Hemma igen från Ostarnas land
Jag citerar en va mina homies från Frankrikeresan. "Det här är ostarnas land". "Han har nog fått lite för mycket ost". "Om han fortsätter så där så kommer han förvandlas till en ost". Och så vidare, och så vidare.
Denna homie är självklart "mr.G". Alla som känner "mr.G" vet att han lägger sådana kommentarer. Jag kände inte "mr.G" innan resan utan tyckte mest han såg ut som en stor jävla snobb med ett helvete till backslick (puss," mr.G"). Där har ni mina fördomar, där har ni bevis på mina dåliga sidor. Som ni kanske förstår ägnade jag inte en sekund till att försöka bekanta mig med denna utomjording.
Men när man ska bo i ett land där folk inte kan stava till homie (homy?) så kan det vara bra att försöka komma överens med sina svenska kollegor. Därför började jag att ta dem, en efter en, under min famn. Och ju mer tid jag umgicks med dem desto mer gillade jag dem. Det visade sig att de inte var de där stora äckliga utomjordingar som jag trodde, utan de visade sig vara riktigt trevliga människor. Vänner som man kunde lita på och umgås med. Vänner att trivas med.
Fördomar finns till för att motbevisas. Och jag fick ordentligt med pisk för mina fördomar. Tänk hur många trevliga människor som man missar pågrund av att man är en jävla idiot till människokännare. Jag skulle inte ha haft kul utan mina nyfunna svenska vänner. Jag skulle inte ha överlevt med en fransman till ost dag ut och dag in. Man behöver en paus i tillvaron, en oas att vända sig till i stormen.
Med humor överlevde vi tillvaron, med pengar överlevde vi hungern, med engelskan överlevde vi språket och med sprit överlevde vissa törsten. Vi överlevde tillsammans i ostarnas stad. I en stad som borde pastoriseras, i staden Paris.
PS: Tack alla svenska hjältar och hjältinnor för att ni inte tog mig som en ost. Det ska jag aldrig glömma. Puss på er alla, ni vet att jag inte menar allt jag skriver ;).
Senare kommer det dessutom att följa fler kommentarer om Parisresan.
