sedan skymtade jag gravstenarna. Jag var hemma, jag hade funnit mig till rätta igen. Jag hade åter igen blivit ledsagad av kyrkan. Prisa kyrkan!