jookmook

Idag skulle jag träffa två polare som jag mött över nätet för första gången. Känslan innan mötet var självklart lite nervigt, hur skulle det fungera i verkligheten? Skulle det kännas lika tryggt och avslappnat som på nätet, eller skulle den största tiden bestå av pinsamma tystnader?

Personerna i fråga bor ända borta i Södertälje och då det dessutom endast rådde 30-minuters trafik på pendeltågen så tog det evigheter att ta sig dit. Från jag lämnade min husdörr fram tills att jag kom fram till Södertälje C tog det 1 h och 45 minuter. Bara det gör en illamående. Men jag var redan förberedd på denna horribla resa så det första jag gjorde var inte direkt att spy i min nyfunna väns famn. Det första hans sade var dock;
- Är det kul att åka tåg (han kände till min långa resa)?
Nej, tänkte jag, men svarade istället ja och förklarade det hela med att det är tur att man har sin mp3. 

Det första vi gjorde  var att ringa in den andra CZ-kompisen som nickar Azze. Han, jag och Hunter (som den första killen nickar) har umgåts flitigt och haft det väldigt kul under en ganska lång tid på nätet. Azze visste tydligen dock inte att jag skulle komma till Södertälje och blev chockad när vi ringde till honom berättade den glada nyheten. Han har tidigare sagt att han ska supa mig full, våldta mig och dessutom ägga mig - gärna allt på samma gång. Men Azze hade tydligen täning senare på dagen och var osäker på om han skulle hinna ner eller inte.

Under tiden vi väntade på att Azze skulle bestämma sig gick jag och Hunter runt på Södertäljes gågator bland massor utav butiker. Vi pratade om ditten och datten och hade det allmänt trevligt. Det verkade nästan som att vi var ett helt vanligt kompispar som träffas varje dag. Allt gick ju som på en räls.

När Azze sedan hade bestämt sig för att komma och dök upp från ingenstanns insåg jag vilken jätte han är. Han var säkert två huvuden högre än mig och allmänt kraftigt byggd. Då han även utkämpar sporten karate kom jag fram till att han inte skulle vara den personen som jag skulle vilja ha någonting otalt med.

När Azze kom in i leken började dock de pinsamma tystnaderna komma som smått, vi hade ingen riktig aning vad vi skulle hitta på. Azze stod mest och filosoferade men kom inte fram till något. Det slutade med att vi gjorde precis samma sak som förut, vi strosade runt och pratade om hur dåligt Södertälje som stad är. Vi pratade om hur lite det finns att göra och diverse annan skit som finns i staden. Dagens heta tips är alltså att inte flytta till Södertälje. 

Samtidigt som jag pratade med dessa lirare kom jag fram till hur nördiga dem är. Hunter hade haft sin mobil i bara tre månader men har tydligen redan hunnit skicka 14 000 sms, varav bara 500 idag. Och jag som tycker att Fanny skickar mycket sms, vilket jag har fått klart för mig att hon inte gör. Azze, däremot, hade väl ingen riktig nördinghetspunkt som jag kunde peka på, men han praktiskt taget utstrålade nördighet (no ofense).

Efter en stunds snackade var det dags för Azze att bege sig till sin träning och jag och Hunter bestämde oss för att haka på då vi inte hade något bättre för oss. På vägen till träningen började det dock regna. Vädret bev vara värre och värre, tidigare hade det bara blåst hårda vindpustar men nu när regnet tilltog blev det inte kul längre. Som tur var kunde vi söka skydd inne i träningshallen samtidigt som Azze utförde sina karatedanser. Det var faktiskt riktigt häftigt att se hur pass viga dem var och hur pass hårt de gick in i varje duell. Jag och Hunter kunde konstatera att vi skulle få råstryk av alla dessa snubbar. Sjävförsvar, yeah sure, snarare om rena rama mordvapnet!

När vi sedan klev ut från hallen var vädret värre än värst. Nu öste regnet ner och vindarna tycktes nästan uppnå orkanstyrka och i den låååååånga promenaden till stationen blev vi bara blötare, kallare och ännu surare. Fast om jag ska vara ärligt så tror jag att promenaden förde oss närmare varandra, det blev ingen pinsam stämning utan vi hade mest kul åt värdet och varandra. Men glädjen byttes ut mot ren förbannelse när jag insåg att jag precis hade missat ett pendeltåg och det var 25 minuter tills nästa då vi kom fram till stationen.

När tåget äntligen kom till stationen så var jag dyngsur, kall och döhungrig. Jag hade inte ätit något sedan klockan tio på morgonen och magen kurrade i takt med att jag hackade av kyla. Det kändes befriande när tåget började röra sig de första metrarna, men redan vid den första stationen började problemen igen. Tåget stod och väntade i tio minuter av någon anledning som man inte fick reda på. När sedan ett till tåg dök upp och praktiskt taget alla personer från det tåget rusade över till vårt tåg så förstod jag att det var det vi väntade på. Men det räckte in med det. Vi stod och väntade ytterligare några minuter och plötsligt så blev det kolsvart i tåget, man såg ingenting. Chauffören försökte lösa problemet i fem minuter, men insåg tillslut att det var meningslöst och vi åkte vidare i ett kolsvart tåg. Efter tre stationer kom dock störmmen äntligen tillbaka, fast glädjen blev kortvarig då jag ingå att jag tyvärr inte skulla hinna med mitt andra tåg. Jag var nu tvungen att vänta länge vid T-centralen igen.

Vid Stockholm Södra fastnade vi i ytterligare några minuter vilket försenade hela pendeltågstrafiken. På perrongen på Centralen satt jag och frös än mer och jag var nu dessutom ännu mer hungrig och förbannad. Det hade nu gått en och en halvtimme sedan jag kom ner till Södertäljes station. Självklart var mitt nästa tåg också försenat och när det sedan var utannoserat att det skulle vara kort tåg för att nästa sekund visa sig att det inte var det så stod jag inte ut längre. Jag var nära att ringa till Hunter på direkten och skrika att det inte är kul att åka tåg!

För hur jäkla roligt är det med alla dessa förseningar egentligen? Dessa förseningar och det pissiga regnet förstörde helt klart min dag. En jälvigt trevlig start på december. Tack Jultomten.